gemene man

"En dag på arbetsförmedlingen" är titeln på filmen som Bröderna Marx aldrig gjorde. Fast de borde. Den kunde bli lika galen som de andra filmerna som på svenska ofta fick titlar som började med "En dag på..." (Det sättet att namnge filmerna började med "En dag på kapplöpningarna", som i original heter A Day At the Races.)

Ja, just det. Jag har alltså blivit arbetslös. Jag fick stänga konsultfirman på grund av de bistra tiderna. För en vecka sedan skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. Då fick jag också veta namnet på "min" handläggare, som skulle kontakta mig för ett första möte. Sedan väntade jag i flera dagar...

Men först tillbaka till måndagen för en vecka sedan. Jag gick in genom dörrarna till Arbetsförmedlingen. Och blev stående som ett frågetecken. Där var en rad med arbetsplatser, datorer med ett par stolar framför varje. Alla såg likadana ut, vid en första anblick åtminstone. Jag stod och avvaktade. Ingen personal syntes till, eller rättare sagt, jag vet inte vilka som var personal och vilka som var arbetssökande. En tjej kom in och gick fram till en könummermaskin jag inte uppmärksammat förut. Jag tog könumret efter hennes. Till slut ropades mitt nummer upp av en som satt vid en dator.

Jag fick en massa blanketter och en Internetadress där jag kunde skriva in mina uppgifter för att anmäla mig. Som före detta egen företagare var det särskilda blanketter att fylla i. Och så fick jag som sagt veta vem som var min handläggare. Han skulle höra av sig...

I fredags fick jag ett brev med en kallelse. I dag klockan 13 skulle jag infinna mig på Arbetsförmedlingen igen. Jaha, tänkte jag, nu ska jag äntligen få träffa min handläggare. Så jag fyllde portföljen med alla papper jag förberett. Utskrift av min cv, som jag fyllt i på nätet. Alla blanketterna (jag har inte skickat in dem till a-kassan ännu, ville höra med af först.) i original och kopia. Mina gymnasiebetyg och utbildningsbevis från högskolan, i original och kopia (för säkerhets skull). Intyg från ledarskapskurs. Papper från advokaten som bevisar att jag avvecklat mitt aktiebolag och är arbetslös.

När jag kom dit i dag blev jag lika förvirrad som förra gången. Yttre foajén var full med folk, en kille stod i dörren och spärrade ingången. De hade inte öppnat ännu efter lunch, så klart. När klockan blev 13 gick jag in. Tomt. Jag stod och försökte se vilsen ut igen, tänkte att snart identifierar väl sig någon såsom varande anställd där. Man vill ju inte genera en annan arbetssökande med sina frågor. Efter några minuter gick jag in mot korridorerna och mötte en kille. Jag frågade vart jag skulle gå för att träffa personen som kallat mig, och visade fram brevet. Gå in där, sa han, och pekade på ett konferensrum.

Där satt redan elva andra och väntade. Det visade sig nu att jag inte alls skulle få träffa någon handläggare. Jag hade kallats till en informationsträff om jobbcoachning. I en timme fick vi lyssna på vad coacherna kan hjälpa oss med. Vi skulle få utgöra en grupp som i tolv veckor skulle träffas tillsammans med coacherna och få uppmuntran och bekräftan, utmaningar och motivation. I bästa fall kommer det att fungera ungefär som Robinson, att någon blir "utröstad" varje vecka. Alltså försvinner från gruppen för att de fått ett jobb.

Jag anmälde mig hur som helst till coachingen. Det var oklart när det skulle börja. Vi fick först intrycket att det skulle komma igång om en vecka, men sedan framgick det att starten kanske inte blir förrän efter midsommar.

Lite ironiskt är det ändå. Ett av de sista anbuden vi var med på (tillsammans med ett antal andra företag i vårt nätverk) var just som jobbcoacher till Arbetsförmedlingen. Så jag borde kunna coacha mig själv. I så fall blir det väl en Bröderna Marx-fars på riktigt!

Nu är granen klädd.

Jo, det är sant. Jag har just klätt en julgran.

Det sägs ju att kunden alltid har rätt, så därför måste man alltid uppfylla kundens önskan. Även om det innebär att man måste klä en julgran den 23 november. Kunden i det här fallet ska hyra fritidslokalen i vårt område nu på tisdag, och eftersom jag är lokalansvarig ringde hon till mig för ett par veckor sedan och bokade. Häromdagen ringde hon igen. Nu frågade hon om vi har julgran.

Det är tydligen ett gäng på hennes arbetsplats som ska ha en liten julfest - den 25 november. Jag hade sett en plastgran borta i Hyresgästföreningens förråd ett par hus från lokalen, och kanske fanns det någon ljusslinga i något skåp också. Så jag sa javisst, det är klart att det finns julgran. Från början hade jag bara tänkt ställa ner granen och låta dem klä den bäst de ville. Men så hittade jag ett par ljusslingor, och tänkte att jag ju måste testa så att de fungerar. Så jag satte dem i granen. Så hittade jag en kartong med kulor, bjällror, glitter och änglahår, och hängde dit det också. Till sist var granen klädd.

Nu vet jag inte om jag orkar göra om det samma med min egen julgran när det blir dags om sådär en månad. Jag får väl gå ner i lokalen om jag vill titta på gran.

Jag är lite långsam, jag vet. Hamnade väl i bullkoma i lördags när det var kanelbullens dag, och har därför inte bloggat om fenomenet förrän i dag, två dagar för sent.

Det är klart att jag fattar. Jag fattar att Kanelbullens dag är ett kommersiellt påfund av bagerinäringen för att vi ska köpa mer bullar av dem. De flesta nu för tiden köper nämligen sina bullar på Konsum eller på bageri, eller går ut på kondis och äter. (Säger man fortfarande kondis förresten? Konditori? Eller finns det snart bara coffeeshops kvar?)

Och skulle det nu vara någon som bakade kanelbullar hemma i lördags, så var det någon som tjänade på det också. En dag till om året, förutom till jul, köps det något mer vetemjöl än resten av året. Handlaren sålde möjligen mjöl igen.

Men ändå. Även om nu Kanelbullens dag bara är ett kommersiellt jippo. Vad är det för fel på Kardemummabullen? När har den sin dag? Mazarinen? Så här års borde Äppelkakan ha sin dag också.

I lördags var det två år sedan min farmor gick bort. Det kommer jag ihåg, för barnbarnsbarnen kommenterade att det var extra synd att hon dog just när det var kanelbullens dag. Nu var det i och för sig inte kanelbullar som var farmors specialitet. Hon gjorde oftast bullar med vaniljsocker i, och inte kanel. Den 23 februari var farmors födelsedag. Den dagen utlyser jag härmed till vaniljbullens dag. Och den är helt okommersiell.

I dag var sista dagen av årets Tosia Bonnadag. Jag gick och minglade längs marknadsgatorna en stund i dag också, för det har jag lärt mig att man ska göra. Det är genom att mingla vid stora evenemang som man gör de stora affärerna. Det har jag lärt mig av Johan Staël von Holstein. Och jag har ju dels mitt aktiebolag och dels min enskilda firma att tänka på.



Men Staël von Holstein minglar förstås i Båstad. Han söker finansiering för en nyemission. Han räknar med att skrapa ihop totalt 70 miljoner under tennisveckan. Jag minglar på Tosia i Ronneby, och lyckas inte skrapa ihop en enda liten futtig miljon. Men jag möter kompisar som jag inte sett på länge. Det är också ett kapital. Bara i dag träffade jag två olika par som nyligen fått tillökning i familjerna, och stolta visade upp de nya telningarna. Det är tillväxtkapital.

Den ene stolte nyblivne barnafadern bjöd på en sockermunk. Staël von Holstein drar in 70 miljoner. Jag får en munk. Det är don efter person.