Torparliv
Häng med nu. Under allsångsdelen i lördags (se inlägget med rubriken Bredd i kulturlivet nedan) sjöng Olle Björngreen bland annat Gunde Johanssons Torparvisa. Olle påstod att den skulle ha varit världens första rocklåt, men det är ju en sanning med modifikation. Sant är att Gunde skrev texten och musiken redan 1948 (till sin mors 50-årsdag för övrigt), men rockstuk fick den först av Sven-Ingvars många år senare. Det var de som "döpte om" den till Torparrock.
Om man vill, kan man ta Torparvisa som ett exempel på att humor är kontextbunden. Humor åldras. När referensramarna ändras, försvinner också nyanserna i vad som var roligt. I 1940-talets Sverige visste fortfarande alla (åtminstone alla som levde på och fick sin utkomst av landsbygden, vilket var de flesta) vad en torpare var. Nu har de flesta ett ganska dimmigt begrepp om det. Ett torp är möjligen synonymt med sommarstuga för nutidens svensk.
Nutidens svensk minns från historieböckerna något om att landet förr befolkades av adel, präster, borgare och bönder. Det var allt där fanns. Men dessa var de besuttna, de män som utsåg representanter till riksdagen. Eftersom bönder kommer sist i uppräkningen, tror nutidens svensk att bönderna var lägst på samhällsstegen. Inget kunde vara mera fel. Under bönderna kommer, i ökande usträckning under 1700- och 1800-talen, de obesuttna. Torparna, dagsverkarna, statarna, backstugusittarna, tjänstehjonen, fattighjonen.
Under 1600-talet började torpen växa fram. Det var ett praktiskt sätt för bönderna att få arbetskraft, och ett sätt för de bondsöner som inte kunde räkna med att ärva gården, att ändå få sin utkomst när landets befolkning växte och jorden skulle räcka till fler. Torparen ägde inte någon jord, utan måste fullgöra vissa plikter åt bonden för att få bo kvar. Torpen bröts i ägornas utmarker, ofta på gårdens sämre jord. Så småningom utverkades en praxis där torparrenden skrevs på 49 år eller livstid. Arrendet betalades oftast i form av dagsverken, på tidpunkter som bonden bestämde. Givetvis sammanföll tidpunkterna med den tid då torparen hade behövt arbeta med sitt eget lantbruk, ta vara på sin egen skörd eller vad det kunde vara.
Mina förfäder var sällan några bönder. De var torpare och hade en liten plätt som de själva kunde odla för sitt behov, och utöver det tjäna åt bonden. Bonden utnyttjade varje dagsverke enligt kontraktet, oavsett om det behövdes eller inte. Gå ut och se de stengärdsgårdar som ännu finns kvar och slingar sig till synes planlöst genom skogarna. Många av dem vittnar om dagsverken som bara skulle göras för kontraktets skull.
Men de torpare som tjänade en bonde, hade det trots allt bättre än kronotorparna. Dessa bodde på kronans mark och tjänade en kronans boställsinnehavare - som själva fick behålla allt de kunde få in från sina torpare. Det gjorde att kronotorparnas pålagor blev dubbelt så tunga som andra torpares.
Så sent som den 3 februari år 1900 upprättades ett förnyat arrendekontrakt mellan Vesslarps kronopark och min farfars farfar, kronotorparen Håkan Johnsson på Grevatorpet i Applahult, Örkened. Det nya arrendet skulle gälla från den 14 mars 1900 tillsvidare. Torpet utgjordes av 3,50 hektar åker, 1,50 hektar slåtter, 4 hektar betesmark och 0,69 hektar impediment. I penningar räknat var arrendeavgiften 60 kronor, som dock skulle utgöras av "att brukaren efter tillsägelse från vederbörande skogsförvaltning, sjelf eller genom af skogsförvaltningen godkända arbetare, på egen kost och med egna redskap verkställer af honom å kronoparken Vesslarp anvisadt arbete mot ersättning för 1 mansdagsverke under sommarhalfåret med 1 kr 25 öre, samt 1 hjondagsverke med 75 öre."
Som sagts ovan, inföll arbetsdagarna på dagsverket precis när torparen skulle arbeta med sitt eget bruk. Så det blev knappast någon tid över när det var dags för sådd eller skörd.
Allt detta var alla i 1940-talets Sverige fortfarande väl medvetna om. En torpare fick arbeta hårt, dels åt sig själv, dels åt bonden eller kronan för att fullgöra sina plikter. En torpare som ligger på soffan och bara hör hur det blåser i träden är en löjlig figur som man bara kan skratta gott åt. Gunde Johansson baserade sången på en livs levande person som han träffat på i sin lanthandel i Kärvingeborn utanför Grythyttan.
När vi i dag sjunger Torparvisa som allsång, ser många bilden framför sig av den late torparen och tror att torpare är detsamma som latmaskar som ligger på soffan, ungefär som Kronblom. I dag är det väl förresten inte heller särskilt många som läser serien om Kronblom, en annan lat torpare som bråkar med sin svärmor. Den kräver också en närapå utdöd referensram för att man ska uppfatta vad som egentligen är roligt. Humor åldras. Men Torparvisa är ändå fortfarande rolig att sjunga.
Om man vill, kan man ta Torparvisa som ett exempel på att humor är kontextbunden. Humor åldras. När referensramarna ändras, försvinner också nyanserna i vad som var roligt. I 1940-talets Sverige visste fortfarande alla (åtminstone alla som levde på och fick sin utkomst av landsbygden, vilket var de flesta) vad en torpare var. Nu har de flesta ett ganska dimmigt begrepp om det. Ett torp är möjligen synonymt med sommarstuga för nutidens svensk.
Nutidens svensk minns från historieböckerna något om att landet förr befolkades av adel, präster, borgare och bönder. Det var allt där fanns. Men dessa var de besuttna, de män som utsåg representanter till riksdagen. Eftersom bönder kommer sist i uppräkningen, tror nutidens svensk att bönderna var lägst på samhällsstegen. Inget kunde vara mera fel. Under bönderna kommer, i ökande usträckning under 1700- och 1800-talen, de obesuttna. Torparna, dagsverkarna, statarna, backstugusittarna, tjänstehjonen, fattighjonen.
Under 1600-talet började torpen växa fram. Det var ett praktiskt sätt för bönderna att få arbetskraft, och ett sätt för de bondsöner som inte kunde räkna med att ärva gården, att ändå få sin utkomst när landets befolkning växte och jorden skulle räcka till fler. Torparen ägde inte någon jord, utan måste fullgöra vissa plikter åt bonden för att få bo kvar. Torpen bröts i ägornas utmarker, ofta på gårdens sämre jord. Så småningom utverkades en praxis där torparrenden skrevs på 49 år eller livstid. Arrendet betalades oftast i form av dagsverken, på tidpunkter som bonden bestämde. Givetvis sammanföll tidpunkterna med den tid då torparen hade behövt arbeta med sitt eget lantbruk, ta vara på sin egen skörd eller vad det kunde vara.
Mina förfäder var sällan några bönder. De var torpare och hade en liten plätt som de själva kunde odla för sitt behov, och utöver det tjäna åt bonden. Bonden utnyttjade varje dagsverke enligt kontraktet, oavsett om det behövdes eller inte. Gå ut och se de stengärdsgårdar som ännu finns kvar och slingar sig till synes planlöst genom skogarna. Många av dem vittnar om dagsverken som bara skulle göras för kontraktets skull.
Men de torpare som tjänade en bonde, hade det trots allt bättre än kronotorparna. Dessa bodde på kronans mark och tjänade en kronans boställsinnehavare - som själva fick behålla allt de kunde få in från sina torpare. Det gjorde att kronotorparnas pålagor blev dubbelt så tunga som andra torpares.
Så sent som den 3 februari år 1900 upprättades ett förnyat arrendekontrakt mellan Vesslarps kronopark och min farfars farfar, kronotorparen Håkan Johnsson på Grevatorpet i Applahult, Örkened. Det nya arrendet skulle gälla från den 14 mars 1900 tillsvidare. Torpet utgjordes av 3,50 hektar åker, 1,50 hektar slåtter, 4 hektar betesmark och 0,69 hektar impediment. I penningar räknat var arrendeavgiften 60 kronor, som dock skulle utgöras av "att brukaren efter tillsägelse från vederbörande skogsförvaltning, sjelf eller genom af skogsförvaltningen godkända arbetare, på egen kost och med egna redskap verkställer af honom å kronoparken Vesslarp anvisadt arbete mot ersättning för 1 mansdagsverke under sommarhalfåret med 1 kr 25 öre, samt 1 hjondagsverke med 75 öre."
Som sagts ovan, inföll arbetsdagarna på dagsverket precis när torparen skulle arbeta med sitt eget bruk. Så det blev knappast någon tid över när det var dags för sådd eller skörd.
Allt detta var alla i 1940-talets Sverige fortfarande väl medvetna om. En torpare fick arbeta hårt, dels åt sig själv, dels åt bonden eller kronan för att fullgöra sina plikter. En torpare som ligger på soffan och bara hör hur det blåser i träden är en löjlig figur som man bara kan skratta gott åt. Gunde Johansson baserade sången på en livs levande person som han träffat på i sin lanthandel i Kärvingeborn utanför Grythyttan.
När vi i dag sjunger Torparvisa som allsång, ser många bilden framför sig av den late torparen och tror att torpare är detsamma som latmaskar som ligger på soffan, ungefär som Kronblom. I dag är det väl förresten inte heller särskilt många som läser serien om Kronblom, en annan lat torpare som bråkar med sin svärmor. Den kräver också en närapå utdöd referensram för att man ska uppfatta vad som egentligen är roligt. Humor åldras. Men Torparvisa är ändå fortfarande rolig att sjunga.
