Publicerad 2006-06-04 22:33:32 i Allmänt
Vad är det som gör att en del tror att det är ok att bryta mot lagen, bara för att det är tekniskt möjligt?
Vad är det som gör att en del tror att man i ett specifikt fall kan bryta mot en lag som man inte tycker om?
Det naturliga i ett rättssamhälle och demokrati är att man verkar för att ändra lagen så att den blir som man vill ha den. Det är i själva verket det som skiljer demokratin från diktaturen: Att du genom de demokratiska institutionerna har möjlighet att påverka hur lagarna ska se ut, och inte behöver bryta mot dem för att förändra samhället! Om fler än hälften av demokratins befolkning tycker att du har rätt, finns det möjlighet att genom den lagstiftande församlingen ändra på lagen så att den stämmer överens med majoritetens uppfattning.
Personligen anser jag dock inte att upphovsrättsskyddet behöver försvagas, bara för att det nu finns teknik som underlättar lagbrott i större skala än tidigare. För det är ju där problemet ligger. Piratkopiering av musik har funnits åtminstone lika länge som kassettbandspelaren, men med fildelningsprogrammen har skalan blivit närmast industriell. (Av någon anledning uppmärksammas inte piratkopierade notblad i den nu pågående debatten, trots att det också är ett välkänt problem hos musikförlagen. Men där sker varje piratkopiering i betydligt mindre skala, även om den ekonomiska skadan för upphovsmannen/arrangören inte är försumbar.)
Så "Piratpartiet" och Pirate Bay (som förresten enligt tidningsuppgifter i dag sägs ha byggts upp med ekonomiskt stöd från en känd högerextremist) borde inte ta lagen i egna händer, utan i stället försöka påverka de etablerade partierna i riksdagen att ändra lagen så som de vill ha den. Lycka till!
Publicerad 2006-06-03 11:34:16 i Allmänt
Efter min förra rapport om måsen på takterassen, har man hört av sig med önskemål om att få veta hur det går. På allmän begäran kommer därför här ett fotografi på måsen. Så här har hon det:
(Bilden är tagen genom fönstret för att inte störa henne i ruvandet.)Publicerad 2006-05-21 23:37:42 i Allmänt
Det här är väl egentligen ingen musikblogg. (Men vadå? Den handlar ju om så mycket andra olika saker, så varför inte?) Men alla ska ju ha en åsikt om gårdagens stora europamästerskap i sång, så jag vill ju inte vara sämre.
På 1950- och 60-talen var Eurovisionens sångtävling en spegling av den tidens populärmusik. Europas stora schlagerkompositörer tävlade för att få ut sina alster, den vinnande sången plus de populäraste av de övriga erfor evig berömmelse genom att bli översatta till alla de andra västeuropeiska språken och få stor spridning. Den tidens Thomas G:son och Pling Forsman brukade ofta stavas Bobbie Ericson och Åke Gerhard. (Yngve Ormell, som långt senare under pseudonymen Limbo blev limerickmakare och dagsversskribent i Hufvudstadsbladet, skrev 1965 texten till "Kommer vår", som slutade 4:a i den svenska uttagningen.) Eurovisionen var nyckeln för upphovsmännen till att få ut sina sånger i världen, men det var oftast inte artisterna som gjorde utlandskarriär. Artistens insats var slut efter finalen, sedan tog varje lands översättare vid. "Volare", som egentligen heter "Nel blu dipinto di blu", kom bara trea 1958, men blev en av tidernas största europeiska schlagers alla kategorier, och sjöngs in på i princip alla stora språk.
Den tiden är förbi. Nu för tiden är det helhetskoncepten som tävlar. Redan 1974, när ABBA vann med Waterloo, såg man början till något nytt: De var en grupp. Dittills var det nästan bara soloartister eller duor som utsetts att framföra kompositörernas bidrag. Musiken lät som inget annat dittills. Och - framför allt - deras scenutstyrsel och framträdande var det mest spektakulära som hade skådats! Och då hade de ändå ingen telefonröstande tv-publik att blidka, utan bara de olika jurygrupperna. Men det funkade, de vann. Och de gjorde världskarriär, med mer musik i samma stil som Waterloo. Björn och Benny skrev det mesta själva, ibland med hjälp av Stikkan.
Så varför finns det nu en del som blir upprörda när Lordi gör samma sak som ABBA? Satsar på ett ordentligt spektakulärt scenframträdande och genomtänkt image? Och - framför allt - en sång som inte är utstuderat konstruerad för att vinna ESC men är körd utanför schlagerbubblan? Hard Rock Hallelujah representerar visserligen inte de hippaste nutida musikstilarna, men den är en klassisk hårdrockslåt utan några baktankar om att tilltala en ESC-publik. När Lordi väl bestämt sig för att anta YLE:s förfrågan om att ställa upp, gjorde de det helhjärtat utan ironi.
Några ville dra igång en protestkampanj inför finalen: "Rösta på Lordi, så måste de lägga ner ESC sedan om de vinner". Men det var inga proteströster som hjälpte Finland till segern. Så stor uppslutning för att sabotera ESC, i alla Europas länder, och dessutom bland folk som trots allt lägger tre timmar på att titta på sändningen, går inte att uppamma. TV-tittarna måste helt enkelt ha upptäckt samma sak som jag: Lordi är äkta bakom all sin maskering och pyroteknik. De är inga G:sonska låtstrateger som vet exakt hur en "schlager" ska konstrueras för att maximera europeiska röster. De gör riktig musik utan att underskatta tv-tittarna, och de bjuder på en scenshow som slår allt annat med hästlängder. Grattis Finland! Rätt låt vann!
Publicerad 2006-05-18 09:29:00 i Allmänt
Nu har vi fiskmås igen.
Förra året kom en fiskmås och la ägg i en blomlåda på vår takterass på jobbet. Det gjorde inte så mycket, för just det året höll man på att lägga om golvet på takterassen och inga utemöbler var framtagna. Inte heller hade det planterats några blommor i blomlådorna - och förresten var det sällan vädret inbjöd till att sitta ute den sommaren. Så vi lät måsen hållas. Vi tyckte till och med att det var ganska spännande att följa hennes ruvning, och sedan följa ungarnas kamp innan de lärde sig flyga och kunde lämna vår takterass för mer spännande platser.
I år har alltså måsen kommit tillbaka. Till precis samma blomlåda som förra året. Det tyder på att vi har att göra med en klok mås. Hon tyckte förstås att det var tryggt och ombonat på takterassen förra året, där fanns ingenting som störde hennes ruvningsarbete mer än ett par golvläggare som rev upp golvplattor några timmar om dagen. Men de levde hon i fredlig samexistens med. De skötte rivningen och hon skötte ruvningen, och så var det bra med det.
Men i år är ju vi där! Vi sitter ute varje förmiddag, lunch och eftermiddag. I hennes blomlåda har det planterats blommor. Än så länge går det bra. Hon flaxar iväg när vi öppnar dörren för att gå ut att sätta oss. Sedan sitter hon uppe på takåsen och tittar misstänksamt på oss tills vi går in igen. Men någon gång i sommar kläcks äggen. Då vill jag vara skapt som en nors om fiskmåsen inte går till anfall så fort vi visar oss ute på terassen! Då vill hon skydda sina ungar, hon har mutat in reviret.
Så nu funderar vi allvarligt på att göra något. Kanske sätta en skylt "Förbjudet att landa" i hennes blomlåda. Hon är ju en klok mås, så hon kan säkert läsa. Vi har fått omvärdera begreppet "IQ fiskmås". För säkerhets skull kan vi sätta fast skylten med en tandpetare rätt i hennes ägg. Då lär hon begripa.
Publicerad 2006-05-13 19:57:44 i Allmänt
Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Eller så använder man för stor del av livet till att tänka sig.
Ibland borde man släppa taget. Låta känslan styra vilken riktning man ska gå. Då kan det väl inte bli fel ändå. Eller?
Publicerad 2006-04-18 22:11:37 i Allmänt
Hur var det nu? Jo, så här.
Det var för ungefär 10 år sedan. Släkten hade gått ut för att äta middag tillsammans, jag minns inte om vi firade något men det behöver det inte ha varit. Det är inte viktigt för handlingen. Vi satt på en restaurang i Köpenhamn med utsikt över Kongens Nytorv. När jag tänker efter var det inte hela släkten, det var nog bara jag, min syster och svåger, mina föräldrar, min farbror och faster och mina två kusiner.
Det var då någon såg dem: "Där är ju dom!" Vilka dom? Jo, den äldre damen - hon såg förresten mycket gammal ut, men samtidigt mycket förnäm och aristokratisk, en östermalmsdam, fast av mer kontinentalt snitt. Och, i hennes sällskap, mannen som såg ut att vara åtskilligt yngre, elegant, i vit kostym och med ett sirligt, servilt sätt. Onekligen ett par man la märke till. Benämningen "Grevinnan och betjänten" låg inte långt borta. Utropet "Där är ju dom!" tarvade nu en förklaring.
Vi fick förklaringen omgående. Några månader innan hade mina föräldrar, min syster och min svåger varit i Lübeck. Där hade de observerat det iögonenfallande paret för första gången. Har man sett "Grevinnan och betjänten", glömmer man dem inte. Vi tyckte alla att det var en märkvärdig händelse, att ett så igenkännbart par skulle dyka upp igen, här vid Kongens Nytorv, samtidigt som vi, av vilka fyra hade sett dem förut. Detta gjorde förstås att paret gjorde ett lika outplånligt intryck på oss som nu såg dem för första gången. Vi relaterade fortsättningsvis till dem som "Grevinnan och betjänten".
Min ena kusin bodde i Oslo vid den här tiden. Ytterligare ett tag senare var hennes föräldrar där och hälsade på. Hon guidade dem runt i staden. I Vigelandsparken såg de nu en mycket gammal aristokratisk dam, och en uppassande herre i vit kostym. Det var Grevinnan och betjänten igen! Ingen av de som såg dem nu hade sett dem första gången, då i Lübeck, men det behövdes inte. De hade sett dem i Köpenhamn, och det var tillräckligt. Nu såg de dem i Oslo.
Vilka var de? Jag förmodar att Grevinnan inte lever längre. Kanske var de amerikanska turister som skulle se så mycket som möjligt av Europa på några månader. Men deras uppenbarelse föreföll höra hemma i en helt annan tid. Kanske var damen verkligen en grevinna. Men var mannen verkligen hennes betjänt? Sanningen om deras identiteter spelar inte så stor roll. Det intressanta är sammanträffandet. Slumpen. Att vi observerade dem på tre olika platser inom förhållandevis kort tid.
Det bevisar ingenting. Världen är liten, bara. Men det visste vi redan. Ändå är det roligt att tänka på ibland. Förresten, är det fler som gjort observationer av "Grevinnan och betjänten"? Hör av er!
Publicerad 2006-04-05 00:27:33 i Allmänt
Nu är det bara några minuter kvar till det som i tisdagens Aftonbladet beskrivs som ett "historiskt ögonblick": klockslaget 01:02:03 just i natt. Något som bara inträffar en gång per sekel. Klockan och datumet blir nämligen då, "enligt engelsk notering", 01:02:03 04/05/06 .
Jag tänker inte hålla mig vaken till då. Själv väntar jag i så fall hellre till den 4 maj. Då kan man nämligen uppleva när klockan blir 06-05-04 03:02:01 . Med svensk notering. Men passa på. Det vara bara i en sekund.
Publicerad 2006-03-13 10:31:05 i Allmänt
Hej, ÖB.
Ja, jag vet att du läser min blogg. Jag tror det i alla fall. Jag har skäl att förmoda det, skulle man väl kunna säga.
För det hann inte gå många dagar efter att jag publicerat min dagsvers "Till de dummaste", förrän jag fick ett brev från dig att jag var kasserad. Ja, så brukade det stå i generalmönstringsrullorna förr i världen. En förfader till mig var ryttare vid Södra Skånska kavalleriregementet. Först en lång beskrivning av hästens attribut och hälsa. Sedan kom det: Karlen casserad.
Obrukbar alltså. Fast jag har åtskilliga år kvar till 47, även om du skriver i ditt brev att jag troligen blivit struken ur rullorna på grund av att jag uppnått denna aktningsvärda ålder. Likadant stod det i det något mer formellt hållna brevet från Pliktverket som jag fick dagen innan. Nu vet jag ju visserligen med mig att jag inte varit på något repmöte sedan lumpen, och att jag inte varit krigsplacerad de senaste 10 åren. Jag hoppas jag inte röjer någon försvarshemlighet nu. Men att utbilda mig till soldat var väl redan från början en felsatsning från Försvarets sida.
Men nu tror jag inte att det är därför som jag blivit kasserad. Utan, som sagt, på att du läst min dagsvers om de dumma blekingarna. Du kanske tycker att den andas försvarskritik? Du tror kanske att jag menar att det skulle vara smartare av pojkarna att simulera dumhet vid mönstringen, för att slippa lumpen? Ja ja, du får tro vad du vill. Skriv förresten gärna en kommentar här på min blogg nästa gång du vill mig något, så slipper du skicka brev menar jag. Så spar du porto åt Försvarsmakten. Det blir JAS-plan av det till slut!
Publicerad 2006-02-27 09:28:28 i Allmänt
Jag läste i Sydöstran i fredags att sölvesborgarna utmärkt sig i statistiken från Pliktverket. De får lägst resultat på intelligenstestet vid mönstringen, helt enkelt. Stockholmarna ligger i topp.
Sådan där statistik varierar en hel del från år till år. Dessutom omfattar den naturligt nog bara de artonåringar som gjort inskrivningsprov till det militära, och av dem kan man inte vara säker på att alla - så att säga - gör sin plikt. Faktum är att några redan på min tid, när så gott som alla pojkar togs ut till värnplikt för att göras till män, medvetet underpresterade på proven för att försöka slipp lumpen. Smart, på sitt sätt.
Som sagt, statistiken varierar. Men 1992 såg mönstret ut som nu, med Blekinge i botten och Stockholm i topp. På den tiden skrev jag dagsverser, och så här kommenterade jag läget då. (Jag minns förresten att självaste Björn Ranelid, via en gemensam bekant, uttryckte sitt gillande om just den här versen. Vad nu det har med saken att göra.)
Till de dummaste
Du Bleking som strävar i Stenbäraland
eller hämtar ur havet din äring
Din chans är rätt liten att bli doktorand
eller licentiand
eller ens en fil kand
Du duger knappt ens som beväring.
Men stockholmar'n ilar i brådska och jäkt
och han lever i skrålet och skränet
Han har bättre bevänt, han, med sitt intellekt
Han är stram och korrekt,
han kan bli arkitekt
men du bor i dummaste länet.
Låt stockholmar'n strida och föra befäl
om han anser sig va' den som kan det
Han får lära sig kriga och skjuta ihjäl
Du är klok och rejäl
och du har dina skäl
att va' dummast, men smartast, i landet.
Publicerad 2006-02-08 17:41:20 i Allmänt
Vad är det med kroppkakor egentligen? Vad är det som gör att vanligtvis sansade människor, låt vara blekingar, vallfärdar till ett och samma lunchställe när det serveras kroppkakor? Vad är det som gör att man inte vänder i dörren när man inser att kön fram till disken är cirka 20 minuter lång?
"All glädje utan rotmos är konstlad glädje", sa Torsten Ehrenmark. Men frågar du en östbleking är frågan om det inte i själva verket är kroppkakan som är all sann njutnings moder. En liten klimp av mjöl, potatis och salt, fylld med rimmat fläsk i tärningar och kryddpeppar, serverad med lingon och smält smör. En del lyxar till det med bechamelsås till. En del använder rå potatis i smeten, då är de oftast ölänningar.
I dag var det kroppkakedag på mitt vanliga lunchställe. Jag gick i god tid, men möttes ändå av en kö som ringlade sig långt ut i entrén. En kroppkakekö går dock något fortare än en vanlig dagensrättkö, eftersom en viss andel av de köande bara ska köpa kroppkakor att ta med sig. Så jag ställde mig förstås i kön för de hägrande kroppisarna. Vilken njutning att så småningom få skåra första kroppkakan och se hur inkråmet fortfarande hålls på plats av det fasta degskalet - de har lyckats perfekt med konsistensen i dag också! De serverar kroppkakor varannan onsdag.
I andra landsdelar är det andra maträtter som har samma effekt. För ett tag sedan var jag i Hälsingland och höll kurs. I Ljusdal hade ryktet spritts om att en lunchservering i en bygdegård serverade palt. Samma sak där: Folk vallfärdade från när och fjärran för att få palt. Det var inte heller så dumt. Men jag föredrar kroppkakor!
Publicerad 2006-01-24 16:38:49 i Allmänt
Hur gör man?
När det här året började, tyckte jag att jag kom på en bra idé. Normalt sett är jag iväg på möten alla kvällar i veckan, och ofta är det veckoslutskurser och annat på helgerna. Det känns hämmande för kreativiteten att aldrig vara ledig en kväll. Nu skulle jag se till att "boka möte med mig själv" så att åtminstone två vardagskvällar i veckan (inklusive fredagen) var ledigt. Det sprack första veckan.
Och nu är jag förstås inne i det gamla vanliga lunket igen. Möten alla kvällar. Sedan förväntar sig folk att jag ska skriva revytexter också, men när ska jag hinna det? Men det är inte konstigt att det blir så. Vad trodde jag egentligen att jag skulle ha de där hålen i kalendern till? Så fort jag ser att det är ett hål, och jag behöver planera in ett möte inom tre veckors tid, är det klart att jag pluggar in det i det där hålet. Annars skulle jag ju få skjuta på ett viktigt möte i tre veckor, och det fungerar sällan.
Till saken hör att jag förstås är aktiv i en massa föreningar och arbetsgrupper. I vissa har jag stort inflytande över mötesplaneringen, i andra ganska litet. För att hantera dubbelbokningar har jag förstås ett väl utarbetat system för prioriteringar, så att jag oftast vet vilket möte jag måste anmäla förhinder till. I år har jag faktiskt redan sagt ifrån till en valberedning att jag inte ställer upp för omval i styrelsen. Därmed blir det ett kalenderbekymmer mindre.
I julklapp fick jag en "ledighetskalender". I den är alla dagar röda, och beledsagas av en motivering till varför just den dagen är värd att firas. Kan inte alla börja gå efter den kalendern i stället?
Publicerad 2006-01-16 13:19:00 i Allmänt
Nu säger jag som det är: Det finns inget liv efter detta! Man frågar mig det ibland.
Varför skulle det finnas, och hur skulle det kunna finnas? Vi vet hur det går till att skapa liv. Evigt liv skulle antingen betyda att nytt liv skapas efter hand hela tiden, för att sedan alltid finnas. Eller att allt liv alltid funnits, och att "själen" vandrar vidare från en kropp till en annan. Det finns fler människor nu än någonsin tidigare, varför det andra alternativet måste inkludera själavandring mellan arterna.
Men själen är ingenting fysiskt. Någon själ som kan vandra finns inte. Vi besjälas av det vi uträttar medan vi finns. Vi besjälas av att vi påverkar vår omgivning, sätter avtryck och gör spår. Våra tankar och gärningar tillförs världen. Före och efter livet finns vi inte. När vi går bort, är vi ihågkomna av de som är kvar. Det är det som är vår själ. Ingen minns oss innan vi fötts.
Publicerad 2006-01-10 14:29:09 i Allmänt
Häromdagen utförde jag en överilad handling. Dagen började precis som vanligt, jag var till och med på gott humör när jag steg ur duschen. Då hände det: Jag gick upp och ställde mig på badrumsvågen! Vad kan det vara som får en vanligtvis genomklok och lagom tjock man i sina bästa år att begå en sådan fadäs? Eller, lagom tjock förresten, det är väl just det saken gäller.
Den där badrumsvågen köptes in för ett par år sedan när det var medlemsrabatt på Konsum. Trots sin smäckra form och genomskinliga glasplatta att stå på är den ett veritabelt elektroniskt vidunder som kan tala om allt av vikt och mer därtill. Fråga mig inte vad man ska ha all dess statistik till, för det begriper jag inte. Jag begriper det mindre och mindre, faktiskt. I början talade den ganska snällt till mig. Nu börjar den dock kännas mer oförskämd. Jag bara väntar på den dag då vågen ber mig stiga av igen, och därefter syrligt påpekar att det bara är tillåtet att väga en person åt gången.
I dag åt jag lunch tillsammans med två vänner, nyblivna hälsofreaks. De har varsin liten anteckningsbok där de nogsamt förtecknar vad de äter under dagen. Jag lekte med tanken - ska jag också....? Nej, nej och nej! Varför skulle jag erkänna för en liten svart bok vad jag stoppar i mig? Det vill jag ju inte ens erkänna för mig själv. Jag vägrar kategoriskt att vidstå att hur mycket jag äter, och hur litet jag motionerar, skulle ha något samband med min vikt.
Men så är det ju det där med vågen. Snart, hemska tanke, visar den kanske 100 kilo! Det går åt det hållet, kan jag säga. Nu är jag ju visserligen lång och ståtlig. På en fest en gång skulle jag tala efter en liten och späd kvinna, som inledde med att säga att "jag är så liten så jag syns bara om jag ställer mig på en stol". När det blev min tur, började jag följaktligen med "jag är så lång så jag syns inte om jag står på en stol". Nåja, min längd till trots har jag inbillat mig att min matchvikt bör ligga på 90 kilo. Den där elaka vågen påstår nu att jag har lika långt ner dit, som jag har upp till 100.
Det finns ju så många dieter och bantningskurer nu för tiden. Finns det någon kur där man kan äta precis så mycket som man gör nu, och motionera precis så litet som man gör nu, och gå ner i vikt? Jag ska försöka i alla fall. Håll utkik i bokhandelsdiskarna - om jag lyckas, får ni snart se den kommande bästsäljaren "Gå ner i vikt med Gemene man-metoden!". Den ges troligen ut direkt i pocket. För viktens skull.
Publicerad 2006-01-04 16:15:13 i Allmänt
I dagens Aftonbladet står det om
Clara, 22, som bestämt hävdar att hon inte är någon bimbo. De flesta kvinnor jag känner har inte något påkallat behov att hävda just detta, men Clara känner tydligen att hon måste gå in med ett förtydligande i saken.
Clara har nämligen blivit fotograferad av flickfotografen Bingo Rimér, bördig från Vettekulla. Bilderna har publicerats i Bingos tidskrift Moore. Nu tycker Clara att hon framställts i en dålig dager. Inte på bilderna kanske, men i texterna.
Tycker det låter som samma sak som alla utvikningsbrudar brukar säga. "Näädå, jag medverkar inte till någon objektifiering av kvinnan. Jag har kontroll över vad jag gör, och bilderna är fina."
Hej, Clara! Det är det som menas med objektifiering. När du blir plåtad av Bingo, blir du en bild som han kan leka med som han vill. Han tecknar inte seriefigurer, han plåtar dig i stället, och sedan blir du ett objekt som han kan skapa sin egen lilla påhittade värld omkring. Men det är kanske inte så självklart för alla. Det finns ett ord för de som inte förstår det. Bimbo.
Publicerad 2006-01-01 10:37:03 i Allmänt
Välkommen till min nya blogg!
