gemene man

Nu har jag blivit bjuden på lunch.

För några veckor sedan blev jag uppringd av ett företag som förvaltar kapital. De ville bjuda mig på lunchmöte, jag skulle få information om deras tjänster och så lunchen då, alltså. De har försökt bjuda mig en gång innan, men då tackade jag nej. Jag vet inte hur det kom sig att jag tackade ja den här gången, men rätt som det var, var jag anmäld.

Jag har inte direkt något kapital att förvalta. Dessutom skulle informationsmötet, och lunchen, äga rum i Karlshamn, så för att få min gratis lunch skulle jag behöva lägga ut 100 kr i tågbiljetter t o r, och framför allt säkert två timmars extra arbetstid utöver själva lunchtimmen.

Så nu har jag suttit och lyssnat på en information som jag knappast har någon nytta av. Sprungit till stationen för att hinna med tåget, stått i kö till länstrafikens disk för att köpa biljett, bara för att hinna ut på perrongen, trycka på dörrknappen - precis när tåget går. Suttit på Karlshamns station en timme och väntat på nästa tåg.

Men det är klart, jag fick ju en lunch.

Dessutom träffade jag Emily på tåget, det var längesen. Det var behållningen av resan.

TV-kultur.


1986 tittade vi på Macken.


2008 tittar vi på Pimp My Ride.

Bokrean har just startat. Jag vågar mig på att ge några reatips.

Givetvis Stefan Schöier och Stefan Wermelin: Hasse & Tage: Svenska Ord & Co. Saga & Sanning. Fullmatat praktverk med Hasse & Tages hela karriär, var för sig och tillsammans.

Mer humoristiskt: Karin Brunk Holmqvist: Potensgivarna och Villa Bonita. Temat i Brunk Holmqvists romaner är den lilla enkla människan som företar sig något oväntat.

Erlend Loe: Doppler och Volvo Lastvagnar. Om du inte har upptäckt Loe ännu så är det inte försent.

Åsa Linderborg: Mig äger ingen. Boken om hennes pappa, om klasstillhörighet, och om möjligheten att komma vidare.

Per Clemensson & Kjell Andersson har skrivit många böcker om släktforskning, jag har de flesta. I reakatalogen finns nu deras Finn din egen släktsaga från 2004. Rekommenderas dig som redan kommit igång så smått med släktforskning. (Du som inte börjat ännu bör också skaffa deras Släktforska steg för steg).

Själv tänker jag köpa Staffan Bengtssons K-märkta ord. Från kalasbyxor till fluortant. Om ord som är på utdöende eller bara typiska för sin tid - och om den tid då de var allmänna. Inom språkområdet lär det också bli Ola Wikander: I döda språks sällskap (Augustnominerad 2006). Bara för att jag är en sån språknörd.

Tjugondag Knut. Jodå, jag har också städat ut julen i dag. Den praktiska plastgranen är tömd på sina utsmyckningar och nedpackad i en kartong igen. Annat var det förr.

Jag hörde folklivsforskaren Ebbe Schön på tv i förmiddags. Han trodde att traditionen med tjugondag Knut var på väg att dö ut. Den firas inte längre i hemmen, utan har tagits över av föreningar och köpmän. Seden med julgransplundring upprätthålls numera bara som barnkalas i Folkets Hus och andra föreningslokaler, eller mer kommersiella jippon för barn och deras betalande föräldrar.

När jag var barn, firade vi tjugondag Knut ordentligt. I hemmet. Med julgransplundring. Stora delar av släkten och grannarna runt omkring var inbjudna till oss. Alla ömtåliga kulor var redan borttagna från julgranen, och diverse chokladprydnader var upphängda i deras ställe. Våra egenhändigt flätade pappershjärtan var fyllda med godis. En efter en fick sedan alla - stora och små - ta på sig en bindel för ögonen, snurras några varv, utrustas med en pinne, och försöka peka på granen.

Det var inte lätt. Det kunde lika gärna bli så att man pekade på grannen. Inte nog med att den pekande och bindelprydde var vimmelkantig efter snurrandet. Man kunde inte heller vara säker på att granen stod kvar där den hade stått när man senast såg någonting. Det var ganska troligt att någon sprungit iväg med granen, till ett annat hörn i rummet eller ut i hallen. Det gällde ändå att med pinnen lyckas peka på något ätbart i julgranen. Efteråt fanns inte ett barr kvar på granen, men däremot överallt i huset. Alla - stora som små - hade hejdlöst roligt. Det vi barn tyckte var roligast, var att se de vuxna leka.

Därför vore det synd om traditionen dog ut. Börja fira tjugondag Knut i hemmen igen! Gör en ceremoni av att städa ut julen! Bjud in grannen och kasta ut granen! Sedan går ni in till grannen och kastar ut hans gran, och så vidare.

Femåringens mamma hade ramlat och skadat armen. En morgon ett par dagar senare kommer femåringen in med ett pepparkakshjärta i handen. Han frågar "Har du fortfarande ont i armen, mamma?" Hans mamma svarar "Ja, det gör ont i dag också."

Femåringen tittar på kakan i sin hand och utbrister "Dumma pepparkaka!"

Han hade fått pepparkakshjärtat att gå i tre delar när han tryckte det mot sin hand, och önskat sig något. Men han hade inte önskat sig en brandbil eller en legoborg, fast det är så nära jul.Inte ens en lillasyster (för det vet han att man inte kan önska sig). Han hade önskat sig att hans mamma inte skulle ha ont i armen längre.

Det kallas medmänsklighet. Visst är det så man, även som morbror, blir lite stolt över gossen.

Så'na nyheter tycker vi om! Choklad är nyttigare än broccoli, skriver Aftonbladet i dag. Att choklad är rena hälsokosten visste vi ju redan. Men nu kommer alltså också en chokladkaka som är cancerförebyggande - berikad med extra mycket antioxidanter.

Snart får man väl bara köpa choklad på apoteket...

Nu har jag 57 kanaler.

Eller, jag vet inte. Jag har inte räknat dem. Men det låter bra. 57 är ett bra tal. Bruce Springsteen har en sång som heter "57 channels (and nothin' on)". Jag tror att han i sin tur drog till med siffran 57 för att det är siffran som Heinz använder i sin marknadsföring. Ni vet, Heinz ketchup, "57 varieties". Nuförtiden har de många fler varianter på ketchup och såser, men 57:an har hängt kvar. Det är ett bra tal att beteckna "fler tv-kanaler än man orkar räkna" med.

Jag vet inte vad jag ska ha de 57 kanalerna till. Jag tittar inte på dem. Särskilt inte ännu, eftersom jag inte har kablar så det räcker. Det började för några veckor sedan, när Telia ringde och frågade om jag var nöjd med mitt bredband. Jo tack, sa jag, men det är litet dyrt. Då ska du få ett erbjudande, sa Telia. Du kan antingen surfa lika långsamt som nu och betala 20 kr mindre per månad, eller surfa åtta gånger snabbare för samma pris - och då får du ett års digital-tv-abonnemang på köpet.

Jag sa ja. Jag som aldrig brukar handla av någon telefonförsäljare, utan alltid vill se alla alternativ innan jag bestämmer mig. Och sedan bestämmer jag mig aldrig. Men den här gången sa jag ja. Så nu har jag en digitalbox och ett nytt modem. Men för att jag ska kunna surfa och titta på 57 kanaler samtidigt, måste jag ha digitalboxen och datorn kopplade till modemet samtidigt. Det är där kablarna kommer in i bilden. Tv:n och datorn står ju inte direkt bredvid varandra. I själva verket står de i varsin ände av lägenheten. Jag måste köpa 25 meter kabel eller nåt sånt för att det ska fungera.

Jag testade första dagen, så att det fungerade i tv:n. Det gjorde det, jag kunde bläddra mellan alla 57 kanalerna. Sedan ställde jag modemet vid datorn. För mig funkar tv:n bra med de elva digitalkanaler som finns i fastigheten. Ju fler kanaler, desto mindre att se, är kontentan av Bruce Springsteens sång.

Nu ska jag gå ut och köpa nätverkskabel. Undrar om jag kommer att titta på 57 kanaler sedan?

Vilka är egentligen Svensk Nöjesutveckling, som klarar av att anordna julkonserter med Liza Minnelli, Carola Häggkvist och Michael Nyqvist, men inte kan skriva riktig svenska i den färggranna broschyren de tryckt upp om showen?

Idag låg deras broschyr i posten till jobbet. Det verkar ha gått snabbt när de skrev texten. Man kan väl ha överseende med att Carola kallas "den svenska artisteliten" och "Sveriges starkast lysande stjärna". Det är ju trots allt reklam det handlar om. Men presentationerna utmärks av långa, snåriga meningar - och formuleringar som till exempel den här (om Michael Nyqvist):

"Han har gjort ett stort intryck på det Svenska filmhjärtat genom sina karismatiska roller i filmerna Grabben i graven bredvid - som gav han en guldbagge, Smala Sussie, Tillsammans & nu aktuella Svarta nejlikan."

Citatet är ordagrant, är kanske bäst att påpeka. Vad är "det Svenska filmhjärtat" för något? Och "som gav han en guldbagge"! Honom, ska det väl ändå vara.

Bojkotta "A Classic Christmas Night" tills de lärt sig skriva riktig svenska!

Lågpriskedjan Lidl har gått in för likabehandling. Men inte av personalen, utan av mat och sopor (se dagens Aftonbladet). Ruttna grönsaker, som tagits i retur från butiker, får åka i samma lastbilar som färska grönsaker, på väg till andra butiker. Ser ni mig gå in på Lidl för att handla mat, stoppa mig!

Det blev inget av planerna på FC Gothia. Ni vet, styrelserna för GAIS, Örgryte och Häcken hade träffats och gjort upp om en sammanslagning av lagen. Sedan blev de tagna på sängen när fansen protesterade.

Vad hade de egentligen väntat sig? Begriper de vad fotboll handlar om? Vad idrott handlar om? Idrott har visserligen blivit Big Business när man talar om fotboll på elitnivå, men det är till syvende och sist prestationerna på planen som räknas. Det är spelare av kött och blod, som en gång började sparka boll för att det var kul. Jämför med travet, som också är Big Business: Hur mycket pengar man än köper och tränar en travhäst för, finns det ingen garanti för att kusen ska vinna tillbaka ens en tiondel. Det är det som är tjusningen.

Big Business kräver avkastning på kapital. Då kan man inte riskera att ibland åka ur elitdivisionerna. Helst skulle fotbollsekonomerna i de bolagiserade representationslagens styrelser vilja ha en sluten allsvenska där 16 kommersiella lag harvade år efter år och kunde bygga upp sina varumärken utan att någonsin riskera nedflyttning. Men vart tar idrotten vägen då? Då förlorar den sin nerv.

Idrott är lojala fans. Idrott är sassa brassa mandelmassa och andra-sidan-är-ni-klara jajamensan-fattas-bara. Idrott är att ta sig tillbaka till allsvenskan efter flera år i division ett och två. Läste styrelserna aldrig Buster? Såg de inte Åshöjdens BK? Chansen finns för ett division fyragäng att få möta allsvenskarna. Vi i Sverige ska vara stolta över vår breddidrott. Fotboll spelas i varenda by. Utan den där kittlande känslan att dagens allsvenskar en gång var ett kvartersgäng som vi, och att de kan bli det igen, försvinner en del av spänningen.

Man säger att sponsorerna inte räcker till alla elitlag i Göteborg. Okej, låt då det naturliga urvalet ha sin gång. Det är inte säkert att fyra lag alltid kan vara i allsvenskan eller superettan samtidigt. Men fansen följer dem ändå, i vått och torrt. Det finns ingen så glad som en Gaisare när laget kommit tillbaka igen efter åratal i lägre divisioner. För inte så många år sedan skrattade man åt hopplösa Elfsborg som aldrig tog sig upp. Nu är de regerande allsvenska mästare (åtminstone några veckor till). Det är spelets regler.

De tre klubbarnas styrelser borde fundera på om de vet vad de håller på med. Fotbollen förbrödrar, säger man. Men fotbollen förblöder, om den bara reduceras till att vara Big Business.

I denna sekulariserade tid får man väl tro på vad man vill? Svenska statskyrkan är avskaffad. Eftersom jag är icke-troende i Sverige, kan jag välja att vara icke-muslim eller icke-jude lika mycket som icke-kristen. Det passar mig bra.

Nu har Ramadan inletts. Det betyder att alla som vill följa de muslimska sederna fastar om dagarna, och äter när solen gått ner och innan den går upp. Livsmedelshandeln ökar omsättningen på mellanösternspecialiteter just nu. (Om islam hade kommit till Sverige samtidigt som kristendomen, på 900-talet ungefär, då hade man idag firat Ramadan genom att äta sill. Tänk på den!)

Efter den sista fastedagen i denna månad av avhållsamhet och renhet firas Eid al-Fitr, då man äter en massa godsaker och ger varandra presenter. På sätt och vis påminner Eid al-Fitr om påsken, som också är en stor fest som avslutar en månad av fastande. Som icke-kristen, sekulariserad svensk firar jag påsk, utan att ha iakttagit fasta innan.

Ramadan är en lika stor helg som Jul. Som icke-kristen, sekulariserad svensk firar jag jul med Kalle Anka och julklappar, utan att tro på Jesus som världens frälsare. Som lika mycket icke-muslim kan jag också välja vilka muslimska högtider jag vill fira. Det passar mig bra. Så jag firar Eid al-Fitr, utan att ha fastat under Ramadan. Det kan väl ingen i detta sekulariserade land ha något emot?

Fidel Castro hade en artikel i partitidningen Granma häromdagen. Norra Skåne får byta epitet på sina vanligtvis välunderrättade källor, till vanligtvis felunderrättade källor.

Modet sviker tydligen när sanningens timma närmar sig. I samband med den blomsterfestival som Ronneby kommun anordnar nu till helgen, har det utlysts en Näckentävling. Flera var anmälda, men i dag rapporterar Sydöstran att en del intresserade lämnat sent återbud.

Tanken var att hugade Näckar skulle sitta utplacerade längs dammarna i Brunnsparken och hålla i varsin fiol. Det var visst inte så nödvändigt att kunna spela fiol, det räckte att hålla i den. Musiken kunde komma från bandspelare, eller hur det var tänkt.

Men det där tycker jag är fusk! Ska det vara Näcken så ska det spelas fiol på riktigt! Det är ju det som är själva poängen med Näcken. Att klä av sig och sitta på en stubbe kan vem som helst - men att dessutom spela fiol näck! Det är det väl nästan bara Linda Lampenius som har klarat tidigare.

Där bjuder jag på en idé till Ronneby kommun: Engagera Linda Lampenius som dragplåster nästa gång ni arrangerar en Näckentävling. Då skulle till och med jag komma till blomsterfestivalen. Jag menar, hon kan ju spela fiol.