Många fler politiker behövs!
Vad är Mats Rudins medlemsköp tecken på? Bristande moral? Ja, säkert. Dåliga värvningsrutiner? Kanske det. Men mest är det tecken på att de politiska partierna - alla partier - har alldeles på tok för lite medlemmar!
Det räcker uppenbarligen att få 150 personer i kommunvalkrets 6 Yttre Västerort att rösta på dig i provvalet för att du ska hamna på valbar plats på Stockholms stads riksdagslista för Moderaterna. För en person med bristande moral kan det vara lönt att betala medlemsavgiften för 150 vänner och bekanta och deras bekanta mot att de ger en sin röst i provvalet.
Den parlamentariska demokratin bygger på att partierna presenterar sina riksdagskandidater på listor. Hos alla etablerade partier utses kandidaterna genom provval bland medlemmarna. Det är trots allt fortfarande det mest demokratiska, och samtidigt praktiskt fungerande, sättet. Problemet är att urvalet namn att föra upp på listorna blir mindre när antalet partimedlemmar blir färre - och att det behövs färre röster för att bli vald.
Moderaterna fick i senaste riksdagsvalet röster från c:a 1 450 000 personer. Dessa överlät åt (i dag) 53 000 medlemmar att utforma riksdagslistorna.
För tjugo år sedan hade Sveriges största politiska parti, Socialdemokraterna, över en miljon medlemmar. Visserligen kollektivanslutna, men poängen är att en miljon medborgare hade möjlighet att påverka vilka som skulle föras upp på listorna till riksdags-, landstings- och kommunval. Direkt efter kollektivanslutningens avskaffande 1992 hade man ändå mer än dubbelt så många medlemmar som i dag (c:a 100 000).
Partierna blir allt mindre, i medlemsantal räknat. Folk sitter i stugorna och klagar på "politikerna", som om de vore av en annan sort. Vad som skulle behövas är många fler politiker. Tiofalt fler. I alla partier. Varje medborgare skulle känna inte bara en politiker, utan flera, kanske till och med från olika partier, beroende på ens bekantskapskrets. Som partimedlemmar skulle många fler vara involverade i provvalen, det skulle göra det svårare att kuppa in sig med köpta röster och betalda medlemsavgifter. Många fler skulle vara valbara till listorna, urvalet av dugliga kandidater skulle bli större. (I teorin är alla valbara så fort de har rösträtt, men i praktiken är det förstås partimedlemmarna som kommer i fråga på respektive partis lista.)
Det duger inte att sitta hemma och klaga på "politikerna". Politiken skapar vi tillsammans, det är det som är demokrati. Den är inte perfekt, men den är alltid vida mycket bättre än alternativet.
Det räcker uppenbarligen att få 150 personer i kommunvalkrets 6 Yttre Västerort att rösta på dig i provvalet för att du ska hamna på valbar plats på Stockholms stads riksdagslista för Moderaterna. För en person med bristande moral kan det vara lönt att betala medlemsavgiften för 150 vänner och bekanta och deras bekanta mot att de ger en sin röst i provvalet.
Den parlamentariska demokratin bygger på att partierna presenterar sina riksdagskandidater på listor. Hos alla etablerade partier utses kandidaterna genom provval bland medlemmarna. Det är trots allt fortfarande det mest demokratiska, och samtidigt praktiskt fungerande, sättet. Problemet är att urvalet namn att föra upp på listorna blir mindre när antalet partimedlemmar blir färre - och att det behövs färre röster för att bli vald.
Moderaterna fick i senaste riksdagsvalet röster från c:a 1 450 000 personer. Dessa överlät åt (i dag) 53 000 medlemmar att utforma riksdagslistorna.
För tjugo år sedan hade Sveriges största politiska parti, Socialdemokraterna, över en miljon medlemmar. Visserligen kollektivanslutna, men poängen är att en miljon medborgare hade möjlighet att påverka vilka som skulle föras upp på listorna till riksdags-, landstings- och kommunval. Direkt efter kollektivanslutningens avskaffande 1992 hade man ändå mer än dubbelt så många medlemmar som i dag (c:a 100 000).
Partierna blir allt mindre, i medlemsantal räknat. Folk sitter i stugorna och klagar på "politikerna", som om de vore av en annan sort. Vad som skulle behövas är många fler politiker. Tiofalt fler. I alla partier. Varje medborgare skulle känna inte bara en politiker, utan flera, kanske till och med från olika partier, beroende på ens bekantskapskrets. Som partimedlemmar skulle många fler vara involverade i provvalen, det skulle göra det svårare att kuppa in sig med köpta röster och betalda medlemsavgifter. Många fler skulle vara valbara till listorna, urvalet av dugliga kandidater skulle bli större. (I teorin är alla valbara så fort de har rösträtt, men i praktiken är det förstås partimedlemmarna som kommer i fråga på respektive partis lista.)
Det duger inte att sitta hemma och klaga på "politikerna". Politiken skapar vi tillsammans, det är det som är demokrati. Den är inte perfekt, men den är alltid vida mycket bättre än alternativet.
