gemene man

Det är jag som är gemene man

Släktingar som hette Bengta

Publicerad 2021-08-06 17:24:20 i Släkten är bäst

I Örkened förr i tiden var Bengta ett mycket vanligt namn. Så är det knappast längre. I min släktforskningsdatabas är Bengta det överlägset vanligaste kvinnonamnet, 705 släktingar skulle komma rusande om man ropade Bengta. Men inte samtidigt. Och framför allt inte nu. Ingen av dem, i just min databas, är född efter 1899 (även om det förekommer än i dag, vid senaste årsskiftet fanns enligt SCB 42 personer i Sverige som hade Bengta som tilltalsnamn, genomsnittsålder 77 år). 
 
Andra vanliga namn är Sissa, Hanna och Elna. Under 1800-talet var dessa namn så vanligt förekommande i Örkened att jag brukar säga att när en familj redan hade en Sissa, en Bengta, en Hanna och en Elna, då var det bara att börja om på Sissa igen. Sedan fanns det någon Svenborg, Ingjär och Kerstin också, men de hade varit vanligare på 1700-talet. Bland pojknamnen var det större variation. Sven, Nils, Per, Jon, Håkan, Bengt och Anders fanns i varje by. Namnet Ola vittnade ofta om blekingsk härstamning (läs: Jämshög).
 
Men tillbaka till Bengta. Låt oss börja med min farfars mor, som min pappa kallade farmor Bengta. Eftersom hon var gift med Greva-Jössen kunde det förekomma att hon kallades för Greva-Bengtan. Hon var född i Västra Flyboda när hennes far Håkan fortfarande var dräng hos guldsmeden Norgren, han kallades därför Noagrena-Haugen. Men redan när Bengta var två år flyttade familjen till det egna åbostället i Östra Flyboda. Bengta gifte sig 1903 med målaren och torparen Jöns Håkansson som bodde på Grevatorpet i Applahult. Jöns var redan trolovad med Gunilla Persdotter (Rönnsa-Gånillan) och hade med henne sexåriga dottern Hilda, men ett skiljobrev upprättades så att Jöns kunde gifta sig med Bengta. Underhållet till Hilda reglerades genom en överenskommelse om uppfostringsbidrag med mera.
 
Bengta Håkansson (1875-1948).
 
Jöns dog i magcancer redan 1917. Bengta bodde som änka kvar på Grevatorpet, hon fick hjälp av brodern Martin att klara huset ekonomiskt. År 1948 flyttade hon, dottern Hulda och sonen Arvid till Gustav Perssons gård strax utanför Lönsboda. Året därpå gifte sig Hulda med Karl Svensson (Skotta-Kallen) och Arvid gifte sig med Gustav Perssons dotter Hilma som han haft sällskap med redan innan de flyttade dit. Bengta bodde på övervåningen i det stora huset. Där dog hon på julaftonen 1948.
 
Nästa Bengta var Bengta Håkanssons svärmor och alltså mor till Jöns Håkansson. Hon hette Bengta Åkesdotter och var född på Grevatorpet 1833. Därför kallades även hon för Greva-Bengtan. En helt vanlig, idog, förnöjsam, gudfruktig  torparhustru i Göinge. Om det inte vore för att hon hade rykte om sig att vara "klok gumma". Thore Brogårds sagesmän i boken "Folktro, kloka gummor och gubbar" (1985) har betydligt värre ord att använda om henne. Det räckte att någon var särskilt kunnig i gamla kurer och husmorsknep för att varenda trolldomshistoria som berättats sedan häxbränningarnas tid skulle appliceras på vederbörande. Att mjölka sötmjölk ur hyvelbänken och att förhäxa kor så att de sprang hem igen efter att ha blivit sålda på marknaden, alla de vanliga historierna, ryktades också om Bengta. Dessa berättelser levde alltså i folks medvetande och övertygelse långt in på 1900-talet.
 
Bengta gifte sig 1858 med Håkan Jonsson som kom från Södra Havhult. Jag har läst Håkans och Bengtas torpkontrakt. Deras lilla torp räckte inte att hålla så många kor som skulle krävas för att bedriva kreaturshandel i den skala som alla kohistorier, involverande trolldom, skvallrar om. Utöver sonen Jöns, alltså min farfars far Greva-Jössen, hade de också en dotter som hette Bengta (vad annars?). Bengta Åkesdotter dog på Grevatorpet 1921.
 
Släkten vimlar som sagt av Bengtor. Farmors släkthistorier kunde handla om svärmor Bengta, faster Bengta eller moster Bengta. Svärmor Bengta har jag berättat om ovan. Faster Bengta var min farmors faster, syster till Blom-Gustaven och kallades Blom-Bengtan. När hon var 21 år gammal flyttade hon till Lolland, det var året 1890. Hon hade varit där till och från tidigare sedan hon var 16 men nu flyttade hon dit för att stanna. Hon gifte sig med Anton Hagberg som var född i Jylland och som hon troligen träffat när hon varit på Lolland innan. De hade båda anställning på en stor gård i Stokkemarke socken där hon arbetade som mjölkerska (malkekone) och Anton var kreatursskötare (fodermester).
 
Bengta och Anton Hagberg i Stokkemarke.
 
De och deras barn (Hilda, Henrik, Agnes, Anna, Ingeborg och Svend) behöll kontakten med Bengtas släkt och flera av barnen kom och besökte morbror Gustav och tante Sissa i Lönsboda. Sonen Henrik, som var stins i Köpenhamn, och hans hustru Stephanie hälsade på varje sommar. Bengta Hagberg dog 1938 i Nakskov.
 
Den sista Bengtan som jag tänkte berätta om är farmors moster Bengta. Men Bengta var inget gångbart namn när hon sjutton år gammal utvandrade till USA. Den 12 maj 1892 avreste hon från Malmö hamn med destination Joliet, Illinois. Första tiden bodde hon hos sin farbror Jöns, som i Amerika kallade sig John Fogelberg, och hans hustru Karna i Barronett, Wisconsin. Själv kallades hon nu Betsy, eller Bessie. I maj 1900 gifte hon sig med grovsmeden John Lindberg som även han var bördig från Lönsboda. John var en av de bästa grovsmederna i Hudson, Wisconsin, och paret fick en lång rad barn som också behöll kontakten med släkten i Sverige. Eliana, Edmund, Oscar, Herman, Amy, Hazel, Esther och John jr.
 
Betsy, innan hon gift sig med John Lindberg.
 
John förflyttades till Cascades Lumber Company i Yakima, Washington, när fabriken i Wisconsin stängdes och några av arbetarna valde att följa med till den nya fabriken. Familjen levde sedan i Yakima där Betsy dog 1968 vid 93 års ålder.
 
Det var som sagt den sista Bengtan i den här berättelsen. Sedan återstår alltså cirka 700 Bengtor i min släktdatabas, men dem får jag återkomma till en annan gång.

Blom-Pellen och Inga

Publicerad 2021-07-30 22:12:05 i Släkten är bäst

För ett tag sedan skrev jag här i bloggen om Blom-Gustaven, min farmors far. Blom-namnet kom efter hans farmor Nilla vars far Johan fått namnet Blomberg som ryttarnamn. Blom-Gustavens far, som alltså var Blom-Nillans son, hette Per Bengtsson men kallades följaktligen för Blom-Pellen. 
 
Blom-Pellen föddes 1838 när föräldrarna Nilla Johansdotter och Bengt Jonsson, som gift sig året innan, fortfarande bodde i Lilla Enön i Loshults socken. När Per var fyra år flyttade familjen till Björstorp i Örkened där fyra småsyskon till Per skulle komma att utöka barnaskaran. 
 
I ungdomen tjänade Per som dräng på flera gårdar och torp i Örkened och Virestad. Han kom 1868, då han hunnit bli 30 år gammal och hade ett dussin olika drängplatser bakom sig, till Ola Börjessons gård i Hunshult. Här var han dock inte dräng så länge, för han gifte sig med Olas dotter Ingri och blev torpare på det torp som nu för tiden kallas "Blom-Bengtens" (efter Pers son Bengt Blomberg). 
 
Ingri, eller Inga som hon kallades dagligdags, och Blom-Pellen var alltså nu torpare i Hunshult. Här på torpet föddes deras barn som alla fick Blom-namnet. Bengta, som föddes 1869 och så småningom som vuxen skulle komma att flytta till Lolland i Danmark och gifta sig med jyllänningen Anton Hagberg. Hanna, som dog vid åtta års ålder. Sven, som stannade hemma på torpet och hjälpte föräldrarna. Och så Gustav, min farmors far. Och Sissa, Blom-Sissan, som föddes 1876 och var korgmakerska i en av bygdens alla korgmakerier innan hon gifte sig med Olof Svensson i Smålatorp (som kom att kallas för "Blom-Sissa-Olofen"!). Nästa barn i raden var Bengt, som alltså så småningom tog över torpet och antog släktnamnet Blomberg som hans farmors far hade fått som namn i kavalleriet. Och slutligen Hanna, född 1882, namngiven efter äldre systern Hanna som avlidit något år tidigare, gift med korgmakaren Elof Strandberg.
 
Blom-Pellen och Inga.
 
Som om det inte räckte med den stora familjen åtog sig Per och Ingri också att ta sig an ett fosterbarn, Betty, som var dotterdotter till Ingris bror Olof. Åtagandet avgjordes genom det som kallas auktionering, men som egentligen var en anbudsgivning där den som begärde minst av socknen för att ta sig an barnet fick uppdraget. Det har berättats att Betty var glad varje år när hon fick följa med Per och Ingri hem igen efter ny "budgivning". 
 
När influensapandemin Spanska sjukan nådde Hunshult i januari 1919 dog först Per den 9 januari och sedan Ingri den 12 januari. Inbjudan till båda makarnas dubbelbegravning hade redan skickats ut när också hemmavarande sonen Sven avled i sjukdomen. Egentligen fick inte begravning ske förrän efter minst tre dagar efter dödsfallet, men eftersom Svens föräldrar skulle begravas på söndagen och prästen var en praktisk man gjorde han ett undantag så att alla tre begravdes på samma dag, den 19 januari 1919. Svens namn skrevs till med bläckpenna på bjudningsbiljetten. 
 
Sven Persson (1872-1919).
 
Sonen Bengt Blomberg har berättat hur han, som också var sjuk men överlevde pandemin, stod och såg genom fönstret när begravningsföljet gav sig iväg från gården. Två kistor fick plats på likvagnen, den tredje fick stå på en extra vagn bakom när de körde till kyrkan. Det var troligen det enda fallet i Örkened där tre i samma familj dog inom en vecka. Per blev 81 år, Ingri 77 år och sonen Sven 46 år gammal.

Bertil på banan

Publicerad 2021-06-27 11:32:32 i Släkten är bäst

En Karlshamnsprofil var Bertil Gustavsson. Han älskade sin stad, kände allt och alla, var ett med Karlshamn och karlshamnarna. Denne råstarke, klurige hantverkarsjäl mejslad ur det småländska urberget, hur hamnade han i Karlshamn?
 
Bertil, ungdomsfotografi.
 
Bertil föddes 1922 i Skatelövs socken i Småland. När han var 14 år kom familjen till Torp Storegård där fadern Karl Magni blev statare på det stora jordbruket och modern Jenny förväntades arbeta som mjölkerska och allehanda andra sysslor som del i makens naturalön. Så småningom upphörde statsystemet och föräldrarna kunde överta torpet Persborg efter Karl Magnis bror och bli egenbrukare. Bertil och hans fem syskon följde med. Här bodde han kvar fram till giftermålet 1951 med Berta som var dotter till charkuteristen Teodor Samuelsson i Grimslöv. Bertil och Berta flyttade ihop i ett hus i Grimslövs stationssamhälle.
 
Bertil hade börjat sitt yrkesliv som banarbetare vid Karlshamn-Vislanda järnväg. Efter några år vid järnvägen i Grimslöv flyttade han 1967 till Karlshamn och fortsatte inom SJ fram till pensionen. Paret flyttade in i en bostadsrättslägenhet på Ställverksvägen ovanför backen bakom gamla lasarettet (nuvarande polisstationen).
 
Föräldrahemmet Persborg uppe i småländska Skatelöv blev så småningom tomt då Karl Magni och Jenny flyttade till Grimslövs pensionärshem. Då fortsatte Bertil och hans syskon att ha kvar torpet, det blev Bertils och Bertas smultronställe även om de andra syskonen också ofta tillbringade helger och högtider där. Särskilt midsomrarna firade alla syskonen med familjer på Persborg i flera år. Bertil och Berta tyckte om sina syskonbarn, och syskonbarnen tyckte om dem, men några egna barn fick de aldrig.
 
Persborg, Skatelöv, cirka 1985. Foto: Bertil Gustavsson.
 
Efter flytten till Karlshamn blev Bertil alltså inbiten karlshamnare och intresserad av stadens lokalhistoria och av att följa dess fotbollsstolthet IFK Karlshamn. Östersjöfestivalen blev en årlig passion där han gärna gick runt och tittade på folkvimlet och träffade bekanta. Berta engagerade sig i Föreningen Norden och ställde gärna upp för sina syskonbarn.
 
Karikatyrteckningen som Bertil fick av arbetskamraterna när han gick i pension.
 
När Bertil så småningom gick i pension fick han en karikatyrteckning av arbetskamraterna. Nu blev det ännu mer tid att tillbringa på Persborg. Bertil var kunnig inom konsthantverk, i logen på Persborg tillverkade han halmbockar och annan halmkonst som han gav bort till släktingar eller sålde vid hantverksutställningen i Torsåsby café.
 
Bertil med halmen i logen på Persborg.
 
Genom Bertils långa tjänstgöring i SJ åtnjöt paret fria resor livet ut på statens järnvägar, något de gärna använde sig av för att åka till syskonbarnen eller till de svenska fjällen. Bertils pensionärstid blev lycklig, men förmörkades på slutet av parkinsons sjukdom. Den 23 juni 2003 dog min morbror Bertil Gustavsson på Blekingesjukhuset i Karlshamn, 81 år gammal. Berta blev lämnad ensam de sista åren och gick ur tiden den 18 mars 2012 vid 86 års ålder.
 
Bertil och Berta. De blev en del av Karlshamn och Karlshamn blev en del av dem. Men också Persborg, Torp, Skatelöv. Till midsommar, allhelgonahelg, påsk. I minnet hos syskon och syskonbarn och alla som de tog sig an och gav sitt stöd.

Berta med vattenkannan på Persborg. Foto: Bertil Gustavsson
 
 

Blom-Gustaven, 147 år

Publicerad 2021-05-16 22:24:00 i Släkten är bäst

Den 17 maj är det 147 år sedan som Gustav Persson föddes. Eftersom Gustavs farmor Nilla kallades för Blom-Nillan, dotter som hon var till ryttaren Johan Blomberg vid Södra skånska kavalleriregementet (Skånska dragonregementet), kom han allmänt att kallas för Blom-Gustaven. Gustav växte upp i en expansiv period, inte minst i Örkened där hans föräldrar Per och Ingri var småbrukare. Stenbrotten i socknen blev fler och fler, och alla pojkar kunde räkna med att få arbete i berget direkt efter några års skolgång.

En och en halv miljard år tidigare hade nämligen i just den här trakten glödande magma pressats upp från jordens mantel. Magman hade avkylts och stelnat till det vi i dag kallar för hyperitdiabas, svart diabas. Av tillfällighetens nycker, och tur med senare istider och förkastningar, visade sig just diabasen från Örkened vara synnerligen lämpad för byggnadsverk, monument och gravstenar. Men för Gustav var stenen först och främst ett dagligt arbete. En värdig motståndare att betvinga med slägga och borr, hammare och stampar, kilar och bleck. Och så svartkrut. Örkeneds stenbrott förbrukade på sin tid mer svartkrut än övriga landet tillsammans.

Precis när det nya seklet tog sin början gifte sig Gustav med Sissa, torpardotter från Svanshult. Trots att båda var födda i Örkened träffades de inte på hemmaplan utan i betfälten på Söderslätt där de var och gallrade betor. Efter vigseln på midsommarafton 1900 bosatte sig Gustav och Sissa i ett litet torp i Gisslaboda, inte långt från Gustavs föräldrahem som låg på Hunshults mark. Där bildade de familj. I rask takt föddes döttrarna Anna och Ingrid, och därefter sonen Ernst Emil som dock dog innan han hade fyllt ett år. Den 20 juni 1905 skriver Gustav i sin kassabok "2 kronor till Bengt för skrin till Emil". Bengt var Gustavs bror, som var snickare. Två dagar senare ny utgift, 2,75 för "ringning och grafning". Men nästa år föder Sissa tvillingar. Den ene får heta Ernst och den andre Emil.

Gustav och Sissa 1900.

Nu började torpet i Gisslaboda bli trångt. År 1908 köpte Gustav för 5 000 kronor den gård i Lönsboda där de sedan skulle komma att bo resten av sina liv. I september samma år hade dottern Thyra tillkommit i familjen. En uppsprättande stenflisa i arbetet i berget kom att beröva Gustav synen på ena ögat. Stenhuggaryrket var inte längre lämpligt för Gustav. Den 15 september 1915 blev han av sockenstämman vald till fjärdingsman, en befattning han innehade till 1933. Jag har här i bloggen tidigare berättat om ett polismöte hemma hos Gustav Persson i Lönsboda

Efter flytten till Lönsboda föddes sonen Edvin 1911, dottern Elsa 1913 (död 1918), dottern Hilma 1916 och dottern Greta 1920. Gustav blev 1918 invald i Örkeneds kommunalfullmäktige för socialdemokraterna. Han var med och grundade Örkeneds allmänna sjukkassa och förestod denna under flera år. Han anlitades ofta för att förrätta auktioner och upprätta bouppteckningar och arvsskiften. Han tog initiativet till en kooperativ handelsförening i Lönsboda, något som kom till stånd den 15 mars 1920. Han var också en av initiativtagarna till Lönsboda Folkets park, den som i dag är känd som Granada.

Hemmet i utkanten av Lönsboda samhälle blev alltså också expedition för fjärdingsmannaämbetet och för sjukkassan. Där tog Gustav emot sina besökare. Samtidigt skötte hustrun Sissa alla övriga sysslor, inklusive att sköta hönsen som de hade för husbehov, och hela barnaskaran där det nu också ingick två fosterbarn som blivit föräldralösa 1912 när Sissas syster Else dog. Blom-Gustavens hus blev en samlingspunkt för den ökande släkten, alla Blom-Gustavens ättlingar. Gustav sågs ofta lutad över papper på sitt skrivbord. Just det skrivbordet finns nu i min ägo, det kommer snart att få sin plats i vad jag lite skämtsamt kallar "lilla salongen" hemma hos mig. På min vägg hänger väggklockan som Gustav och Sissa fick i lysningspresent år 1900. Att sitta vid det gamla skrivbordet och arbeta är mitt sätt att hedra min gammelmorfar Blom-Gustaven.
 
Gustav Persson vid skrivbordet.

Ren upplysning

Publicerad 2018-12-31 15:58:00 i Allmänt

Varje ansvarsfull medborgare vet hur viktigt det är att synas. Inte minst gäller det varje ansvarsfull cyklist. Som varande en sådan kontrollerar jag därför regelbundet att cykelbelysningen fungerar såväl fram (vit lykta) som bak (röd lykta).

Häromdagen hade jag ärende till ett av de stora lågprisvaruhusen. När jag tog ut cykeln drog jag mig plötsligt till minnes att baklyset inte fungerade vid senaste kontrollen. Nuförtiden är det ju lysdioder i en sådan baklykta, det var det inte på morfars tid.
 
Morfar ägde varken bil eller cykel. Han tog sig fram med häst och vagn när han inte, på senare år, lät sig skjutsas av sönerna eller svärsönerna när han skulle någonstans. Vid ett tillfälle blev han stoppad av fjärdingsmannen som påpekade att morfar inte hade någon baklykta. "Gatlykta? Nää, jag har aldrig sett nån gatlykta här" svarade morfar, och fick köra vidare. Förmodligen tyckte inte fjärdingsmannen att det var lönt att stå och diskutera med en lomhörd gubbe.
 
Tillbaka till min baklykta. Som sagt, i den sitter tre lysdioder som torde ha i det närmaste evigt liv, men batterier kan ju trots allt behöva bytas ibland. Två stycken AAA-batterier kräver lyktan, det hade jag kollat när jag konstaterade att lyset inte fungerade. Och AAA-batterier har man ju sällan hemma, åtminstone har inte jag det.
 
Det första jag fick ögonen på när jag kom in på det stora lågprisvaruhuset var AAA-batterier. I tiopack. Jag behövde ju bara två, och så mycket annat som drar AAA-batterier har jag inte, men priset var oemotståndliga tjugo kronor. Det blir bara två kronor per batteri det. Då kan jag fortsätta cykla i flera hundra nyårsnätter, om så skulle behövas.
 
Jag fortsatte handla (jag hade ju som sagt flera ärenden i lågprisvaruhuset) och kom så fram till kassan. Medan jag stod i kön la jag märke till ett tiopack AAA-batterier som låg på golvet. Det kunde väl inte vara mina batterier som ramlat ur? Jag började gräva i min korg, inga batterier. För säkerhets skull tog jag upp batterierna från golvet, de kan ju ha glidit emellan spjälorna i korgen, AAA-batterier är ju inte så tjocka.

När jag la upp mina varor på bandet visade det sig att jag hade två tiopack batterier. Tydligen hade samma öde även tidigare drabbat någon kund, för i hyllan vid kassan låg redan ytterligare ett tiopack AAA-batterier. I hyllan låg dessutom likadana batterier i fyrpack, det hade ju egentligen räckt för mitt behov. Men priset för tio var ju som sagt oemotståndligt. Jag la från mig det ena tiopacket och betalade för det andra. Nu skulle baklyktan äntligen kunna börja lysa igen.
 
Väl ute hade det börjat skymma. Jag bestämde mig för att byta batterier med en gång, på det att min hemfärd skulle bliva ljus. Om man nu skulle råka möta fjärdingsmannen, menar jag. Jag pillade på undersidan av baklyktan där man ska peta för att öppna kåpan - och råkade då komma åt lyseknappen. Alla tre lysdioderna tändes plötsligt och gav ifrån sig ett sken starkare än någonsin. Det hade troligen bara varit glappkontakt, vilket åtgärdat sig självt när jag kollade vilken typ av batterier det skulle vara. När nu inte längre kontakten var lös, lös lyktan.

Nu hade jag visserligen köpt ett tiopack batterier i onödan, men huvudsaken var att baklyktan fungerade. Nöjd cyklade jag hem igen. Nu skulle alla kunna se att jag är en ansvarsfull cyklist.

När jag kommit hem la jag in batteripaketet i skåpet. Där låg redan ett fyrpack obrukade AAA-batterier. Jag nämner det bara som ren upplysning.

Dagens dikt: Tyst diplomati

Publicerad 2015-03-21 19:21:00 i Allmänt

Näringslivets företrädare som nu kritiserar utrikesminister Margot Wallström för att hon sagt att Saudiarabien är en diktatur verkar mena att hon egentligen har rätt i sak, men att det är fel att säga det. Åtminstone så att Saudiarabien hör.
 
Vi är ett land med hög moral,
en sund demokrati.
Är mästare på starka tal
och världsdiplomati.

Om någon stat vi handlar med
är våldets diktatur;
torterar mänskor enligt sed,
behandlar dem som djur

Då ska vi säga vad vi vill
och visa att vi törs.
Då krävs det att vi ryter till.
(Men inte så det hörs.)
 
 

Polismöte hos Gustav Persson

Publicerad 2014-12-29 14:09:00 i Släkten är bäst

 
På nyårsdagen bildas den nya Polismyndigheten. De länsvisa polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och SKL ersätts då av en gemensam myndighet.

Då kan det vara intressant att påminna om hur polisväsendet var organiserat förr. Före 1965 var polisen till största del en kommunal angelägenhet. På landsbygden upprätthölls polismakten av fjärdingsmannen. Från början fanns det fyra fjärdingsmän i varje härad, men från 1850 utsågs en fjärdingsman per socken.

Den 15 september 1915 valde sockenstämman Gustav Persson till ny fjärdingsman i Örkened. Denna befattning behöll Gustav till 1933. På bilden har fjärdingsmännen i Östra Göinge samlats hemma hos Gustav, som ses sittande till vänster. Bredvid honom sitter hans hustru Sissa. De två flickorna till höger är Gustavs och Sissas döttrar Thyra och Hilma (den sistnämnda är min farmor). Bilden är tagen cirka 1930 utanför Gustavs och Sissas hus i Lönsboda.
 
Finns det möjligen någon som kan identifiera några av de andra personerna på bilden?

Bostadspolitiska utmaningar i Ronneby

Publicerad 2013-12-18 22:15:55 i Allmänt

Under två veckor har vi i Hyresgästföreningen i Ronneby träffat våra folkvalda politiker i kommunen. Vi har många tankar inom det bostadspolitiska området, men vi är inget politiskt parti. Därför samtalar vi gärna med partierna och för fram våra tankar till dem. Som utgångspunkt har vi själva tagit fram ett bostadspolitiskt program för Ronneby kommun. De politiska partierna får gärna ta idéer från vårt program och använda som sina egna förslag. Så här ser vårt program ut:
 

Våra förslag

Bakgrunden i Ronneby kommun är att det länge varit utflyttningar och ett överskott på lägenheter har lett till att allmännyttan har rivit hyreshus både på Hjorthöjden i Ronneby och på Almvägen i Kallinge. I september 2013 har Ronnebyhus aktualiserat utförsäljningar av cirka 200 lägenheter i kommunen. Man hoppas hitta ”seriösa och kunniga” köpare.

Under 2013 verkar dock utflyttningstrenden ha börjat avta, med en befolkningsökning på 54 personer netto under första halvåret och ett hundratal nya företagsetableringar under samma tid.

Utmaningen för Ronneby kommun är att bli en attraktiv kommun att bo i så att bostadsföretagen – såväl allmännyttan som de privata – kan fylla de tomma lägenheter som finns, färre flyttar härifrån och invånarantalet kan öka.

För att lösa Ronneby kommuns bostadspolitiska utmaningar föreslår Hyresgästföreningen att:

1.    Bygg om i det befintliga beståndet till lägenheter som attraherar nyinflyttade (studenter, ungdomar, äldre, anställda i existerande och nyetablerade företag)!

2.    Tänk inte bort hyresrätter vid planeringen av nya bostäder i attraktiva lägen!

3.    Ett levande centrum! Människor ska kunna bo kvar och handla i en attraktiv miljö.

Hur vi tänker

Arbete och bostäder hör ihop. För att Ronneby kommun ska växa måste nya arbetstillfällen lockas hit. Det kommer att kräva att det finns bostäder. Ibland måste man satsa på gungor och karuseller samtidigt. Om Ronneby kommun ska vara attraktivt att flytta till, bör det finnas bostäder av alla olika storlekar och prislägen, både ägda boenden och hyresrätter. Hyresrätten är ett flexibelt boende som underlättar inflyttning. Rapporten ”Hyresrättens betydelse för en dynamisk arbetsmarknad” av Nima Sanandaji (Hyresgästföreningen, 2013) pekar på hur sysselsättningen hämmas av en brist på bostäder. Bostadsmarknaden kan ses som en del av företagsklimatet.

Ett attraktivt bostadsområde med blandade upplåtelseformer, såväl villor och bostadsrätter som hyresrätter, kanske i kustnära läge med nära till natur och goda kommunikationer till stadskärnan, kan användas för kommunen som marknadsföring att profilera sig med. Hyresrätter kan till exempel byggas i form av parhus med havsutsikt. Tanken är att kunna visa upp ett attraktivt bostadsområde som en symbol för kommunen. Nybyggnationer medger sällan låga hyror, men med moderna byggmetoder går det att hålla nere kostnaderna samtidigt som husen kan byggas flexibelt. En attraktiv kommun drar till sig nya företagsetableringar.

En framgångsfaktor för kommunen är att invånarna vill stanna kvar och tillbringa även sin lediga fritid där. Det förutsätter en attraktiv miljö att handla och roa sig i, så att inte kommunens invånare väljer att åka tre mil åt ena eller andra hållet och spendera sina pengar där i stället. Det medför att service i form av butiker och restauranger finns kvar i centrum så att de som valt att bo centralt kan fortsätta att ha nära till inköp och nöjen. I centrala Ronneby bor huvudsakligen ungdomar, som vill ha nära till nöjen, och äldre, som vill ha nära till butiker och samhällsservice. En utmaning för Ronneby kommun är därför att behålla den småskaliga handel som finns i centrum och utveckla den så att fler butiksetableringar möjliggörs.

Vi vill att Ronneby kommun utvecklas. Det gagnar alla, såväl hyresgäster som invånare i kommunen.

 

När man väcks mitt i natten av en gammal dam

Publicerad 2013-06-02 14:07:00 i Släkten är bäst

Härom natten väcktes jag tjugo över tre av något som väsnades. Jag visste inte vad det var, men konstaterade snabbt att det nog inte var någon inbrottstjuv. Så jag somnade lugnt om. På morgonen såg jag vem det var som hade orsakat mitt uppvaknande. Det var Karolina.
 
Karolina var min mormors mor. Mitt i natten hade hennes porträtt trillat ner från sin krok. Snöret var troligen detsamma som suttit där i kanske sjuttio år, så det var inte konstigt att det brast. Ramen gick i bitar.
 
Karolina föddes den 4 oktober 1857 när hennes mor tjänade piga på den småländska herrgården Sunnanvik i Skatelöv. Modern Katarina var alltså ogift, man kan tänka sig att det var en stor skandal på den tiden. Drängen Petter hade något år tidigare flyttat ifrån Sunnanvik, Katarina och Petter gifte sig 1858, men i husförhörslängden stod Karolina alltid som "hennes oäkta dotter". Vem som än var far till Karolina så var det i alla fall inte Petter. Själv visste hon att det var husbonden, ingenjör Sandvall, som var hennes riktige far.
 
Det har inte gått att belägga i några skriftliga källor. I domböcker och kyrkliga räkenskapsböcker går faderskapet spårlöst förbi. Katarina och Petter fick sedan sju gemensamma barn, halvsyskon till Karolina. Tre av dem dog i smittkoppor 1873-1874. Brodern Frans flyttade till USA och avled i Moscow, Idaho, vid 83 års ålder. Näste broder Sven blev soldat för Kinnevalds kompani. År 1905 friköpte han soldattorpet Buskahult och blev torpare. Systern Ida flyttade till Danmark och systern Elin tjänade några år som piga till herrskapsfolk inne i Växjö.
 
Karolina då? Jo, hon flyttade runt som piga i några år på olika gårdar i Kalvsvik och Skatelöv. På Grimslövs Månsagård lärde hon känna drängen Magnus. Hon var då 22 år gammal. Efter ett år på Månsagård flyttade Magnus vidare, men de behöll kontakten. År 1882 gifte de sig i Skatelövs kyrka och flyttade till ett alldeles eget torp, Hinseryd under Torsås Östregård i Magnus hemsocken Västra Torsås.
 
Som torparhustru hann Karolina föda tio barn. Hälften av dem dog i späd ålder, det sista var dödfött. Men fem döttrar uppnådde vuxen ålder. Den yngsta av dem var min mormor Jenny. När Jenny föddes hade familjen flyttat till torpet Sjöhultet, där Magnus själv en gång hade fötts.
 
När Karolina var 50 år blev hon änka. Hon levde fram till 1930, då hon gick bort på Sjöhultet vid 73 års ålder. I några år har jag haft hennes porträtt på väggen, till dess att hon rasade ner härom natten. Kanske ville hon säga mig något. Kanske tyckte hon att jag kunde kosta på henne ett nytt snöre.
 

Dagens dikt: Tolv tolv tolv

Publicerad 2012-12-12 12:07:00 i Allmänt

Med anledning av dagens datum.

Vårt sekel knappt man sett
På dagen ett-ett-ett.
Det tuffade tryggt på
När det blev två-två-två.

Vem minns vad som hann ske
En dag som tre-tre-tre?
Säg, var det fest och yra
På fyra-fyra-fyra?

Vi la nog på en rem
På dagen fem-fem-fem.
Tänk, minnena som väcks
Av datum sex-sex-sex.

Vem sjöng om ”hård tid nu”
När det var sju-sju-sju?
Och vilka var mest flotta
På åtta-åtta-åtta?

Vad såg man helst på bio
Dag nio-nio-nio?
Vad hade högsta prio
Vid tio-tio-tio?

Nu får vi tänka själva.
Minns elva-elva-elva.
Emellan tak och golv:
I dag är tolv-tolv-tolv.

Vem får inte säga pepparkaka?

Publicerad 2012-12-11 20:15:00 i Samhälle

Vad handlar #pepparkakegate om?

Vad som hänt är att flera barn, med mörkare hy än sina klasskamrater, under sin egen skolgång erfarit att de förutsatts inte kunna ta någon annan roll i luciatåget än den som pepparkaksgubbe. Trångsynt och fyrkantigt tänkt av läraren, kan tyckas. (En som vittnar om hur det var att alltid få spela "ugnsbakad marionett" är Patrik Lundberg: http://hd.se/mer/2012/12/11/jag-ar-redo-for-ugnen/ )

Så var det dock inte i det aktuella fallet i Laxå. Hela historien bygger från början till slut på ett missförstånd. Pepparkakssången skulle inte sjungas, ingen skulle vara pepparkaksgubbe i tåget. (Hade läraren haft intentionen att undvika att bli beskylld för rasism hade det varit enklare att ge rollen som pepparkaksgubbe till någon ljushyllt lintott, än att "förbjuda pepparkaksgubbar".)

Det intressanta är varför så många hellre VILL missförstå, än att tro att det var ett missförstånd. Det har framkommit att t.ex. en Facebookgrupp i ämnet lades upp INNAN nyheten publicerades i Nerikes Allehanda. Några verkar alltså ha velat piska upp en viss stämning. Skälet att så många hänger borde vara att man gärna vill stärkas i någon uppfattning att det finns krafter som vill förbjuda pepparkaksgubbar i luciatåg (för att "blidka invandrare?" Jag vet inte) eller ordet pepparkaka(!). Varför vill man så gärna stärkas i denna uppfattning? Vem är det, som upplever att man inte får lov att säga pepparkaka?

Här skriver Feministiskt perspektiv om den politiska agendan bakom Laxå: http://feministisktperspektiv.se/2012/12/11/den-politiska-agenden-bakom-laxa/

Dagens dikt: Demokratur

Publicerad 2012-08-13 13:24:12 i Samhälle

Försvarsminister Karin Enström vägrar kalla Saudiarabien för diktatur. Vi gör inga listor på länder, säger hon. Kan det ha samband med att Saudiarabien köper krigsmateriel, bland annat roboten Bill, från Sverige?


Det är bäst att va demokrati

och ej slåss.

Att ha val och en press som är fri

liksom oss.

Men ett undantag gör vi en stund

förstås.

Ni i Saudi betraktas som kund

till oss.


Ni får handla från vår agentur

om ni vill.

Vi har öppet i ur och skur

för er skull.

Ni är inte nå’n diktatur,

sa Bill.

Ingen demokratur,

sa Bull.

Raggmunk med fläsk

Publicerad 2012-08-09 00:41:05 i Samhälle

Raggmunk är ibland människans bästa vän. Och fläsk är alltid raggmunks bästa vän. Det är därför inte konstigt, att människan gör allt för att få äta raggmunk med fläsk. Åtminstone inte den här människan.

 

Den här människan hade sällskap av sin arbetskamrat och skulle äta lunch. Restaurangen var nästan fullsatt när vi kom dit, och när vi såg anslaget med dagens rätt förstod vi varför. Dagens rätt var raggmunk med fläsk. Vi bad att få varsin sådan.

 

Det tar tio minuter, för den är slut för tillfället, sa mannen i kassan, vars uppgift var att både ta emot beställning, lägga upp mat på tallrik och ta betalt. Det gör inget sa vi, vi kan äta sallad så länge. Vi tog sallad och gick och satte oss.

 

Efter drygt tio minuter såg arbetskamraten att en annan lunchgäst just kom från kassan med en stor tallrik raggmunk med fläsk. Vi antog att den nya laddningen var klar, men att mannen i kassan bara missat att ropa ut det till oss. Så vi gick och ställde oss i kön igen.

 

Ytterligare en lunchgäst framför oss fick raggmunk med fläsk, och så var det vår tur. Nu vill vi ha vår raggmunk som vi beställde, sa vi. Det tar tio minuter, för den tog precis slut igen, sa mannen i kassan.

 

Det är omöjligt, sa arbetskamraten, vi såg ju just två stycken som fick raggmunk med fläsk. Varför fick de mat före oss? Ja, det blev visst lite konstigt där, sa mannen i kassan, jag hade mycket att göra. Men när maten blir klar måste ni väl servera de kunder som redan betalat och sitter och väntar, innan ni serverar nya kunder, sa vi. Ja, kanske det... sa mannen i kassan, men vad ska jag göra nu då? Du ska ge oss pengarna tillbaka, sa vi. Så kan vi gå någonstans där vi får mat för dem i stället.

 

Så blev det. Vi dukade inte ens av våra salladstallrikar efter oss. Det fick mannen i kassan på Febronya i Bräkne-Hoby göra. Oss behöver han aldrig mer bekymra sig om.

Att hämta ved om kriget kommer

Publicerad 2012-08-07 08:51:29 i Allmänt

Vi kan kalla henne Tant Teresia. Hon var gift med min morbror. Det hände att jag åkte bil med dem genom Småland. På ett särskilt ställe brukade morbror peka ut genom bilrutan och säga att, där inne i skogen, där har jag en bit mark.

 

Jag tänkte inte särskilt mycket på det. Men att min morbror mitt inne i skogen i Småland skulle ha en egendom, var ändå rätt egendomligt.

 

Min morbror dog för några år sedan, och nyligen gick tant Teresia också bort. Då rullades historien upp. Det där stycket mark var egentligen hennes. Hon hade ärvt det i sin tur av sin morbror, en excentrisk men praktiskt sinnad man som levde ensam och aldrig tvättade några kalsonger utan bara köpte nya. Han köpte ett dussin åt gången, så att de varade i precis tolv veckor.

 

När han dog, hade han testamenterat ett markområde till dem. ”Det ska ni ha att hämta ved på, om ett nytt krig bryter ut”, hade han sagt.

 

Tant Teresia och min morbror hade inga barn. De testamentade allt till syskonbarnen. Då ingick marken. Det visade sig att arealen på skogsegendomen var hundra kvadratmeter.

 

Ni som löser korsord vet vad hundra kvadratmeter är. Ett ar. Plätten var till och med för liten för att finnas förtecknad hos Lantmäteriet, så exakt var den ligger kan ingen längre säga. Men jag vet, för morbror har pekat ut den. Vi var elva syskonbarn som skulle dela, så nu har vi nio kvadratmeter var.

 

Det känns tryggt att veta att det någonstans i skogen finns en plätt där man kan hämta ved om det blir krig. Det kan komma väl till pass. När kriget kommer, då är det jag som drar till Småland med en liten yxa. Min beredskap är god.

 

Häromdagen körde vi bil i trakten. På ett särskilt ställe pekade jag ut genom bilrutan och sa att, där inne i skogen, där har jag en bit mark. Jag har blivit min morbror. Det är inte bara mark som går i arv.

Snart går det att köpa en flaska komihåg

Publicerad 2012-07-31 10:24:05 i Allmänt

Nu har några forskare tagit fram en dryck som ska bromsa förlusten av minnet hos alzheimersjuka. Det fungerar. För mig räcker det att bara läsa om den där drycken för att gamla minnen ska komma tillbaka. Plötsligt minns jag min gamle mellanstadielärare. Ett av hans (ja, han hette Hans) återkommande skämt när någon glömt läxan var ”då kan du springa ner till apoteket och köpa en flaska Komihåg”.

 

Tänk om han hade vetat att dagen skulle komma då det inte längre är ett skämt. Minnesdrycken kan finnas att köpa redan i höst. Frågan är bara hos vilken apotekskedja man hittar den. Det behövde aldrig min gamle mellanstadielärare fundera över.

 

Ett dåligt minne kan ibland vara till glädje. En släkting, som börjar närma sig de nittio, fyllde år nyligen. Hon har inga större kroppsliga åkommor, men hennes minne är inte som man minns det. Till födelsedagen hade jag skickat ett gratulationskort. ”Nej men se, ett kort från Urban, det var ju trevligt”, sa hon. En kvart senare hittade hon mitt kort igen, och blev lika glad på nytt. ”Titta, Urban har minsann skickat ett kort också, det var snällt av honom”.

 

Nu är dåligt minne i allmänhet inget att skämta om. Jag skulle till exempel aldrig dra det där gamla skämtet att ”alzheimers har jag haft så länge jag kan minnas”. Påminn mig om det.

 

Annars finns det konstgjorda minnen nu för tiden. Häromdagen skulle jag sätta in ett nytt minneskort i min mobiltelefon. Kortet kom i en hermetiskt tillsluten förpackning. Att byta minne tog en kvart. Fjorton minuter för att öppna förpackningen, och en minut för att sätta kortet på plats i telefonen. Jag förstår varför det heter minneskort. Har man en gång öppnat en sådan förpackning, glömmer man det aldrig.

 

Den där drycken ska jag absolut lägga på minnet. Men var någonstans var det nu jag läste om den?

Om

Min profilbild

Gemene man

Revyförfattare med mera. Förtroendevald i Hyresgästföreningen. Inte medlem i något politiskt parti, min blogg är därmed partipolitiskt obunden.

Väder Ronneby

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela