Blom-Pellen och Inga
För ett tag sedan skrev jag här i bloggen om Blom-Gustaven, min farmors far. Blom-namnet kom efter hans farmor Nilla vars far Johan fått namnet Blomberg som ryttarnamn. Blom-Gustavens far, som alltså var Blom-Nillans son, hette Per Bengtsson men kallades följaktligen för Blom-Pellen.
Blom-Pellen föddes 1838 när föräldrarna Nilla Johansdotter och Bengt Jonsson, som gift sig året innan, fortfarande bodde i Lilla Enön i Loshults socken. När Per var fyra år flyttade familjen till Björstorp i Örkened där fyra småsyskon till Per skulle komma att utöka barnaskaran.
I ungdomen tjänade Per som dräng på flera gårdar och torp i Örkened och Virestad. Han kom 1868, då han hunnit bli 30 år gammal och hade ett dussin olika drängplatser bakom sig, till Ola Börjessons gård i Hunshult. Här var han dock inte dräng så länge, för han gifte sig med Olas dotter Ingri och blev torpare på det torp som nu för tiden kallas "Blom-Bengtens" (efter Pers son Bengt Blomberg).
Ingri, eller Inga som hon kallades dagligdags, och Blom-Pellen var alltså nu torpare i Hunshult. Här på torpet föddes deras barn som alla fick Blom-namnet. Bengta, som föddes 1869 och så småningom som vuxen skulle komma att flytta till Lolland i Danmark och gifta sig med jyllänningen Anton Hagberg. Hanna, som dog vid åtta års ålder. Sven, som stannade hemma på torpet och hjälpte föräldrarna. Och så Gustav, min farmors far. Och Sissa, Blom-Sissan, som föddes 1876 och var korgmakerska i en av bygdens alla korgmakerier innan hon gifte sig med Olof Svensson i Smålatorp (som kom att kallas för "Blom-Sissa-Olofen"!). Nästa barn i raden var Bengt, som alltså så småningom tog över torpet och antog släktnamnet Blomberg som hans farmors far hade fått som namn i kavalleriet. Och slutligen Hanna, född 1882, namngiven efter äldre systern Hanna som avlidit något år tidigare, gift med korgmakaren Elof Strandberg.
Blom-Pellen och Inga.
Som om det inte räckte med den stora familjen åtog sig Per och Ingri också att ta sig an ett fosterbarn, Betty, som var dotterdotter till Ingris bror Olof. Åtagandet avgjordes genom det som kallas auktionering, men som egentligen var en anbudsgivning där den som begärde minst av socknen för att ta sig an barnet fick uppdraget. Det har berättats att Betty var glad varje år när hon fick följa med Per och Ingri hem igen efter ny "budgivning".
När influensapandemin Spanska sjukan nådde Hunshult i januari 1919 dog först Per den 9 januari och sedan Ingri den 12 januari. Inbjudan till båda makarnas dubbelbegravning hade redan skickats ut när också hemmavarande sonen Sven avled i sjukdomen. Egentligen fick inte begravning ske förrän efter minst tre dagar efter dödsfallet, men eftersom Svens föräldrar skulle begravas på söndagen och prästen var en praktisk man gjorde han ett undantag så att alla tre begravdes på samma dag, den 19 januari 1919. Svens namn skrevs till med bläckpenna på bjudningsbiljetten.
Sven Persson (1872-1919).
Sonen Bengt Blomberg har berättat hur han, som också var sjuk men överlevde pandemin, stod och såg genom fönstret när begravningsföljet gav sig iväg från gården. Två kistor fick plats på likvagnen, den tredje fick stå på en extra vagn bakom när de körde till kyrkan. Det var troligen det enda fallet i Örkened där tre i samma familj dog inom en vecka. Per blev 81 år, Ingri 77 år och sonen Sven 46 år gammal.
