Att lägga av när det är som roligast
I dag infinner sig faktiskt en släng av post-spex-syndrom, fast spexomgången inte ens är slut ännu. (Vi spelar ju på Konserthusteatern i Karlskrona nästa helg.) Då börjar man redan tänka på nästa spex. Men - jag ska ju sluta! Lägga av. Lägga spexpennan på hyllan. Det har jag ju sagt. I flera år. Att efter nästa spex, då... Och nu är det dags! Det är sagt så.
Tolv år räcker. Tolv år i Blekinge Kårspex alltså. Och dessförinnan tre år i Wexiö Späx. Nu får någon annan ta över min plats. Nästa år ska jag komma till premiären som en dryg föredetting och tala om för alla och envar att det var mycket bättre förr. Nästa år ska jag slippa skriva autografer på en massa programblad. Nästa år ska jag slippa all prestationsångest, nervositet, huvudvärk och magsår på grund av att inget blir färdigt i tid. I sommar ska jag slippa skrivkrampen och alla de inbokade manusmötena som ändå bara den vanliga lilla skaran kommer till.
Nästa år ska jag se spexet som en vanlig besökare. Hur ska jag få göra det, om jag aldrig slutar? Man ska sluta när det är som roligast, sägs det. Vem var det förresten som kom på det? Var det Luther?
Jag ska inte gå på årsmötet nu i maj. I sommar ska jag inte vara med på något manusskrivande. I höst ska jag inte vara med på något upptaktsmöte och lära känna alla nya trevliga spexare. Jag ska inte vara med på någon teambuilding, ingen kollationering, jag ska inte med stolthet lämna över något halvtaskigt manus till förväntansfulla skådespelare, inte vara med på några rep eller bygghelger. Jag ska hålla mig borta från spexhuset. Inga produktionsmöten, inga spexfester, inga... vänta nu...
Var inte Luther egentligen en ganska levnadsglad typ? Det har jag läst någonstans. Inte förnekade han folk att ha kul? Och varför ska man följa Luther förresten? Jag följer hellre Marx. Chico, Harpo, Groucho och Zeppo.
Än är inte sista ordet sagt.