Vem äger problemet?
"The Ark äger!" De säger så nu för tiden, ungdomarna. Det betyder att The Ark är bra. Det är bra att äga. Regeringen tycker att alla ska äga. Ja, inte på det sättet som vi alla fortfarande faktiskt äger det som är gemensamt, det som vi finansierar med våra skatter. Utan var och en ska äga. Framför allt ska var och en äga sin bostad.
I dag kan man bo i egenägd villa, eller i bostadsrätt, eller i hyresrätt. Nu vill kommunminister Mats Odell införa en ny upplåtelseform: Ägarlägenheter. Visst låter det bra? Att äga sin lägenhet, det måste ju betyda att man får göra som man vill. Mer frihet. Eller?
Idén med ägarlägenheter är att en enskild lägenhet ska betraktas som en egen fastighet, och kunna köpas och säljas separat från huset i övrigt. I samma hus ska det kunna finnas både hyresrätter och ägarlägenheter. Ett skäl påstås vara att minska segregationen.
Ägarlägenheter finns i andra länder. Men där finns å andra sidan i princip inga hyresrätter av det slag vi har i Sverige. Där finns bara så kallat socialboende, vilket betyder att möjligheten att hyra sin bostad är begränsad till de som av särskilda sociala skäl inte har en chans på den öppna bostadsmarknaden. Att bo ”socialt” är stigmatiserande. Vill man minska segregationen, är ägarlägenheter absolut fel sätt att gå.
Vad vill hyresgästerna? Är det inte de som äger problemet? På de allra flesta håll i landet är det litet intresse bland hyresgäster för att få köpa sin bostad. I de allra mest (ekonomiskt) attraktiva områdena däremot, som Stockholms innerstad, är intresset stort. Följden blir en än större segregering, med enbart ägarlägenheter och bostadsrätter i innerstan, och till slut bara socialboende i de mindre attraktiva förorterna.
Vem ska köpa en ägarlägenhet i ett ”problemområde”? Hyresgästerna själva lär inte ha råd, och om de har det, lär de inte ha lust. För de har ju valt hyresboendet eftersom det är en så praktisk boendeform.
Det troligaste är att ägarlägenheterna ganska snabbt kommer att köpas – till kraftiga underpriser – av investerare. Privatpersoner som inte själva tänker bo i lägenheterna, men som vill utnyttja värdestegringen på objekten och göra ekonomisk vinst. Lägenheterna hyr de ut ”i andra hand”. Att de samtidigt blir hyresvärdar med ansvar för hyresgästerna är liksom av underordnad betydelse. På så sätt får vi en ny grupp av amatörhyresvärdar. Vi får också en ny grupp av andrahandshyresgäster som är i stort sett rättslösa den dag lägenhetsägaren vill ha tillbaka lägenheten, eller sälja den vidare till nästa ägare i kedjan.
Friheten blir inte större med ägarlägenheter. Ägarlägenheter är en onödig upplåtelseform i Sverige, där vi har en annan modell för bostadsmarknaden. Vad som behövs är i stället bättre möjligheter att bygga fler hyresrätter, så att neutraliteten mellan upplåtelseformerna återställs. En hyresrätt för alla ökar rörligheten och minskar segregationen. Utan hyresrätter stannar Sverige!
I dag kan man bo i egenägd villa, eller i bostadsrätt, eller i hyresrätt. Nu vill kommunminister Mats Odell införa en ny upplåtelseform: Ägarlägenheter. Visst låter det bra? Att äga sin lägenhet, det måste ju betyda att man får göra som man vill. Mer frihet. Eller?
Idén med ägarlägenheter är att en enskild lägenhet ska betraktas som en egen fastighet, och kunna köpas och säljas separat från huset i övrigt. I samma hus ska det kunna finnas både hyresrätter och ägarlägenheter. Ett skäl påstås vara att minska segregationen.
Ägarlägenheter finns i andra länder. Men där finns å andra sidan i princip inga hyresrätter av det slag vi har i Sverige. Där finns bara så kallat socialboende, vilket betyder att möjligheten att hyra sin bostad är begränsad till de som av särskilda sociala skäl inte har en chans på den öppna bostadsmarknaden. Att bo ”socialt” är stigmatiserande. Vill man minska segregationen, är ägarlägenheter absolut fel sätt att gå.
Vad vill hyresgästerna? Är det inte de som äger problemet? På de allra flesta håll i landet är det litet intresse bland hyresgäster för att få köpa sin bostad. I de allra mest (ekonomiskt) attraktiva områdena däremot, som Stockholms innerstad, är intresset stort. Följden blir en än större segregering, med enbart ägarlägenheter och bostadsrätter i innerstan, och till slut bara socialboende i de mindre attraktiva förorterna.
Vem ska köpa en ägarlägenhet i ett ”problemområde”? Hyresgästerna själva lär inte ha råd, och om de har det, lär de inte ha lust. För de har ju valt hyresboendet eftersom det är en så praktisk boendeform.
Det troligaste är att ägarlägenheterna ganska snabbt kommer att köpas – till kraftiga underpriser – av investerare. Privatpersoner som inte själva tänker bo i lägenheterna, men som vill utnyttja värdestegringen på objekten och göra ekonomisk vinst. Lägenheterna hyr de ut ”i andra hand”. Att de samtidigt blir hyresvärdar med ansvar för hyresgästerna är liksom av underordnad betydelse. På så sätt får vi en ny grupp av amatörhyresvärdar. Vi får också en ny grupp av andrahandshyresgäster som är i stort sett rättslösa den dag lägenhetsägaren vill ha tillbaka lägenheten, eller sälja den vidare till nästa ägare i kedjan.
Friheten blir inte större med ägarlägenheter. Ägarlägenheter är en onödig upplåtelseform i Sverige, där vi har en annan modell för bostadsmarknaden. Vad som behövs är i stället bättre möjligheter att bygga fler hyresrätter, så att neutraliteten mellan upplåtelseformerna återställs. En hyresrätt för alla ökar rörligheten och minskar segregationen. Utan hyresrätter stannar Sverige!
