Publikkontrakt
All teater bygger på vissa överenskommelser mellan skådespelarna och publiken. Det börjar redan när publiken kommer till teatersalongen: De har valt pjäs, klätt sig fina, träffats innan och ser fram emot en trevlig kväll på teatern. Det kan till och med kännas litet lyxigt att gå ut. De har höga förväntningar, men de har betalat dyrt för biljetterna så det ska mycket till om de ska tycka att pjäsen är usel. Det skulle innebära att de begått ett ekonomiskt misstag, gjort en dålig investering helt enkelt. Därför är de till en början vänligt inställda mot ensemblen. Det ingår i överenskommelsen.
Det fortsätter med scenografi och dramaturgi. Vad är det för värld som utspelar sig i ett rum med tre väggar, och låter oss titta in genom den fjärde? Allt på scenen är egentligen bluff, men publiken köper det. De har som sagt betalat dyrt för biljetterna... Likadant som man vill bli lurad när man ser en magiker, går man på teater för att leva sig in i pjäsen. Dramaturgiskt är det likadant. Plötsligt får man förstå att det har gått en vecka mellan två scener, men det går man med på. En del upplysningar levereras i dialoger mellan skådespelarna när de står på scenen, en del annat får man räkna ut av vad som påstås ha hänt "utanför scenen". Hela tiden förutsätter spelet dessa överenskommelser mellan skådespelare och publik. Det är som ett publikkontrakt.
Är det då skillnad på teater och teater? För oss som arbetar med amatörteater uppstår ideligen frågan: Vad är det för skillnad på amatörteater och professionell teater? Ja, professionella skådespelare får lön och repeterar på dagarna, amatörer arbetar ofta ideellt och får repetera på kvällarna när de är trötta efter jobbet. Eller? Det blir allt vanligare att även amatörer, det vill säga outbildade skådespelare ("självlärda", uppfostrade inom amatörteatern) får arvoden när de är med i produktioner som även i övrigt består av många proffs: Regissör, producent, scenograf, kostymör kan vara yrkesfolk. Så den gränsen är inte alldeles knivskarp.
Men är överenskommelsen med publiken beroende av om skådespelarna har repeterat på dagtid eller kvällstid? Ibland tror jag det. Publiken har en överslätande attityd till amatörskådespelare. De är ju ändå bara amatörer... För att vara amatörer är de riktigt bra... Man får tänka på att det är Asta i charken på Konsum som står där på scenen... Ofta har publiken en alldeles speciell vi-känsla med amatörensemblen. En alldeles egen typ av överenskommelse med just det "egna" teatergänget. Jag tänkte på det ikväll när jag såg en halvtimme ur förra Falkenbergsrevyn på SVT. Är detta egentligen underhållning som håller för tv?
Missförstå mig inte - Falkenbergsrevyn är en av de bästa revyerna i Sverige. Inte minst publikmässigt, de drar busslaster från hela Götaland till Falkenberg från nyår och långt in i april varje år. De har en stor omsättning, och ensemblen arvoderas. Ändå ser man, när revyn televiseras, att det inte är riktigt samma typ av tv-komik som "de professionella". Det är en orättvis jämförelse förstås, men pekar kanske på att det är något som saknas. Jag tror att det är just publikkontakten. Lokalrevy bygger på den där alldeles speciella överenskommelsen mellan publiken och skådespelarna, att det är "vårt gäng" som står där uppe på scenen. Varje lokalrevy har sin egen trogna stampublik. Den känslan försvinner i tv.
Ändå är jag glad att SVT är modiga nog att visa lokalrevy på bästa sändningstid. Det kan bidra till att ge status åt underhållningsformen, även om risken är att några förståsigpåare som redan från början anser att revy är lika med buskis (jo, jag får höra det ibland) tycker att de får vatten på sin kvarn. Men kanske måste revyprogrammen inramas lite bättre för att bli begripliga. Att bara visa numren rakt upp och ner gör att man som tv-tittare förväntar sig mer tv-mässiga sketcher - och det håller inte alla lokalrevynummer för. En trevlig inramning som i de där revyprogrammen med Bert-Åke Warg som programledare, som gick för några år sedan, gör kanske mer nytta för att sprida intresset för lokalrevyer via tv-mediet.
Har jag rätt? Har jag fel? Rätta mig om jag har fel! :-)
Det fortsätter med scenografi och dramaturgi. Vad är det för värld som utspelar sig i ett rum med tre väggar, och låter oss titta in genom den fjärde? Allt på scenen är egentligen bluff, men publiken köper det. De har som sagt betalat dyrt för biljetterna... Likadant som man vill bli lurad när man ser en magiker, går man på teater för att leva sig in i pjäsen. Dramaturgiskt är det likadant. Plötsligt får man förstå att det har gått en vecka mellan två scener, men det går man med på. En del upplysningar levereras i dialoger mellan skådespelarna när de står på scenen, en del annat får man räkna ut av vad som påstås ha hänt "utanför scenen". Hela tiden förutsätter spelet dessa överenskommelser mellan skådespelare och publik. Det är som ett publikkontrakt.
Är det då skillnad på teater och teater? För oss som arbetar med amatörteater uppstår ideligen frågan: Vad är det för skillnad på amatörteater och professionell teater? Ja, professionella skådespelare får lön och repeterar på dagarna, amatörer arbetar ofta ideellt och får repetera på kvällarna när de är trötta efter jobbet. Eller? Det blir allt vanligare att även amatörer, det vill säga outbildade skådespelare ("självlärda", uppfostrade inom amatörteatern) får arvoden när de är med i produktioner som även i övrigt består av många proffs: Regissör, producent, scenograf, kostymör kan vara yrkesfolk. Så den gränsen är inte alldeles knivskarp.
Men är överenskommelsen med publiken beroende av om skådespelarna har repeterat på dagtid eller kvällstid? Ibland tror jag det. Publiken har en överslätande attityd till amatörskådespelare. De är ju ändå bara amatörer... För att vara amatörer är de riktigt bra... Man får tänka på att det är Asta i charken på Konsum som står där på scenen... Ofta har publiken en alldeles speciell vi-känsla med amatörensemblen. En alldeles egen typ av överenskommelse med just det "egna" teatergänget. Jag tänkte på det ikväll när jag såg en halvtimme ur förra Falkenbergsrevyn på SVT. Är detta egentligen underhållning som håller för tv?
Missförstå mig inte - Falkenbergsrevyn är en av de bästa revyerna i Sverige. Inte minst publikmässigt, de drar busslaster från hela Götaland till Falkenberg från nyår och långt in i april varje år. De har en stor omsättning, och ensemblen arvoderas. Ändå ser man, när revyn televiseras, att det inte är riktigt samma typ av tv-komik som "de professionella". Det är en orättvis jämförelse förstås, men pekar kanske på att det är något som saknas. Jag tror att det är just publikkontakten. Lokalrevy bygger på den där alldeles speciella överenskommelsen mellan publiken och skådespelarna, att det är "vårt gäng" som står där uppe på scenen. Varje lokalrevy har sin egen trogna stampublik. Den känslan försvinner i tv.
Ändå är jag glad att SVT är modiga nog att visa lokalrevy på bästa sändningstid. Det kan bidra till att ge status åt underhållningsformen, även om risken är att några förståsigpåare som redan från början anser att revy är lika med buskis (jo, jag får höra det ibland) tycker att de får vatten på sin kvarn. Men kanske måste revyprogrammen inramas lite bättre för att bli begripliga. Att bara visa numren rakt upp och ner gör att man som tv-tittare förväntar sig mer tv-mässiga sketcher - och det håller inte alla lokalrevynummer för. En trevlig inramning som i de där revyprogrammen med Bert-Åke Warg som programledare, som gick för några år sedan, gör kanske mer nytta för att sprida intresset för lokalrevyer via tv-mediet.
Har jag rätt? Har jag fel? Rätta mig om jag har fel! :-)
