Nu är det dags att gå rundan igen
I veckan som gick skämde Vellinge kommun ut sig i riksdebatten.
För lite drygt 20 år sedan var det Sjöbo kommun som skaffade sig ett liknande rykte. Där gick det så långt att man ordnade en kommunal folkomröstning om flyktingmottagningen. Det var 15 flyktingars öde som skulle avgöras genom att kommuninvånarna skulle rösta om deras framtid.
Om man i dag läser kommentarsfälten på nättidningarna kan man få intrycket att många håller med Vellingeborna. Ett vanligt mantra hos de som kommenterar är att "så här får man ju inte säga, för då är man rasist". De gör sig själva till något slags offer som säger det alla tycker men ingen vågar säga.
Jag tror inte att det är så. Jag tror att rasisterna är mycket färre än de själva tror. (Jo, jag kallar dem rasister, de som dömer andra människor innan de träffat dem, enbart utifrån ursprung). Men de är flitiga på att skriva i kommentarsfälten, därför verkar de vara en större andel av befolkningen än de egentligen är.
Samma fenomen uppstår i många nätdebatter i brännande ämnen, flyktingfrågan är bara ett exempel. Men jag använder ändå det exemplet just för att kunna jämföra debatten om Vellinge 2009 med den om Sjöbo 1988.
Läser man bara läsarkommentarerna får till exempel invandrarfrågan en mycket stor del av debatten i samhället i dag. Många kommentatorer håller med till exempel Vellingemoderaterna, eller Sverigedemokraterna. Men det märkliga är - själv känner jag inte en enda som tycker så. I min omgivning - och jag känner ändå rätt många, i olika åldrar, samhällsställning och politisk inriktning, vet jag inte en enda som har sådana rasistiska (eller för den delen främlingsfientliga eller invandringskritiska) åsikter. Därav misstänker jag att de är långt färre än de verkar.
År 1988 kunde man inte kommentera tidningarnas nyhetsartiklar via kommentarsfält på Internet. (För nytillkomna, i betydelsen unga, läsare är det säkrast att förklara orsaken: Internet fanns inte.) I dag är det så självklart att man inte tänker på att det faktiskt är något ganska revolutionerande. Vi som var med på 1980-talet upplevde inte att vår frihet var kringskuren för att vi inte kunde läsa vad hundratals personer tyckte i vartenda ämne, precis i samma stund som en artikel i ämnet var publicerad.
För att 1988 få reda på vad folk tyckte om Sjöbodebatten fick man ta till andra metoder. Vad tyckte man i folkdjupen? Jag vet hur jag gjorde. Jag gick rundan.
När hela släkten samlades i det lilla friköpta torpet där mamma var uppvuxen och som hon och hennes syskon fortfarande hade kvar, var ritualen densamma varje gång. Efter maten och disken var det alltid någon av mina morbröder och mostrar som föreslog att vi skulle "gå rundan". Vi gick i normal gångtakt en väl ingången runda runt åkrarna och granntorpen. Allihop gick med, vi blev ett stort promenadsällskap. Morbröderna pratade om grödorna och släktförhållandena och alla världsproblemen. Och jag lyssnade tills jag blev tillräckligt gammal för att själv lägga mig i ibland. Efter hand som jag blev äldre började jag se det som en slags meditation. Att få komma ifrån vardagen, skolan, så småningom jobbet, men samtidigt tillbaka till mitt ursprung, mina rötter, och ha kontakt med vanligt folk och höra vad de tycker.
Grundat på detta urval (begränsat, det ska ändå erkännas) kände jag 1988 att Sjöbo var en mycket isolerad företeelse. (Ett annat minne som etsat sig fast är när jag en gång i Kristianstad hörde Svend Auken, som gick bort i somras, och som då var nybliven partiordförande för de danska socialdemokraterna. Han berättade att han hade sommarhus i Sjöbo kommun, och skämtade om att han blev den siste utlänningen de släppte in.)
Nu är alla mina morbröder borta. Föräldrahemmet är sålt, min syssling köpte det, hennes frånskilde man bor kvar och förvaltar det nu. Närmaste granntorpet är köpt av en tysk som satt upp taggtråd kring tomten. Jag kan inte längre gå rundan för att höra vad vanligt folk tycker i dagsaktuella ämnen. Jag har förstås vanligt folk runt omkring mig hela tiden nu också. Men vi går aldrig rundan längre. Nu är det snart dags att gå rundan igen.
För lite drygt 20 år sedan var det Sjöbo kommun som skaffade sig ett liknande rykte. Där gick det så långt att man ordnade en kommunal folkomröstning om flyktingmottagningen. Det var 15 flyktingars öde som skulle avgöras genom att kommuninvånarna skulle rösta om deras framtid.
Om man i dag läser kommentarsfälten på nättidningarna kan man få intrycket att många håller med Vellingeborna. Ett vanligt mantra hos de som kommenterar är att "så här får man ju inte säga, för då är man rasist". De gör sig själva till något slags offer som säger det alla tycker men ingen vågar säga.
Jag tror inte att det är så. Jag tror att rasisterna är mycket färre än de själva tror. (Jo, jag kallar dem rasister, de som dömer andra människor innan de träffat dem, enbart utifrån ursprung). Men de är flitiga på att skriva i kommentarsfälten, därför verkar de vara en större andel av befolkningen än de egentligen är.
Samma fenomen uppstår i många nätdebatter i brännande ämnen, flyktingfrågan är bara ett exempel. Men jag använder ändå det exemplet just för att kunna jämföra debatten om Vellinge 2009 med den om Sjöbo 1988.
Läser man bara läsarkommentarerna får till exempel invandrarfrågan en mycket stor del av debatten i samhället i dag. Många kommentatorer håller med till exempel Vellingemoderaterna, eller Sverigedemokraterna. Men det märkliga är - själv känner jag inte en enda som tycker så. I min omgivning - och jag känner ändå rätt många, i olika åldrar, samhällsställning och politisk inriktning, vet jag inte en enda som har sådana rasistiska (eller för den delen främlingsfientliga eller invandringskritiska) åsikter. Därav misstänker jag att de är långt färre än de verkar.
År 1988 kunde man inte kommentera tidningarnas nyhetsartiklar via kommentarsfält på Internet. (För nytillkomna, i betydelsen unga, läsare är det säkrast att förklara orsaken: Internet fanns inte.) I dag är det så självklart att man inte tänker på att det faktiskt är något ganska revolutionerande. Vi som var med på 1980-talet upplevde inte att vår frihet var kringskuren för att vi inte kunde läsa vad hundratals personer tyckte i vartenda ämne, precis i samma stund som en artikel i ämnet var publicerad.
För att 1988 få reda på vad folk tyckte om Sjöbodebatten fick man ta till andra metoder. Vad tyckte man i folkdjupen? Jag vet hur jag gjorde. Jag gick rundan.
När hela släkten samlades i det lilla friköpta torpet där mamma var uppvuxen och som hon och hennes syskon fortfarande hade kvar, var ritualen densamma varje gång. Efter maten och disken var det alltid någon av mina morbröder och mostrar som föreslog att vi skulle "gå rundan". Vi gick i normal gångtakt en väl ingången runda runt åkrarna och granntorpen. Allihop gick med, vi blev ett stort promenadsällskap. Morbröderna pratade om grödorna och släktförhållandena och alla världsproblemen. Och jag lyssnade tills jag blev tillräckligt gammal för att själv lägga mig i ibland. Efter hand som jag blev äldre började jag se det som en slags meditation. Att få komma ifrån vardagen, skolan, så småningom jobbet, men samtidigt tillbaka till mitt ursprung, mina rötter, och ha kontakt med vanligt folk och höra vad de tycker.
Grundat på detta urval (begränsat, det ska ändå erkännas) kände jag 1988 att Sjöbo var en mycket isolerad företeelse. (Ett annat minne som etsat sig fast är när jag en gång i Kristianstad hörde Svend Auken, som gick bort i somras, och som då var nybliven partiordförande för de danska socialdemokraterna. Han berättade att han hade sommarhus i Sjöbo kommun, och skämtade om att han blev den siste utlänningen de släppte in.)
Nu är alla mina morbröder borta. Föräldrahemmet är sålt, min syssling köpte det, hennes frånskilde man bor kvar och förvaltar det nu. Närmaste granntorpet är köpt av en tysk som satt upp taggtråd kring tomten. Jag kan inte längre gå rundan för att höra vad vanligt folk tycker i dagsaktuella ämnen. Jag har förstås vanligt folk runt omkring mig hela tiden nu också. Men vi går aldrig rundan längre. Nu är det snart dags att gå rundan igen.
