Sociala webben är torget i kubik
I antikens grekiska stadsstater träffades man på torget och utövade demokrati. Precis som nu, när valstugorna står uppsatta på torgen några veckor vart fjärde år.
Häromdagen dundrade DN ut att de sociala medierna är en flopp i valrörelsen. Den slutsatsen har dragits lite hastigt, milt sagt. Resonemanget gick ut på att bloggar och Twitter bara når de redan frälsta, de som är specialintresserade av politik. Men samma kritik kan i så fall också riktas mot valstugorna, det är bara de intresserade som stannar till och pratar med valarbetarna. Resten slänger den utdelade foldern i närmsta papperskorg.
Om man tycker att sociala medier floppat därför att ingen vänsterpartist blir moderat av att läsa en moderat blogg, eller tvärtom, då är man ute och cyklar. Kanske har man bara sett dåliga exempel på hur politiker använder sin blogg eller mikroblogg som monologmegafon, som det också gavs exempel på i DN.
Jag stod faktiskt själv på torget i lördags, men inte som partiarbetare (eftersom jag inte är medlem i något politiskt parti). Jag stod och representerade Hyresgästföreningen - partipolitiskt neutrala för att kunna verka för alla hyresgästers bästa och påverka alla partier att göra det bättre för hyresrätten. Vi har stått där några lördagar nu under valrörelsen, mitt bland valstugorna. Det är roligt att prata med folk och ge dem uppslag till vad de ska gå och fråga partierna om när det handlar om bostadspolitik. Givetvis pratar jag direkt med politikerna också, med varierande resultat. Alla är inte pålästa på just bostadsfrågor, om man säger så.
Men reflektionen är - oavsett om man står i en valstuga för ett parti eller under ett tält för Hyresgästföreningen - att samtalet på torget kan röra precis vad som helst. Människor kommer och pratar socialpolitik, VA-frågor, öppettider, centrumutveckling, senaste Idolavsnittet, skvaller, kläder och väder. Vad som helst, stort och smått. Ibland berör det politiska frågor, minst lika ofta gör det inte det. Samtalet får min personliga prägel, samtalspartnerns personliga prägel.
Så bedrivs samtalen på Twitter också. De bästa twittrarna, politiker eller andra, är de som dels vågar vara personliga och skriva intressant om vardagligheter, dels gå i svaromål och involvera sig i diskussionerna som kan uppstå när något ändå bränner till. En politiker som bara skriver sina kampanjtexter på 140 tecken förlorar snabbt sina följare. Den politikern kan lika gärna försöka ställa sig på torget och läsa högt ur valmanifestet, ingen lyssnar. Samtal föder samtal, man måste prata med människor, inte till. På torget och på Twitter.
Med den sociala webben har vi fått helt nya möjligheter att driva torgsamtalet vidare i stor skala. Under de fyra timmarna på torget i lördags samtalade jag kanske med 20-25 personer. För det mesta bara en åt gången. Vi pratade om allt möjligt, återkom till bostadspolitiken ibland, i varierande grad. På Twitter kan jag föra samtal med många på en gång, avstånd spelar ingen roll, social ställning spelar ingen roll, inte ens politisk grundåskådning spelar någon roll. Det vi säger kan spridas vidare ("retweetas") till tusentals andra, vi kan direkt länka till blogginlägg och nyhetsartiklar. Samtalen kan vara berikande, precis som torgsamtalen, men mer i koncentrat så att säga.
Det är så politikerna måste betrakta de sociala medierna. Ta chansen att prata, verkligen samtala, med andra. Det finns politiker som kan det, som inte bara står och läser direkt ur manifesten. Gudrun Schyman, Fredrick Federley och Göran Hägglund brukar framhållas som exempel på bra twittrare. Det finns bra exempel bland mer lokala partiföreträdare också, som Anna Kettner och Yvonne Ruwaida.
Torg heter square på engelska. Kvadrat alltså. Jag skulle vilja påstå att den sociala webben är torget i kubik.
Häromdagen dundrade DN ut att de sociala medierna är en flopp i valrörelsen. Den slutsatsen har dragits lite hastigt, milt sagt. Resonemanget gick ut på att bloggar och Twitter bara når de redan frälsta, de som är specialintresserade av politik. Men samma kritik kan i så fall också riktas mot valstugorna, det är bara de intresserade som stannar till och pratar med valarbetarna. Resten slänger den utdelade foldern i närmsta papperskorg.
Om man tycker att sociala medier floppat därför att ingen vänsterpartist blir moderat av att läsa en moderat blogg, eller tvärtom, då är man ute och cyklar. Kanske har man bara sett dåliga exempel på hur politiker använder sin blogg eller mikroblogg som monologmegafon, som det också gavs exempel på i DN.
Jag stod faktiskt själv på torget i lördags, men inte som partiarbetare (eftersom jag inte är medlem i något politiskt parti). Jag stod och representerade Hyresgästföreningen - partipolitiskt neutrala för att kunna verka för alla hyresgästers bästa och påverka alla partier att göra det bättre för hyresrätten. Vi har stått där några lördagar nu under valrörelsen, mitt bland valstugorna. Det är roligt att prata med folk och ge dem uppslag till vad de ska gå och fråga partierna om när det handlar om bostadspolitik. Givetvis pratar jag direkt med politikerna också, med varierande resultat. Alla är inte pålästa på just bostadsfrågor, om man säger så.
Men reflektionen är - oavsett om man står i en valstuga för ett parti eller under ett tält för Hyresgästföreningen - att samtalet på torget kan röra precis vad som helst. Människor kommer och pratar socialpolitik, VA-frågor, öppettider, centrumutveckling, senaste Idolavsnittet, skvaller, kläder och väder. Vad som helst, stort och smått. Ibland berör det politiska frågor, minst lika ofta gör det inte det. Samtalet får min personliga prägel, samtalspartnerns personliga prägel.
Så bedrivs samtalen på Twitter också. De bästa twittrarna, politiker eller andra, är de som dels vågar vara personliga och skriva intressant om vardagligheter, dels gå i svaromål och involvera sig i diskussionerna som kan uppstå när något ändå bränner till. En politiker som bara skriver sina kampanjtexter på 140 tecken förlorar snabbt sina följare. Den politikern kan lika gärna försöka ställa sig på torget och läsa högt ur valmanifestet, ingen lyssnar. Samtal föder samtal, man måste prata med människor, inte till. På torget och på Twitter.
Med den sociala webben har vi fått helt nya möjligheter att driva torgsamtalet vidare i stor skala. Under de fyra timmarna på torget i lördags samtalade jag kanske med 20-25 personer. För det mesta bara en åt gången. Vi pratade om allt möjligt, återkom till bostadspolitiken ibland, i varierande grad. På Twitter kan jag föra samtal med många på en gång, avstånd spelar ingen roll, social ställning spelar ingen roll, inte ens politisk grundåskådning spelar någon roll. Det vi säger kan spridas vidare ("retweetas") till tusentals andra, vi kan direkt länka till blogginlägg och nyhetsartiklar. Samtalen kan vara berikande, precis som torgsamtalen, men mer i koncentrat så att säga.
Det är så politikerna måste betrakta de sociala medierna. Ta chansen att prata, verkligen samtala, med andra. Det finns politiker som kan det, som inte bara står och läser direkt ur manifesten. Gudrun Schyman, Fredrick Federley och Göran Hägglund brukar framhållas som exempel på bra twittrare. Det finns bra exempel bland mer lokala partiföreträdare också, som Anna Kettner och Yvonne Ruwaida.
Torg heter square på engelska. Kvadrat alltså. Jag skulle vilja påstå att den sociala webben är torget i kubik.
