gemene man

Modet sviker tydligen när sanningens timma närmar sig. I samband med den blomsterfestival som Ronneby kommun anordnar nu till helgen, har det utlysts en Näckentävling. Flera var anmälda, men i dag rapporterar Sydöstran att en del intresserade lämnat sent återbud.

Tanken var att hugade Näckar skulle sitta utplacerade längs dammarna i Brunnsparken och hålla i varsin fiol. Det var visst inte så nödvändigt att kunna spela fiol, det räckte att hålla i den. Musiken kunde komma från bandspelare, eller hur det var tänkt.

Men det där tycker jag är fusk! Ska det vara Näcken så ska det spelas fiol på riktigt! Det är ju det som är själva poängen med Näcken. Att klä av sig och sitta på en stubbe kan vem som helst - men att dessutom spela fiol näck! Det är det väl nästan bara Linda Lampenius som har klarat tidigare.

Där bjuder jag på en idé till Ronneby kommun: Engagera Linda Lampenius som dragplåster nästa gång ni arrangerar en Näckentävling. Då skulle till och med jag komma till blomsterfestivalen. Jag menar, hon kan ju spela fiol.

Slyngel är ett bra ord. Man kan definiera det som "yngre man som, direkt eller indirekt, påminner inte längre lika ung man om att han inte längre är lika ung". Två sådana slynglar satt jag bakom, på bussen häromdagen.

De satt längst fram, bakom chauffören, på varsin sida om gången. Jag satt några rader längre bak, men alla andra på bussen var ganska tysta, så jag hörde allt de sa. De kände inte varandra, men den enes syster hade gått i den andres klass eller hur det var. Den ene jobbade som journalist på en dagstidning, den andre hade just slutat gymnasiet.

Deras samtal kom in på kameror och fotografering, som var en del av den ene slyngelns jobb. Det var då det slyngelartade i deras beteende kom fram: Ingen av dem hade någonsin använt en vanlig hederlig stillbildskamera som har en filmrulle inuti sig! Man kunde lika gärna frågat dem om en fonografrulle eller telegrafnyckel. De diskuterade om det fortfarande finns fotobutiker som befattar sig med framkallning av sådana filmrullar, eller om de måste skickas iväg till speciallaboratorier. Den ene tyckte att hans farmor var pinsam, som fortfarande tog fram ett kuvert med papperskopior när hon skulle visa sina "semesterkort".

Jag satt tyst, förstås. Det var ju några rader fram till dem, och det satt andra resenärer emellan. Annars hade jag kunnat tala om att min kamera är av gammal hederlig modell, ehuru inköpt så sent som 2003, och att min fotobutik på hörnet framkallar mina bilder på en timme när jag vill. Jag får mina papperskopior i en liten kartong, och sätter in dem kronologiskt i album. Slynglarna fick mig att känna mig tämligen stenålders.

Jag vägrar att bli digitalfotograf! Åtminstone ska jag inte bli det på grund av två slynglar på en buss. Nu kommer jag att behålla min hederliga gamla kamera ännu längre, bara för det. Här byts inte till någon digital variant än på ett tag.

Men så hände något. De började tala om motsvarande förändring på musikens område, från att ha musiken på skivor i plast till att skicka den som digitala filer. Och där var de plötsligt överens om att ingen modern teknik överträffar den gamla vinylskivan! Här la sig nu också den cirka sextioårige busschauffören i samtalet, och berättade att han hade flera backar med vinylskivor som han spelade ofta. Slynglarna, som nu övergått till att bli välartade unga män, vittnade om att de också ägde vinylskivor, och kunde upplysa busschauffören om att det fortfarande går att köpa skivspelare om hans gamla skulle bli utsliten.

Slyngel är ett bra ord. Mest för att det inte är statiskt. En slyngel är inte alltid en slyngel. Stenkakor behöver inte vara från stenåldern, och inte vinylskivor heller.

Det var lite si och så med det trådlösa nätverket på hotellet de sista dagarna, därför blev det inga fler dagsrapporter från Bautahøj kursuscenter. Nu är jag hemma igen. Men inte så länge. I morgon bär det av till Motala, på revyrixdag. Läs mer på min revyblogg blogg.gemeneman.se!