Brottarmaffian
Jag steg upp klockan halv fem i morse för att titta på simfinalerna. Sverige hade ju chanser till medalj, hade man sagt. Mellan simpassen visades brottning. Det begriper jag ingenting av. Simning är enkelt, den som först slår handen i kaklet vinner. Det begriper jag. Men i brottning står de och stångas en stund, sedan ligger de och bökar en stund, sedan snurrar de runt och någon får poäng.
Hur som helst, det verkade gå bra för svenskarna som brottades, och de hade ju också chanser till medalj, hade man sagt. Så när simmedaljerna uteblev jag tittade vidare på brottningen. Båda svenskarna vann sina kvartsfinaler. Sedan var det vanlig stiga-upp-tid, så jag gick och duschade och gjorde de vanliga morgonbestyren.
När jag så småningom kastade ett öga på tv:n igen, sprang en brottare runt mattan. Det var Ara Abrahamian. Han hade blivit bortdömd, förstod jag. Efter ett tag stod sammanhanget klart för mig. Detta skulle bli Aras revansch, efter att ha blivit bortdömd i Aten 2004. Silvret han fick då var ingenting värt, eftersom han kände att guldet borde varit hans. I fyra år har hans enda mål varit att ta guld i Peking. Då blir han bortdömd igen.
Nu tar till och med gamle OS-medaljören (silver i Tokyo 1964) och brottarpampen Pelle Svensson bladet från munnen och berättar hur det var på hans tid inom internationella brottarförbundet FILA. Mutor och mordhot verkar vara en del av själva konceptet. Det gör mig tveksam till om brottning egentligen har i OS att göra.
Brottning var en olympisk idrott redan i antiken. Men då var reglerna enkla. Brotta ner den andre, så att han har skuldrorna i backen. När du har gjort det tre gånger, har du vunnit. Nu verkar godtycket vara enormt, och framför allt avhängigt vem som betalat mest. Vad skulle Pierre de Coubertin sagt om det?
Hur som helst, det verkade gå bra för svenskarna som brottades, och de hade ju också chanser till medalj, hade man sagt. Så när simmedaljerna uteblev jag tittade vidare på brottningen. Båda svenskarna vann sina kvartsfinaler. Sedan var det vanlig stiga-upp-tid, så jag gick och duschade och gjorde de vanliga morgonbestyren.
När jag så småningom kastade ett öga på tv:n igen, sprang en brottare runt mattan. Det var Ara Abrahamian. Han hade blivit bortdömd, förstod jag. Efter ett tag stod sammanhanget klart för mig. Detta skulle bli Aras revansch, efter att ha blivit bortdömd i Aten 2004. Silvret han fick då var ingenting värt, eftersom han kände att guldet borde varit hans. I fyra år har hans enda mål varit att ta guld i Peking. Då blir han bortdömd igen.
Nu tar till och med gamle OS-medaljören (silver i Tokyo 1964) och brottarpampen Pelle Svensson bladet från munnen och berättar hur det var på hans tid inom internationella brottarförbundet FILA. Mutor och mordhot verkar vara en del av själva konceptet. Det gör mig tveksam till om brottning egentligen har i OS att göra.
Brottning var en olympisk idrott redan i antiken. Men då var reglerna enkla. Brotta ner den andre, så att han har skuldrorna i backen. När du har gjort det tre gånger, har du vunnit. Nu verkar godtycket vara enormt, och framför allt avhängigt vem som betalat mest. Vad skulle Pierre de Coubertin sagt om det?
