gemene man

Släktforskning i lördags, som sagt. Och det fortsatte på sätt och vis på söndagen. Fast i något annorlunda former. I själva verket med ett helt annat fokus. För de som besökte öknamnsdagen i Lönsboda är inte i första hand släktforskare. Man ser inte en enda besökare som har anteckningsblock eller bärbara datorer med sig. Men alla har sina berättelser.

På öknamnsdagen finns det mycket att titta på. Men ännu mer att lyssna på. För även om väggarna är fyllda med nyframkallade porträttbilder ur fotograf S. J. Nelsons kvarlåtenskaper, och datorerna är preparerade med databaser, och häften med torpinventeringar från hela församlingen ligger framme, så är den stora behållningen ändå alla berättelserna som surrar i luften. Besökarna är som sagt inte släktforskare i första hand, men lokalhistoriskt och personhistoriskt intresserade ortsbor som är sprängfyllda av minnen och berättelser. Som ett göingskt släktkalas i kubik, ungefär.

Det saknas dock inte material för den som huvudsakligen vill gå dit för att forska. I datorerna har man tillgång till såväl öknamnscirkelns persondatabas och kyrkogårdsinventering som Sven Hellgrens (som är en av eldsjälarna bakom öknamnsdagen) databaser ur Örkeneds kyrkböcker. Och på skärmutställningar visas intressanta uppgifter om några av personerna bakom öknamnen. Ett nytt projekt är att kartlägga befolkningen som bott i kvarteren där servicehuset Bergfast sedan uppfördes.

Det var kring en av fastigheterna i Bergfastkvarteren som Sven Hellgrens föredrag rörde sig. Det så kallade Tocka-bygget, eller Kullbergska fastigheten. Sven beskrev hur Tocka-namnet uppkommit och hur Tocka-Pellen d.y. (Per Persson 1849-1919) lät uppföra byggnaden i amerikansk boarding house-stil.

Men vadå öknamn, kanske någon undrar? Jag tar hjälp av mannen som givit namn åt det rum där jag tillbringade lördagen. Harry Martinson beskriver Örkeneds öknamn så här, i Nässlorna blomma:

Var och en av dem hade sitt karakteristiska spenamn, vilket de voro mycket medvetna om. De liksom vårdade det rykte som blivit dem givet genom dessa spenamn. Var och en av dem strävade att utfylla den anekdot som var i svang om honom eller henne. På så sätt kommo de att spela en sorts roller, kommo att leva ett anekdotiskt liv.

Annars var det nog också vanligt att bärarna inte var så stolta över sina öknamn, åtminstone inte utåt. En tumregel som gällde i många fall var att öknamnen var något man använde när man talade om personer, inte till dem. Fast en del bar dem med stolthet, identifierade sig med dem, precis som Martinson skriver. Öknamnen ärvdes ofta i släkten, men långt ifrån alltid. En del var av ett slag som inte lät sig övertas av någon annan. Setti, Tekredade Nesse, Twau Meter Gustav eller Blixtchauffören. Andra blev nästan som släktnamn eller kanske snarare som Dalarnas gårdsnamn eftersom de lika ofta följde torpet eller gården som släkten. Tocka-namnet är exempel på ett sådant, som först bars av en som kom från Tockarp, sedan av Tocka-Pellen d.ä. som övertog dennes torp, därefter dennes barn och så vidare.

Ibland kan öknamnet bli till långa ramsor, som Ailne-Swensa-Jössa Nels-Johan. Att komma till Örkened känns verkligen som att komma hem, som amerikanen säger, where everybody knows your name. Och ditt ursprung, fem generationer bakåt.