Omodeblogg II
Varje lördagsmorgon vaknar jag lagom till programmet Stil. Jag tycker om att lyssna på Stil, som leds av Susanne Ljung och produceras av Filt för Sveriges Radio.
Fast själv vet jag inte om jag har någon stil. Som jag skrivit förut, det här är ingen modeblogg, utan snarare en omodeblogg. Men dagens program riktade sig på något sätt till mig. Programmet handlade om män som egentligen inte bryr sig så mycket om mode, utan gärna klär sig i lediga manchesterbyxor och stickade tröjor oavsett tidens svängningar. Som Woody Allen.
Och vips har jag fått den stilförebild som jag alltid haft, utan att egentligen ha tänkt på det. För jag har aldrig medvetet tagit efter Woody Allens klädstil, eller någon annans heller, för den delen. Men när redaktionen för Stil nu säger det, så stämmer det nog. Jag har helst vanliga byxor med rymliga fickor, svart t-shirt och mörk enfärgad tröja. Slips bär jag bara på begravningar, vilket är praktiskt, för då finns det oftast någon som kan hjälpa mig att göra en slipsknut också. För det har jag aldrig kunnat. Jag känner mig obekväm i långärmade skjortor. För att inte tala om jeans, som jag heller aldrig bär. De är trånga, osmidiga och med alldeles för små fickor.
Jag köper sällan kläder till mig själv. Oftast byter jag bara ut plagg för plagg när de jag har börjar bli slitna. Vid det laget har modet blivit ett annat, eller så har det gått ett varv och blivit samma igen. Så helt oberoende av modets växlingar går det inte att vara. Jag köper det som finns, helt enkelt.
En man på gatan som blev intervjuad i programmet, förklarade att han klädde sig propert för att fjärma sig från sin föräldrar, som han såg som träningsoverallgenerationen. Själv antog han hellre samma stil som sin farfar. Jag vet inte om det stämmer på mig. Jag minns visserligen farfar som klädd som jag ungefär, i kortärmade skjortor, cardigans, koftor. Men så är ju pappa också klädd.
Så jag vet egentligen inte vad jag ska svara, om jag ombeds beskriva min klädstil. Har jag någon, eller har jag inte någon? Även i det fallet säger jag som Woody Allen. Förr tyckte jag att jag hade svårt för att bestämma mig, men nu vet jag inte.
Fast själv vet jag inte om jag har någon stil. Som jag skrivit förut, det här är ingen modeblogg, utan snarare en omodeblogg. Men dagens program riktade sig på något sätt till mig. Programmet handlade om män som egentligen inte bryr sig så mycket om mode, utan gärna klär sig i lediga manchesterbyxor och stickade tröjor oavsett tidens svängningar. Som Woody Allen.
Och vips har jag fått den stilförebild som jag alltid haft, utan att egentligen ha tänkt på det. För jag har aldrig medvetet tagit efter Woody Allens klädstil, eller någon annans heller, för den delen. Men när redaktionen för Stil nu säger det, så stämmer det nog. Jag har helst vanliga byxor med rymliga fickor, svart t-shirt och mörk enfärgad tröja. Slips bär jag bara på begravningar, vilket är praktiskt, för då finns det oftast någon som kan hjälpa mig att göra en slipsknut också. För det har jag aldrig kunnat. Jag känner mig obekväm i långärmade skjortor. För att inte tala om jeans, som jag heller aldrig bär. De är trånga, osmidiga och med alldeles för små fickor.
Jag köper sällan kläder till mig själv. Oftast byter jag bara ut plagg för plagg när de jag har börjar bli slitna. Vid det laget har modet blivit ett annat, eller så har det gått ett varv och blivit samma igen. Så helt oberoende av modets växlingar går det inte att vara. Jag köper det som finns, helt enkelt.
En man på gatan som blev intervjuad i programmet, förklarade att han klädde sig propert för att fjärma sig från sin föräldrar, som han såg som träningsoverallgenerationen. Själv antog han hellre samma stil som sin farfar. Jag vet inte om det stämmer på mig. Jag minns visserligen farfar som klädd som jag ungefär, i kortärmade skjortor, cardigans, koftor. Men så är ju pappa också klädd.
Så jag vet egentligen inte vad jag ska svara, om jag ombeds beskriva min klädstil. Har jag någon, eller har jag inte någon? Även i det fallet säger jag som Woody Allen. Förr tyckte jag att jag hade svårt för att bestämma mig, men nu vet jag inte.
