gemene man

Sillastrybare, kallas invånare i Blekinge ibland när folk från andra delar av landet inte vet vad de ska kalla oss. Antagligen menar de det i nedsättande syfte på nåt sätt, men de riktiga sillfiskarna i Blekinge är ett stolt släkte som inte låter sig nedslås av såna tillmälen.

Men ibland går det troll i sillen. I år blev det till exempel bråk kring den årliga sillarodden i Ronneby. Om Parken i Köpenhamn upplevde kaos i avslutningen av Sverigematchen, så stod kaoset på Ronneby torg i samband med årets sillarodd inte långt efter.

Som kompensation får ronnebyborna nu, i stället för Sillarodden, trösta sig med Zillah, som kommer hit med sin apa Totte. Det är fritidsenheten som rott henne i land till den stora familjefesten i Brunnsparken den 12 juli. Zillahrodd?

I dag var jag på den söndagliga loppmarknaden i Brunnsparken. Jag har inte varit där på några veckor nu, men hade inga större förhoppningar om att hitta något värdefullt. Oftast brukar jag inrikta mig på bokstånden där hobbyantikvarister plockat med sig de populära delarna av sina innehav, och leta efter dels bygdelitteratur (s k topografi), dels böcker av 1900-talets stora kåsörer som Cello och Ehrenmark. Mitt spejande öga brukar också vara inställt på bruksporslin i serien Bell från Gustavsberg, men alltid förgäves.

Men vid dagens besök blev jag stående hos en skivhandlare från Olofström som hade med sig flera gamla läskbackar med LP-skivor. Jag räknade inte med att hitta något ur Knäppupp-katalogen så här efter Povel Ramels bortgång, allt sådant torde ha gått åt tidigt på morgonen. Skulle där ändå finnas något Ramelmaterial, var det väl någon av de lättillgängligare sentida återutgivningarna.

Jag räknar det därför som ett fynd när jag hittade LP:n Povel på Berns från 1973 i fullgott spelbart skick och oskadat omslag (KLP-6005). Ett par EP kompletterade mitt fynd: Martin Ljungs Ester kombinerad med Brita Borgs Augustin och Dags igen att vara kära (KNEP 70), samt Lily Berglunds Fröken Johansson och jag (KNEP 121). Allt för 40 kronor! Och då fick jag dessutom en EP från Svenska Ljud på köpet.

Det ögonblick då man inser att någon man litat på ljugit för en rakt upp i ansiktet - i den stunden förstår man varför svindel som i yrsel och svindel som i bedrägeri är samma ord. (Sedan finns det ett tredje svindel som i stycke på en gris också, men det sambandet återstår att utröna.)

Vi har bästa låten, säger Ola Salo i Aftonbladets TV-bilaga. Ja. Så synd för honom att det inte är det som räknas.

Schimpanser tillverkar spjut, skriver Aftonbladet och andra nyhetsmedier. Vänta bara, snart är schimpanserna ifatt oss. Det dröjer inte länge innan de börjar bygga radhus, och tillverka pennställ och askfat och mobiltelefoner och fula små fruktfat i plast. Sedan flyger de till månen, och koloniserar Mars innan vi hunnit dit. Var ska detta sluta?

På tv säger de att de ska diskutera transfetter. Vad är det? Är det Lasse Flinckman?

Sverige är ett litet idrottsland. Inte ens i de individuella sporter vi anser oss vara bra på, och ha en tradition inom, har vi för det mesta mer än en stjärna åt gången. När Stenmark var som störst, var Stenmark ensam. Magdalena Forsberg personifierade skidskytte under sina aktiva år. Jan Boklöv hittade på en egen stil, och var störst inom backhoppningen en säsong.

En stjärna kan dyka upp då och då, inom närapå vilken sport som helst. Men att ha flera som ligger i världstoppen samtidigt, dessutom både på herr- och damsidan, kräver mycket mer. Det hjälper förstås om man har draghjälp av ett affischnamn som Stenmark eller Forsberg. Men det kräver också ett aktivt förbund, det kräver en stark grundorganisation i klubbarna, och det kräver duktiga ledare. Egenskaper som vi ofta anser att vi i Sverige är bra på.

Markus Larsson var fortfarande besviken efter missen i den individuella slalomen i lördags. Och det är rätt, det ska han vara. Silvret i lagtävlingen kändes inte som en tröst för honom. Men för Sverige visar ett lagsilver på något mycket större än en individuell förstaplacering.

Skidskyttets mixedstafett sågs över axeln av några. En konstruerad tävling, sas det. Samma sak sas om utförsåkningens lagtävling. Men kraxandet hördes mest före de svenska medaljerna. Guld i mixedstafett i skidskytte och silver i lag-alpint visar att förbunden lyckats få "bredd på toppen" på både herr- och damsidan samtidigt, på ett sätt som aldrig tidigare varit fallet! Lägg därtill att vi har flera friidrottsstjärnor aktiva på samma gång. Allt är exempel på framgångsrik svensk lagkänsla. En seger för svenskt gemenskapskultur!

Är det inte dags för bloggfenomenet att mogna snart? Just nu ser vi den stora rusningen när "alla" skaffar sig en egen blogg eller flera. Några vet redan från början vad de ska ha den till, men långt ifrån alla. Därför blir det många bloggar som mer eller mindre bara handlar om att blogga. Ungefär som när rockmusiken var ny, och alla rocklåtar hade ordet "rock" i titeln, och följaktligen handlade om - rock. (Exempel: Rock Around the Clock, Jailhouse Rock...) Alla artister, i Sverige åtminstone, skulle dessutom heta sånt som Rock-Olga eller Rock-Ragge, som en varudeklaration. Samma sak sedan när rappen kom till Sverige, förresten.

Nu heter många bloggar något som innehåller ordet "blogg", och inläggen handlar om att blogga (som det här!) Men det där är sannolikt ett övergående fenomen. Bloggarna blir mer specialiserade. Man kan säga att blogg just nu är en fluga.

Hör du förresten till dem som tror att Ines Uusman sa att "Internet är en fluga som kommer att försvinna"? Det sa hon inte. Vad hon sa var att det planlösa surfandet (som kännetecknade användandet av Internet i mitten av 1990-talet) var en fluga, och att Internet så småningom skulle finna sina mer nyttiga användningsområden. Fick hon rätt?

Sak samma med bloggandet. Redan nu är många bloggar specialiserade på konkreta ämnen. De rena dagböckerna om allt och inget lever kvar men är inte längre i majoritet. Många av dem kommer att dö ut i takt med att deras upphovsmän får andra intressen. De specialiserade bloggarna kommer att bli varumärken. Fler och fler kommer att starta sina karriärer som bloggskribenter för att sedan direkt gå vidare till andra kanaler.

Bloggandet kommer att mogna. Kommer jag att mogna? Fortsätt läs, så får du väl se.

Enligt några sverigedemokrater ska inte muslimer få kunna bli svenska medborgare. Hur tänker de då? Vad händer om en svensk medborgare blir muslim? Det skulle nästan vara intressant att pröva. Att konvertera till islam och se om sverigedemokraterna vill kasta ut en ur landet. Och vart, i så fall. Till rymden med nästa rymdfärja?

I torsdags kom det definitiva beskedet som ett brev på posten: Jag tillhör en minoritet!  Nämligen den minoritet av befolkningen som prenumererar på Nya Söndagsnisse-Strix. Tyvärr var vi till slut så få att tidningen läggs ner. Typiskt. Jämt är det vi minoriteter som ska råka illa ut.

Satirtidningen Söndags-Nisse startade 1862, och slogs 1924 samman med Albert Engströms skämttidning Strix. Grönköpings Veckoblad började 1902 som en bilaga i Söndags-Nisse, innan det blev en egen tidning 1916. Den sammanslagna satirtidningen Söndagsnisse-Strix utkom till 1954 (ett julnummer utgavs även 1955). För åtta år sedan återupptogs namnet, nu som bilaga till Grönköpings Veckoblad (ombytta roller alltså).

Men nu gick det inte längre. Sedan en tid tillbaka var Nya Söndagsnisse-Strix på många sätt en bättre produkt än Grönköpings Veckoblad, vars skribenter tappat såväl språkkänslan som förmågan att placera in dagens ämnen på ett passande sätt i den rätta Grönköpingsmiljön. Så om någon av de två tidningarna vore värd en fortsättning, var det Nya Söndagsnisse-Strix. Nu är den borta. Snyft.

Idémöte på SVT:
- Vi måste hitta på någon ny programidé för hösten! De kommersiella kanalerna snor våra tittare, vi måste ta tillbaka initiativet.
- Det måste vara något som känns fräscht.
- Jag vet! Vi kör direktsänd bingo!
- Jaa, men har inte TV4 redan prövat det?
- Jo, men deras bingoprogram är ju kommersiellt. Man kan vinna sanslöst höga priser som deras sponsorer skänker. Splitternya bilar och jordenruntresor och sånt.
- Vårt bingo ska vara lite sunkigare, lite hemmakänsla så där, och så lottar vi ut bearnaisesås och tuggummin.
- Ja, och högsta vinsten kan vara en begagnad bil!
- Men det känns ändå inte helt rätt för en public service-kanal.
- Jo, men vi riktar vårt program till ungdomar!
- Ja! Strålande! Bingo för ungdomar! Och så tar vi in någon avdankad gammal skådis som bingoutropare, som till exempel... Mona Seilitz!
- Ja, nu låter det bättre. Men det är fortfarande något som fattas.
- Nu vet jag! Vi sänder programmet på lördagkvällar! När inga ungdomar tittar på tv!
- Ja! Nu är idén fulländad! Lågbudget-bingo för ungdomar, på lördagkvällar, med Mona Seilitz och en begagnad bil. Så ska kampen om tittarna vinnas, och public servicetankens ställning räddas!

Det är fotbolls-VM i Tyskland. Alla vill vara Ralf Edström. Det är fotbolls-VM i Tyskland, och på Saltemads camping i Borås samlas ett dussin småpojkar kring en boll. Alla vill vara Ralf Edström, utom en, för han vill vara Johan Cruyff. Han är från Holland, förklarar han. Men alla de andra pojkarna är från Sverige, och Ralf Edström nickar alltid i mål. Alla pojkarna har kommit ut från sina tält, husvagnar och campingstugor för att samlas kring en boll och leka fotbolls-VM. Det här är inte lek, det här är allvar. Johan Cruyff spelar i samma lag som alla Ralf Edströmarna. De har ingen domare. Målstolparna är två plasthinkar. Det är spel mot ett mål. En tvingas stå mellan hinkarna och vara Ronnie Hellström, fast han egentligen vill vara Ralf Edström. Det här är på riktigt. Allt är en lek, och Ralf Edström nickar alltid i mål. Det är stor fotboll.

Det är fotbolls-VM i Tyskland 1974. Jag är på Saltemads camping. Jag är åtta år, och står på toppen av min fotbollskarriär.