En bortkastad resa
I dag var jag i Karlskrona. En bortkastad resa, skulle det visa sig.
Jag var där av en enda anledning. Min nya jobbcoach hade tipsat om en jobbmässa som coachföretaget anordnade. Jag är företagets enda klient i Ronneby, så jag hyser en uppriktig förståelse för att de inte arrangerar en mässa i min hemkommun bara för min skull. Det skulle sett ut det.
När jag först kom till Militärhemmet, där mässan skulle vara, såg jag en tydlig bild av hur det är ställt med arbetsmarknaden i Blekinge. Så många arbetssökande! Det var kö långt ut på Stortorget. Då ska man veta att Karlskrona har Sveriges största Stortorg, och det kunde behövas för att rymma alla köande.
Det visade sig bara, att det inte var jobbsökande som stod i kö. Det var vaccinsökande. Vårdcentralen hade hyrt in sig på Militärhemmet för att vaccinera för svininfluensan. Jag stod länge och snurrade i den nedre foajén innan jag tog mod till mig och trängde mig förbi alla i kön och gick upp för trappan. Jag kände de hatiska blickarna i nacken. Ovanför trappan finns det en övre foajé, likadant där. Lång kö fram till vaccinationsrummet, vars ingång låg precis bredvid ingången till stora salen, där jobbmässan skulle vara. Än en gång hårda blickar i nacken.
Äntligen hade jag hittat mässan, utan att bli vaccinerad på kuppen. Jag blev inskriven i en närvarolista och fick en fikabiljett som jag kunde lösa in i cafeterian när som helst under eftermiddagen. Men var var utställarna?
Det visade sig att de flesta lämnat återbud. Vi var cirka tjugo jobbsökande. Och tre utställare. Och näringskommunalrådet Mats Lindbom, som höll ett inledningstal med många vackra ord. Sedan var det dags för oss att mingla runt bland utställningsborden. Två av utställarna var utbildningsanordnare som informerade om hur man kan läsa in gymnasiekompetens. Jag stod och snurrade igen, kände mig ganska felkommen. Jag gick och pratade med den tredje utställaren, den enda närvarande arbetsgivaren.
Är du intresserad av att jobba inom vårdyrket, frågade hon. Det var kommunens äldreomsorg. Nej, jag är systemvetare, sa jag, men du är ju en enda som är här. Ja, sa hon och skrattade, då har vi kanske inte så mycket för dig. Men ta en broschyr, den kan du läsa i kväll. Jag plockade åt mig hennes broschyr som visade sig handla om äldrevården ur ett brukarperspektiv.
En tjej från coachföretaget beklagade att de inte fått ihop fler utställare. Arbetsgivarna är rädda för att visa att de söker personal, för då blir de nedsprungna av sökande. Jag gick ner i cafeterian och tog en fika. Så fick jag åtminstone ut något av dagen. Bunten med cv som jag hade kopierat upp, var lika tjock när jag åkte hem. Två timmar tidigare än jag hade planerat. Det kändes som om jag hade kunnat göra något bättre den här dagen. Vaccinera mig, till exempel.
Jag var där av en enda anledning. Min nya jobbcoach hade tipsat om en jobbmässa som coachföretaget anordnade. Jag är företagets enda klient i Ronneby, så jag hyser en uppriktig förståelse för att de inte arrangerar en mässa i min hemkommun bara för min skull. Det skulle sett ut det.
När jag först kom till Militärhemmet, där mässan skulle vara, såg jag en tydlig bild av hur det är ställt med arbetsmarknaden i Blekinge. Så många arbetssökande! Det var kö långt ut på Stortorget. Då ska man veta att Karlskrona har Sveriges största Stortorg, och det kunde behövas för att rymma alla köande.
Det visade sig bara, att det inte var jobbsökande som stod i kö. Det var vaccinsökande. Vårdcentralen hade hyrt in sig på Militärhemmet för att vaccinera för svininfluensan. Jag stod länge och snurrade i den nedre foajén innan jag tog mod till mig och trängde mig förbi alla i kön och gick upp för trappan. Jag kände de hatiska blickarna i nacken. Ovanför trappan finns det en övre foajé, likadant där. Lång kö fram till vaccinationsrummet, vars ingång låg precis bredvid ingången till stora salen, där jobbmässan skulle vara. Än en gång hårda blickar i nacken.
Äntligen hade jag hittat mässan, utan att bli vaccinerad på kuppen. Jag blev inskriven i en närvarolista och fick en fikabiljett som jag kunde lösa in i cafeterian när som helst under eftermiddagen. Men var var utställarna?
Det visade sig att de flesta lämnat återbud. Vi var cirka tjugo jobbsökande. Och tre utställare. Och näringskommunalrådet Mats Lindbom, som höll ett inledningstal med många vackra ord. Sedan var det dags för oss att mingla runt bland utställningsborden. Två av utställarna var utbildningsanordnare som informerade om hur man kan läsa in gymnasiekompetens. Jag stod och snurrade igen, kände mig ganska felkommen. Jag gick och pratade med den tredje utställaren, den enda närvarande arbetsgivaren.
Är du intresserad av att jobba inom vårdyrket, frågade hon. Det var kommunens äldreomsorg. Nej, jag är systemvetare, sa jag, men du är ju en enda som är här. Ja, sa hon och skrattade, då har vi kanske inte så mycket för dig. Men ta en broschyr, den kan du läsa i kväll. Jag plockade åt mig hennes broschyr som visade sig handla om äldrevården ur ett brukarperspektiv.
En tjej från coachföretaget beklagade att de inte fått ihop fler utställare. Arbetsgivarna är rädda för att visa att de söker personal, för då blir de nedsprungna av sökande. Jag gick ner i cafeterian och tog en fika. Så fick jag åtminstone ut något av dagen. Bunten med cv som jag hade kopierat upp, var lika tjock när jag åkte hem. Två timmar tidigare än jag hade planerat. Det kändes som om jag hade kunnat göra något bättre den här dagen. Vaccinera mig, till exempel.
