Vill britterna ha nytt valsystem?
Det ska bli spännande att se om Storbritannien kommer att behålla sitt system med enmansvalkretsar. Å ena sidan: Det är tydligt för väljarna, alla vet vilken person som är deras medlem i parlamentet, vem som kommer från just deras valkrets. Det passar det brittiska kynnet. Å andra sidan, det kan ge upphov till oklara situationer som systemet inte är vant att behöva behandla, som nu.
Man kan tycka att det är fel att ett parti som får 23 procent av rösterna, ändå bara får 57 mandat. Men, å andra sidan, det är de 650 valkretsarna som valt, och varje valkrets har en person i parlamentet. Snedfördelningen beror på att vissa kandidater har större stöd i sin valkrets än andra.
I bästa fall. För vad som nu verkar ha hänt, och som är en bidragande orsak till den uppkomna situationen, är att väljare har taktikröstat. Många av de som i opinionsundersökningarna uppgivit att de kommer att rösta på liberaldemokraterna, har på valdagen ändå valt något av de två stora partierna för att inte deras röst skulle bli bortkastad - och för att britterna är livrädda för en situation med "hung parliament". Precis vad man nu har fått.
I Sverige tycker en del att vi har för lite inslag av personval, och vill gärna se ännu mer, även om vi numera har möjlighet att personkryssa i stället för att, som förr, stryka namn på listan. Det är möjligt att det som vi nu bevittnar i Storbritannien är tecken som tyder på motsatta strömningar. Väljarna är mindre intresserade av att rösta in "rätt" person från sin egen valkrets, och väljer faktiskt i högre grad att se partierna som kollektiv.
Det var inte svårt att förutse att det här skulle ske i Storbritannien förr eller senare. I många av Europas stabila demokratier har partisystemet stuvats om de senaste decennierna. Väljarnas beteenden har ändrats från partitrogenhet till att bestämma sig från gång till gång. Det brittiska valsystemet har historiskt sett gynnat ett rent tvåpartisystem, till fromma för tydlighet och starka regeringar. Nya partier har i praktiken varit utstängda från att slå sig in. När nu liberaldemokraterna var på väg att lyckas, inte minst tack vare att Nick Clegg fått lov att medverka i tv-debatterna, höll det ändå inte hela vägen.
Kanske är britterna ändå redo att byta valsystem nu. Det beror i så fall på att den allmänna opinionen, oavsett om man röstat (eller tänkt rösta) på liberaldemokraterna eller inte, svängt till att tycka att det är fel att mindre partier missgynnas. Med mer proportionalitet skulle taktikröstning inte bli lika nödvändig. Det kan göra det möjligt att rucka tvåpartisystemet och låta partierna kämpa på mer lika villkor.
Nuvarande valsystem gynnar bildandet av starka regeringar - så länge det i huvudsak bara finns två alternativ. Med ett mer proportionellt val tar man risken att aldrig mer få ett parti som har egen majoritet i parlamentet. Paradoxalt nog kan det bli följden om man nu ser sig om efter alternativa system.
Man kan tycka att det är fel att ett parti som får 23 procent av rösterna, ändå bara får 57 mandat. Men, å andra sidan, det är de 650 valkretsarna som valt, och varje valkrets har en person i parlamentet. Snedfördelningen beror på att vissa kandidater har större stöd i sin valkrets än andra.
I bästa fall. För vad som nu verkar ha hänt, och som är en bidragande orsak till den uppkomna situationen, är att väljare har taktikröstat. Många av de som i opinionsundersökningarna uppgivit att de kommer att rösta på liberaldemokraterna, har på valdagen ändå valt något av de två stora partierna för att inte deras röst skulle bli bortkastad - och för att britterna är livrädda för en situation med "hung parliament". Precis vad man nu har fått.
I Sverige tycker en del att vi har för lite inslag av personval, och vill gärna se ännu mer, även om vi numera har möjlighet att personkryssa i stället för att, som förr, stryka namn på listan. Det är möjligt att det som vi nu bevittnar i Storbritannien är tecken som tyder på motsatta strömningar. Väljarna är mindre intresserade av att rösta in "rätt" person från sin egen valkrets, och väljer faktiskt i högre grad att se partierna som kollektiv.
Det var inte svårt att förutse att det här skulle ske i Storbritannien förr eller senare. I många av Europas stabila demokratier har partisystemet stuvats om de senaste decennierna. Väljarnas beteenden har ändrats från partitrogenhet till att bestämma sig från gång till gång. Det brittiska valsystemet har historiskt sett gynnat ett rent tvåpartisystem, till fromma för tydlighet och starka regeringar. Nya partier har i praktiken varit utstängda från att slå sig in. När nu liberaldemokraterna var på väg att lyckas, inte minst tack vare att Nick Clegg fått lov att medverka i tv-debatterna, höll det ändå inte hela vägen.
Kanske är britterna ändå redo att byta valsystem nu. Det beror i så fall på att den allmänna opinionen, oavsett om man röstat (eller tänkt rösta) på liberaldemokraterna eller inte, svängt till att tycka att det är fel att mindre partier missgynnas. Med mer proportionalitet skulle taktikröstning inte bli lika nödvändig. Det kan göra det möjligt att rucka tvåpartisystemet och låta partierna kämpa på mer lika villkor.
Nuvarande valsystem gynnar bildandet av starka regeringar - så länge det i huvudsak bara finns två alternativ. Med ett mer proportionellt val tar man risken att aldrig mer få ett parti som har egen majoritet i parlamentet. Paradoxalt nog kan det bli följden om man nu ser sig om efter alternativa system.
