gemene man

Det är jag som är gemene man

Det är lätt att vara givmild med funna pengar

Publicerad 2010-01-14 23:14:16 i Allmänt

Tidigare i kväll, på Pressbyrån vid järnvägsstationen i Hässleholm.

"Är det herrn som dräller en förmögenhet omkring sig?"

Jag var på järnvägsstationen i Hässleholm eftersom mitt tåg från Linköping blivit tjugo minuter försenat. Egentligen skulle jag ha bytt redan i Alvesta, men på grund av förseningen skulle jag i så fall ha missat sista bussen från Växjö, så jag fick medfölja X2000 till Hässleholm och byta mot Blekinge där i stället.

I Hässleholm hade jag nästan en timmes väntetid. Jag skulle dessutom inte vara hemma förrän klockan 21, så jag behövde något att äta.

Jag hade precis kommit fram till Pressbyråns kyldisk när ett butiksbiträde sprang förbi mig och i förbigående frågade "Är det herrn som dräller en förmögenhet omkring sig?" och pekade på en tjugolapp som låg på golvet framför mig.

Nej, svarade jag snabbt, för jag ville minst av allt framstå som en som går omkring och dräller förmögenheter omkring sig. Men biträdet hade rusat vidare, ingen annan kund var i närheten och nästan reflexmässigt plockade jag upp sedeln och höll den i rockfickan.

Innan jag hunnit välja vad jag skulle köpa att äta, kom en tiggare fram och frågade om "en tia eller några småmynt till en kopp kaffe". Varsågod, sa jag, den här låg på golvet, det kunde ha varit du som hittade den lika gärna som jag. Och så tryckte jag tjugolappen i handen på honom.

Jag hörde inte om han sa något tack. Han började mumla något svagt och ohörbart. Jag plockade åt mig en sandwichkartong och en juice och gick och betalade. Han stod kvar och mumlade. Jag gick tillbaka ut i väntsalen och satte mig på en bänk och började äta min sandwich med bacon, sallad och tomat. Efter en stund kom tiggaren och satte sig på en bänk mitt emot mig. Han mumlade fortfarande. Han gav intryck av att vara hemlös, klädd i flera lager tröjor, raggsockar i ett par slitna sandaler, stripigt hår. Han luktade inte precis bacon och tomat.

Han tittade inte på mig, och jag tittade inte på honom, men kanske kände han sig för en stund inbegripen i ett samtal som även inkluderade mig som samtalspartner. I så fall unnar jag honom det. Den här gången kändes det lätt att vara givmild. Jag hade ju hittat pengarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Gemene man

Arkivarie vid statlig myndighet. Vitsighetsidkare på lediga stunder.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela