Last chorus: Inga Lisa Håkansson
Torpardottern Hilda Andersson hade redan en son när hon 1920 fick en dotter tillsammans med sin fästman Fridolf Svensson som var född i Kyrkhult. Det blev dock aldrig så att Hilda och Fridolf gifte sig med varandra. Fridolf flyttade till Västerbotten och dottern Inga Lisa växte upp med Hilda i Skyttatorp utanför Lönsboda. En vecka innan sin 22-årsdag gifte sig Inga Lisa med lantbrukaren Harry Håkansson i Östra Flyboda.
Harry var min farfars kusin. Inga Lisa blev en av min farmors bästa väninnor. De två paren tillbringade mycket tid tillsammans. De körde på utflykter, fiskade, hade symöten, sjöng sånger. Harry och Inga Lisa var båda med i samma kyrkokör som farfar. Inga Lisa var lika slagfärdig och hade samma sorts humor som farmor och hennes syskon.
Inga Lisa och Harry fick aldrig några egna barn. Men de var mina faddrar när jag döptes, farmor och farfar var mina gudföräldrar. När jag var liten brukade Inga Lisa sticka ner huvudet i vagnen där jag låg och säga "woa-woa-woa-woa-woa!" Det fortsatte hon tydligen med tills jag blev tillräckligt verbalt medveten för att kunna bilda egna ord, för när jag så småningom började prata fick Inga Lisa i min barnamun inte heta något annat än Woa-Woa.
Vi bodde nära Inga Lisa och Harry under mina första åtta år. De var ofta hemma hos oss och vi gick till deras gård varje kväll och hämtade mjölk som kom från deras kor. De firade nyår och andra helger med oss. De åkte med oss till sommarstugan som farfar hyrde vid Immeln. På sommaren var vi där nästan varje kväll och fiskade. På vägen dit låg ett sågverk kring vilket en liten tradition utvecklades. Inga Lisa pekade ut genom bilfönstret mot högen med sågdamm och sa till mig med rösten-som-man-pratar-till-barn-med, "Damm!" Mina barnaögon såg att där minsann inte bara fanns en massa damm utan också ett litet skjul, så jag svarade "Hus med!" Varje gång, samma sak. Vi passerade sågverket, "Damm!" "Hus med!"
I många år pratade Inga Lisa aldrig om sin far, som hade flyttat från modern. Hon kunde säga att han var död. Kanske visste hon inte, kanske ville hon aldrig prata om det. Det var känsligt att ha en ensamstående mor. Men när Inga Lisa var över fyrtio tog fadern kontakt. Han hade en ny familj i Västerbotten men blivit änkling. De återupptog kontakten, han kom ner till Lönsboda. I vuxen ålder hade Inga Lisa plötsligt en far.
För tio år sedan blev Inga Lisa änka när Harry gick bort, 87 år gammal. Sista gången jag träffade dem båda tillsammans var något år tidigare hos mina föräldrar, vi pratade om min släktforskning och om Harrys tankar kring skogsbrukets utveckling och klimatets förändringar. De sista åren bodde Inga Lisa inte kvar på gården utan fick flytta till Soldalen inne i Lönsboda. I höstas, när hon fyllde nittio, kom prästen på besök. Samme präst som hon själv begärt att få till Harrys begravning 2001. Nu kom prästen för att uppvakta henne på nittioårsdagen med en blomma från församlingen, men han hade inte hunnit skriva kortet ännu. Han satt hos Inga Lisa och pratade och kortet blev inte skrivet, trots att han tog fram det flera gånger. Till slut sa Inga Lisa "bry dig inte om att skriva på det där kortet, det kan jag skicka till någon annan!"
Sådan var hon, Inga Lisa. Humoristisk och slagfärdig. Och förnöjsam, som samme präst sa när hon idag begravdes i Örkened kyrka 90 år gammal. Två av hennes halvsyskon och ett par syskonbarn från Västerbotten hade kommit ner till Göinge för hennes skull. Hennes brorsbarn från Lönsboda var förstås också där, och så representanter för Harrys stora släkt, som jag själv. Vi tog farväl av henne och delade med oss av våra berättelser.
I och med Inga Lisas begravning kom det sig att jag nu varit i kyrkan två gånger på samma månad. Ibland kör det ihop sig. (Som Inga Lisa själv hade kunnat sagt.)
Harry var min farfars kusin. Inga Lisa blev en av min farmors bästa väninnor. De två paren tillbringade mycket tid tillsammans. De körde på utflykter, fiskade, hade symöten, sjöng sånger. Harry och Inga Lisa var båda med i samma kyrkokör som farfar. Inga Lisa var lika slagfärdig och hade samma sorts humor som farmor och hennes syskon.
Inga Lisa och Harry fick aldrig några egna barn. Men de var mina faddrar när jag döptes, farmor och farfar var mina gudföräldrar. När jag var liten brukade Inga Lisa sticka ner huvudet i vagnen där jag låg och säga "woa-woa-woa-woa-woa!" Det fortsatte hon tydligen med tills jag blev tillräckligt verbalt medveten för att kunna bilda egna ord, för när jag så småningom började prata fick Inga Lisa i min barnamun inte heta något annat än Woa-Woa.
Vi bodde nära Inga Lisa och Harry under mina första åtta år. De var ofta hemma hos oss och vi gick till deras gård varje kväll och hämtade mjölk som kom från deras kor. De firade nyår och andra helger med oss. De åkte med oss till sommarstugan som farfar hyrde vid Immeln. På sommaren var vi där nästan varje kväll och fiskade. På vägen dit låg ett sågverk kring vilket en liten tradition utvecklades. Inga Lisa pekade ut genom bilfönstret mot högen med sågdamm och sa till mig med rösten-som-man-pratar-till-barn-med, "Damm!" Mina barnaögon såg att där minsann inte bara fanns en massa damm utan också ett litet skjul, så jag svarade "Hus med!" Varje gång, samma sak. Vi passerade sågverket, "Damm!" "Hus med!"
I många år pratade Inga Lisa aldrig om sin far, som hade flyttat från modern. Hon kunde säga att han var död. Kanske visste hon inte, kanske ville hon aldrig prata om det. Det var känsligt att ha en ensamstående mor. Men när Inga Lisa var över fyrtio tog fadern kontakt. Han hade en ny familj i Västerbotten men blivit änkling. De återupptog kontakten, han kom ner till Lönsboda. I vuxen ålder hade Inga Lisa plötsligt en far.
För tio år sedan blev Inga Lisa änka när Harry gick bort, 87 år gammal. Sista gången jag träffade dem båda tillsammans var något år tidigare hos mina föräldrar, vi pratade om min släktforskning och om Harrys tankar kring skogsbrukets utveckling och klimatets förändringar. De sista åren bodde Inga Lisa inte kvar på gården utan fick flytta till Soldalen inne i Lönsboda. I höstas, när hon fyllde nittio, kom prästen på besök. Samme präst som hon själv begärt att få till Harrys begravning 2001. Nu kom prästen för att uppvakta henne på nittioårsdagen med en blomma från församlingen, men han hade inte hunnit skriva kortet ännu. Han satt hos Inga Lisa och pratade och kortet blev inte skrivet, trots att han tog fram det flera gånger. Till slut sa Inga Lisa "bry dig inte om att skriva på det där kortet, det kan jag skicka till någon annan!"
Sådan var hon, Inga Lisa. Humoristisk och slagfärdig. Och förnöjsam, som samme präst sa när hon idag begravdes i Örkened kyrka 90 år gammal. Två av hennes halvsyskon och ett par syskonbarn från Västerbotten hade kommit ner till Göinge för hennes skull. Hennes brorsbarn från Lönsboda var förstås också där, och så representanter för Harrys stora släkt, som jag själv. Vi tog farväl av henne och delade med oss av våra berättelser.
I och med Inga Lisas begravning kom det sig att jag nu varit i kyrkan två gånger på samma månad. Ibland kör det ihop sig. (Som Inga Lisa själv hade kunnat sagt.)
