Har S överskattat fotfolkets lojalitet?
Nyheten om att Socialdemokraterna nu kommer att lägga in en extrakongress fick många bloggare (exempel: Jinge) och politiska reportrar (exempel: DN:s Henrik Brors) att spekulera om att Mona Sahlin kommer att sparkas.
Och vem är egentligen jag att spekulera i Arbetarepartiet Socialdemokraternas interna förehavanden? Jag är inte och har aldrig varit medlem i något politiskt parti. Men jag följer politiken nära, och jag brinner för folkrörelsetanken och hur man får demokratin att fungera i stora organisationer.
En stor organisation som jag känner väl är Hyresgästföreningen. Fram till 2000 hade vi kongress vart fjärde år, precis som Socialdemokraterna. Ett reformarbete hade dock inletts några år tidigare för att förnya arbetsformerna. Det blev för tungrott att kalla 300 ombud till kongress vart fjärde år, och däremellan förbundsstämmor med 75 ombud varje år. Kongresserna slopades, förbundsstämmorna utökades till 150 ledamöter och fick status av högsta beslutande organ, och hålls nu vartannat år. Plus en rad andra organisationsförändringar som syftade till att stärka den lokala demokratin och inflytandet för de lokala förtroendevalda och medlemmarna.
Socialdemokraterna har inte genomgått motsvarande förändring. Faktum är att jag, även om jag är utomstående betraktare, tror att Socialdemokraterna lever med självbilden att vara ett stort parti. Ett så stort parti kan omöjligt ha kongress oftare än vart fjärde år, tror de. När Mona Sahlin på extrakongressen 2007 valdes till partiordförande trodde jag att hon skulle bli den som reformerade partiets interna arbete från grunden. Nu nådde den förändringen inte ända fram. I stället ägnade man en stor del av mandatperioden åt att etablera samarbetet med Miljöpartiet (först) och Vänsterpartiet (något därefter) och skapa det rödgröna regeringsalternativet.
Men då är det åter detta med Socialdemokraternas självbild. Eller åtminstone min bild av deras självbild. Jag tror, återigen, att partiet fortfarande tror sig ha en stor skara av lojala gräsrötter. Fotfolk som är socialdemokrater i själ och hjärta och som alltid röstar på partiet och som är lätta att mobilisera i det lokala partiarbetet. Men den skaran är numera inte mycket större för Socialdemokraterna än för andra politiska partier. Och inte mycket större än för andra jämförbara folkrörelser. (Som jämförelse: Socialdemokraterna har c:a 100 000 medlemmar. Hyresgästföreningen har 535 000...)
Och fotfolket är framför allt inte lika lojala längre. Socialdemokraterna är visserligen ett brett parti. Men inte hur brett som helst. Inom LO är skepsisen stor gentemot Miljöpartiet. Å andra kanten finns det många äldre socialdemokrater som minns den gamla kampen mot kommunisterna ("hålla rent åt vänster") och inte enkelt finner sig i att samarbeta aktivt med Vänsterpartiet. Även om det tillsatta rådslagsarbetet skulle involvera partiapparaten ner på gräsrotsnivå, kom det rödgröna samarbetet att ifrågasättas av de lokala partiföreträdarna som något som bestämdes uppifrån. Själva rådslagsarbetet kom i andra hand när partiets fokus främst inriktades på att jämka samman en politik med de rödgröna samarbetsparterna.
Jag tror alltså att man överskattade fotfolkets lojalitet när man gick in i det rödgröna samarbetet. Dessutom fick samarbetet som sådant två andra konsekvenser: Dels gav det en känsla av att blockpolitiken var cementerad. Vi hade under mandatperiodens andra halva i princip ett tvåpartisystem med fyra språkrör för varje sida. Dels gjorde det socialdemokratin till en rent reaktiv rörelse. Nästan all politik definierades utifrån vad den borgerliga regeringen gjorde. De rödgröna var hela tiden tvåa på bollen. Man beskrev inte sina egna visioner (frågan är om det rödgröna samarbetet någonsin hann så långt att de utstakade några gemensamma framtidsvisioner), utan följde i kölvattnet av Alliansens.
Ett exempel: Regeringen införde jobbskatteavdrag i flera steg. Dynamiken mellan att arbeta och inte göra det skulle i sig driva på för fler arbetstillfällen, var regeringens idé. Socialdemokraterna tyckte att jobbskatteavdraget var fel. Men man beskrev inte tillräckligt tydligt för väljarna varför det var fel, åtminstone inte under valrörelsen. Tvärtom sa man att man skulle behålla det, och införa samma avdrag även för pensionärerna(!). På så vis svek man två ideologier - både sin egen om en stark skattefinansierad välfärd, och de borgerligas vars reform man hade tänkt behålla men utan den dynamik som var själva idén med den.
Med en proaktiv politik hade man talat om vilket skattesystem man tänkt sig ersätta regeringens med, och med vilka idéer den egna politiken skulle skapa arbetstillfällen i stället. Nu reagerade man bara på vad regeringen gjorde, och väljarna tyckte då inte att det verkade vara någon större skillnad. Varför ska man rösta på socialdemokraterna om de tänker behålla en borgerlig politik? Bättre då att rösta på originalet.
Som sagt, man hade nog räknat med lojalitet från den stora väljarskaran som "egentligen" är socialdemokrater. Men som inte är så stor längre. Och inte så lojal.
Nu har en kriskommission tillsatts, att göra det arbete som egentligen borde ha påbörjats åtminstone direkt efter extrakongressen 2007. Kriskommissionen måste få fria tyglar att komma till vilken slutsats som helst, när det gäller utvärdering av valrörelsen, det rödgröna samarbetet, partiorganisationen, det politiska arbetet - och partiledningen. Det är av den anledningen som man nu flaggar för att det kommer att kallas till extrakongress. Utan extrakongress hade kommissionens slutrapport bara kunnat behandlas av partiets förtroenderåd, men det har inte möjlighet att göra förändringar i partiledningen. Det kan bara göras av en kongress. Nästa ordinarie kongress är 2013, det är alldeles för sent.
Utan att föregripa kriskommissionens arbete tror jag ändå inte att Mona Sahlin kommer att vare sig avsättas eller avgå, åtminstone inte som en direkt följd av valresultatet eller taktiken inför valet. Det är inte anledningen till extrakongressen. Extrakongressen behövs främst för att göra ett avstamp inför det fortsatta arbetet efter kommissionens resultat, vad det nu blir. Det ska bli spännande att se.
Och vem är egentligen jag att spekulera i Arbetarepartiet Socialdemokraternas interna förehavanden? Jag är inte och har aldrig varit medlem i något politiskt parti. Men jag följer politiken nära, och jag brinner för folkrörelsetanken och hur man får demokratin att fungera i stora organisationer.
En stor organisation som jag känner väl är Hyresgästföreningen. Fram till 2000 hade vi kongress vart fjärde år, precis som Socialdemokraterna. Ett reformarbete hade dock inletts några år tidigare för att förnya arbetsformerna. Det blev för tungrott att kalla 300 ombud till kongress vart fjärde år, och däremellan förbundsstämmor med 75 ombud varje år. Kongresserna slopades, förbundsstämmorna utökades till 150 ledamöter och fick status av högsta beslutande organ, och hålls nu vartannat år. Plus en rad andra organisationsförändringar som syftade till att stärka den lokala demokratin och inflytandet för de lokala förtroendevalda och medlemmarna.
Socialdemokraterna har inte genomgått motsvarande förändring. Faktum är att jag, även om jag är utomstående betraktare, tror att Socialdemokraterna lever med självbilden att vara ett stort parti. Ett så stort parti kan omöjligt ha kongress oftare än vart fjärde år, tror de. När Mona Sahlin på extrakongressen 2007 valdes till partiordförande trodde jag att hon skulle bli den som reformerade partiets interna arbete från grunden. Nu nådde den förändringen inte ända fram. I stället ägnade man en stor del av mandatperioden åt att etablera samarbetet med Miljöpartiet (först) och Vänsterpartiet (något därefter) och skapa det rödgröna regeringsalternativet.
Men då är det åter detta med Socialdemokraternas självbild. Eller åtminstone min bild av deras självbild. Jag tror, återigen, att partiet fortfarande tror sig ha en stor skara av lojala gräsrötter. Fotfolk som är socialdemokrater i själ och hjärta och som alltid röstar på partiet och som är lätta att mobilisera i det lokala partiarbetet. Men den skaran är numera inte mycket större för Socialdemokraterna än för andra politiska partier. Och inte mycket större än för andra jämförbara folkrörelser. (Som jämförelse: Socialdemokraterna har c:a 100 000 medlemmar. Hyresgästföreningen har 535 000...)
Och fotfolket är framför allt inte lika lojala längre. Socialdemokraterna är visserligen ett brett parti. Men inte hur brett som helst. Inom LO är skepsisen stor gentemot Miljöpartiet. Å andra kanten finns det många äldre socialdemokrater som minns den gamla kampen mot kommunisterna ("hålla rent åt vänster") och inte enkelt finner sig i att samarbeta aktivt med Vänsterpartiet. Även om det tillsatta rådslagsarbetet skulle involvera partiapparaten ner på gräsrotsnivå, kom det rödgröna samarbetet att ifrågasättas av de lokala partiföreträdarna som något som bestämdes uppifrån. Själva rådslagsarbetet kom i andra hand när partiets fokus främst inriktades på att jämka samman en politik med de rödgröna samarbetsparterna.
Jag tror alltså att man överskattade fotfolkets lojalitet när man gick in i det rödgröna samarbetet. Dessutom fick samarbetet som sådant två andra konsekvenser: Dels gav det en känsla av att blockpolitiken var cementerad. Vi hade under mandatperiodens andra halva i princip ett tvåpartisystem med fyra språkrör för varje sida. Dels gjorde det socialdemokratin till en rent reaktiv rörelse. Nästan all politik definierades utifrån vad den borgerliga regeringen gjorde. De rödgröna var hela tiden tvåa på bollen. Man beskrev inte sina egna visioner (frågan är om det rödgröna samarbetet någonsin hann så långt att de utstakade några gemensamma framtidsvisioner), utan följde i kölvattnet av Alliansens.
Ett exempel: Regeringen införde jobbskatteavdrag i flera steg. Dynamiken mellan att arbeta och inte göra det skulle i sig driva på för fler arbetstillfällen, var regeringens idé. Socialdemokraterna tyckte att jobbskatteavdraget var fel. Men man beskrev inte tillräckligt tydligt för väljarna varför det var fel, åtminstone inte under valrörelsen. Tvärtom sa man att man skulle behålla det, och införa samma avdrag även för pensionärerna(!). På så vis svek man två ideologier - både sin egen om en stark skattefinansierad välfärd, och de borgerligas vars reform man hade tänkt behålla men utan den dynamik som var själva idén med den.
Med en proaktiv politik hade man talat om vilket skattesystem man tänkt sig ersätta regeringens med, och med vilka idéer den egna politiken skulle skapa arbetstillfällen i stället. Nu reagerade man bara på vad regeringen gjorde, och väljarna tyckte då inte att det verkade vara någon större skillnad. Varför ska man rösta på socialdemokraterna om de tänker behålla en borgerlig politik? Bättre då att rösta på originalet.
Som sagt, man hade nog räknat med lojalitet från den stora väljarskaran som "egentligen" är socialdemokrater. Men som inte är så stor längre. Och inte så lojal.
Nu har en kriskommission tillsatts, att göra det arbete som egentligen borde ha påbörjats åtminstone direkt efter extrakongressen 2007. Kriskommissionen måste få fria tyglar att komma till vilken slutsats som helst, när det gäller utvärdering av valrörelsen, det rödgröna samarbetet, partiorganisationen, det politiska arbetet - och partiledningen. Det är av den anledningen som man nu flaggar för att det kommer att kallas till extrakongress. Utan extrakongress hade kommissionens slutrapport bara kunnat behandlas av partiets förtroenderåd, men det har inte möjlighet att göra förändringar i partiledningen. Det kan bara göras av en kongress. Nästa ordinarie kongress är 2013, det är alldeles för sent.
Utan att föregripa kriskommissionens arbete tror jag ändå inte att Mona Sahlin kommer att vare sig avsättas eller avgå, åtminstone inte som en direkt följd av valresultatet eller taktiken inför valet. Det är inte anledningen till extrakongressen. Extrakongressen behövs främst för att göra ett avstamp inför det fortsatta arbetet efter kommissionens resultat, vad det nu blir. Det ska bli spännande att se.
