gemene man

Det är jag som är gemene man

I revyförfattarens huvud

Publicerad 2006-11-05 10:06:46 i Från scen och cabaret

Årets revy börjar arta sig! (Läs om årets revy Toseby Torgwww.ronnebyrevyn.se !) Faktum är att jag inte kan minnas när vi senast hade så mycket färdigskrivet material redan i månadsskiftet oktober/november. Det känns lite illavarslande...

Men det kan ju å andra sidan vara mitt minne det är fel på också. Förra året var extremt åt andra hållet. Men då kunde vi skylla på att vi var en nystartad revyförening - dock med traditioner från de tidigare konstellationerna som producerat nyårsrevy i Ronneby sedan 1987/88.

Jag hörde just en radiointervju med Det gamla revygänget från Olofström. Reportern försökte få dem att tala om vad de tänker driva med i revyn. De svarade något kryptiskt. Varför tror journalisterna att revyförfattare är hemlighetsfulla om revyns innehåll? För att locka mer publik genom sin gåtfullhet? För att det är gammalt teaterskrock? Nej, nu ska jag avslöja varför: För att ingenting är säkert, in i det sista! Ända fram till genrepet kan regissören välja att plocka bort ett nummer som av något skäl inte fungerar. Det kan finnas olika anledningar, och åtminstone i vårt fall i Ronnebyrevyn föregås det oftast av en dialog mellan regissör och manusansvarig. Men effekten är densamma.

Vi vet att de som blir avporträtterade eller omnämnda i revyn ofta blir stolta, ibland arga, men alltid intresserade av vad vi gör. Då är det olyckligt om det spridits ut ett rykte i förväg, och det sedan visar sig att just det numret strukits eller skrivits om så att vederbörande inte längre finns med i revyn. Den besvikelsen vill vi inte utsätta våra makthavare och lokala kändisar för.

Det där berör förresten en annan sak: Varför frågar alltid journalister om revyn är elakare i år? Det ska jag försöka svara på någon annan gång.

Sånt som glädjer en revyförfattare

Publicerad 2006-09-18 00:20:50 i Från scen och cabaret

Nu är valnattsresultatet klart. Det blev till slut 3 mandat till sverigedemokraterna, som det verkar. Det kommer att krävas en blocköverskridande koalition för att hålla dem utanför inflytande. Det enda man möjligen kan glädja sig åt, är att det inte lär saknas stoff för politisk satir i Ronneby framöver. Det är sånt som glädjer en revyförfattare.

Dax att smälta...

Publicerad 2006-08-07 16:18:13 i Från scen och cabaret

Dax att smälta intrycken från fem dagars revyrixdagsvistelse i Hudiksvall. Tänk att det finns så många andra tokstollar, som håller på med lokalrevy i varenda buske med självaktning. Det finns så många att man kan samla 400 av dem på ett enda ställe i en vecka, och ändå är det bara en bråkdel av alla som finns. Men de 400, de kan sätta hela Glada Hudik i svall så att vågorna går i Sundskanalen ännu antagligen.

Revy-SM är bara en liten del av det hela. Särskilt vi ifrån Ronnebyrevyn intalar oss att det bara är en liten del, åtminstone de år då vi inte har något eget tävlingsbidrag med. Men Eva uppträdde åtminstone vid torgunderhållningen, utom tävlan så att säga. Revyparad genom stan, invigning, utdelande av Parnevikstipendier, revybar, årsmöte i Riksförbundet Lokalrevyer i Sverige, seminarier, workshops och som grande finale en stor bankett för alla revymänniskor är också ingredienser som behövs i soppan för att röra ihop en revyrixdag. Och alla personliga möten naturligtvis, gamla bekanta som man nästan bara träffar en gång om året och som man kan fråga om deras förra och nästa revy, och utbyte av videoinspelningar och programblad och revytexter. Och alla dessa idéer som man spånar fram när huvet är fullt av revy och man sitter i revybaren och alla är gränslöst kreativa.


Iggesundsrevyn har gjort ett jättefint jobb med årets revyrixdag. Nästa år är det Motalas tur. Hur ska de kunna toppa det här?

Stämningsbild från revyrixdagsinvigningen vid Möljen. Statt i bakgrunden.
Så här såg det ut vid Möljen under invigningsceremonin i torsdags. I bakgrunden syns Statt.

Dagens dänga är Fler västgötar i TV, Falköpingsrevyn Teaterbovens tävlingsbidrag med text och musik av årets Parnevikstipendiat Andreas Ljung. Den sätter sig...

En ursäkt till alla

Publicerad 2006-07-26 11:53:58 i Från scen och cabaret

Radio Blekinge hörde av sig till mig i vintras och ville göra en intervju med anledning av mitt spex- och revyförfattande. Det skulle bli en serie med "Guldkorn från Nöjes-Blekinge", och ett av programmen skulle ägnas åt mig. I dag sändes programmet. Men det spelades alltså in tidigt i våras, så jag får börja med att be Ronnebyrevyns nuvarande ordförande Gert om ursäkt för att jag kallas för "revyordförande" i intervjun. (Vi roterade platser med varandra vid årsmötet, så att jag nu är sekreterare.) Sedan får jag be Birgitta om ursäkt för att radioproducenten verkar ha missuppfattat ditt efternamn. Likaså Caroline, som också begåvades med ett nytt namn. En ursäkt också till alla andra i revyn som helt ovetandes blev uthängda i radion, i de små snuttarna av ljudillustrationer från gamla revyer som ingick i programmet. Och en ursäkt till alla som inte blev nämnda, fast de borde.

Så där. Nu känns det bättre.

Det är revy, det...

Publicerad 2006-06-28 10:05:08 i Från scen och cabaret

I augusti bär det av!

Riksförbundet Lokalrevyer i Sverige (LIS) anordnar varje år revyrixdag för alla revyer i landet, årets revyrixdag hålls i Hudiksvall i samarbete med Iggesundsrevyn. Sedan jag såg till att vår revy gick med i LIS har jag i fyra år åkt ensam till revyrixdagarna, men i år blir vi en hel liten delegation på fyra personer! (Annars har mina enmansdelegationer hunnit bli ett stående skämt inom revyvärlden - när förbundsstyrelsens representant Anton var och såg vår revy förra året blev han överraskad att det inte bara var jag som stod och drog monologer, som han hade trott...)

Jag tror på kraften i att träffas och byta erfarenheter, och entusiasmera varandra. Att träffa revyfolk från hela landet gör att man kommer hem och tar nya tag i den egna revyn, och har fått en hel del tips och idéer. På revyrixdagarna hålls seminarier och workshops med kunniga ledare och föredragshållare, men det viktigaste är mötet med andra revygäng. Det är då man känner att revy - det är stort, det! Revy - det är på allvar! Revy - det är inget att skratta åt! Eller - jo, det är det!

Var får jag allt ifrån? Del 2

Publicerad 2006-06-11 00:17:38 i Från scen och cabaret

För ett tag sedan fyllde revymakaren Karl Gerhard 115 år. Nej, det gjorde han förstås inte, det är få förunnat att bli så gamla. I själva verket dog han den 22 april 1964, ungefär en vecka efter sin 73-årsdag. Då hade han hållit på i så gott som ett sträck sedan scendebuten i revyn "Chauffeur" på Folkteatern 1918, att roa och häckla. Över 60 revyer hade det blivit, alltså mer än en per år. Många av revyerna arbetades om flera gånger under spelperioden, för att hela tiden spegla det allra senaste som hänt i landet.

Varför är då Karl Gerhards verk så, om inte okänt, så åtminstone lite spritt, i dag? Han skrev ju trots allt över 4000 sånger. Den stora orsaken torde vara just att han alltid vinnlade sig om att vara så aktuell som möjligt. De personer och företeelser han ironiserade över, är bortglömda i dag. Hans revykupletter är därför mer eller mindre obegripliga för nutida lyssnare, om man inte får en gedigen notapparat till.

Några visor är dock fortfarande allmänt kända och spridda, och kans till och med utantill av enstaka tolkare: Gungorna och karusellen är en, Jazzgossen, Det rara gamla paret och En katt bland hermelinerna är några andra. Och så förstås den ökända Hästen från Troja. I år har faktiskt den första regelrätta "Karl Gerhard-coverskivan" kommit ut, av Magnus Uggla, som sagt att han ser sig som en modern Karl Gerhard.

Hur har då jag påverkats av Karl Gerhard? Vad motiverar att han får en artikel under min rubrik "Var får jag allt ifrån?" här i min blogg? (Se för övrigt första artikeln, om Flanagan & Allen, här). Tja, ingen revymakare i Sverige kan väl vara helt opåverkad av Karl Gerhard. Så tongivande var han under de nära 50 år han höll på. Han var oöverträffad, och är nog så än i dag, i sin träffsäkerhet och satiriska udd i kupletterna. Kupletterna förresten, de följde oftast ett mönster som många tagit efter, och där jag också gör mina små försök då och då: Att en slagfärdig refrängrad upprepas gång på gång, varje gång syftande på något nytt, helst med en överraskande effekt.

Till spexet "Under kilten" 2005 använde jag förresten en melodi som i utländskt original heter "Wheezy Anna". Jag visste då att samma melodi tidigare använts av Sten-Åke Cederhök, med titeln "Kal den lelle" (se min kommande revyhistoriska artikel om Sten-Åke), och av Lundaspexarna, då med en text om Otto von Bismarck. Men under arbetet med spexet kom det också till min kännedom att Karl Gerhard varit före både Sten-Åke och Lundaspexarna med Wheezy Anna-melodin, i revyn Mitt vänliga fönster, 1934. Kupletten hette Hallelujah, och finns utgiven av Naxos på samlings-cd:n "Jazzgossen. 20 originalinspelningar från åren 1947-1954".

Det finns ett Karl Gerhard-sällskap. Det bildades 1984 och har en hemsida med adressen www.jazzgossen.com . Naxosskivan som nämns ovan kan förresten beställas genom dem.

Att lägga av när det är som roligast

Publicerad 2006-05-01 12:16:40 i Från scen och cabaret

Just nu känns det kul med spex. Premiär i fredags, lyckad föreställning i lördags, fest efteråt tillsammans med hela spexgänget, gamla spexare och gästande spex, fina recensioner (Ja, inte i tidningarna då, för de skickar bara lokalreportrar som inte skriver teaterrecensioner utan bara konstateranden att spexet har ägt rum ungefär, men av besökarna, och det är allra finast av allt. Läs till exempel recensionen som Ann-Sofi återger i sin blogg).

I dag infinner sig faktiskt en släng av post-spex-syndrom, fast spexomgången inte ens är slut ännu. (Vi spelar ju på Konserthusteatern i Karlskrona nästa helg.) Då börjar man redan tänka på nästa spex. Men - jag ska ju sluta! Lägga av. Lägga spexpennan på hyllan. Det har jag ju sagt. I flera år. Att efter nästa spex, då... Och nu är det dags! Det är sagt så.

Tolv år räcker. Tolv år i Blekinge Kårspex alltså. Och dessförinnan tre år i Wexiö Späx. Nu får någon annan ta över min plats. Nästa år ska jag komma till premiären som en dryg föredetting och tala om för alla och envar att det var mycket bättre förr. Nästa år ska jag slippa skriva autografer på en massa programblad. Nästa år ska jag slippa all prestationsångest, nervositet, huvudvärk och magsår på grund av att inget blir färdigt i tid. I sommar ska jag slippa skrivkrampen och alla de inbokade manusmötena som ändå bara den vanliga lilla skaran kommer till.

Nästa år ska jag se spexet som en vanlig besökare. Hur ska jag få göra det, om jag aldrig slutar? Man ska sluta när det är som roligast, sägs det. Vem var det förresten som kom på det? Var det Luther?

Jag ska inte gå på årsmötet nu i maj. I sommar ska jag inte vara med på något manusskrivande. I höst ska jag inte vara med på något upptaktsmöte och lära känna alla nya trevliga spexare. Jag ska inte vara med på någon teambuilding, ingen kollationering, jag ska inte med stolthet lämna över något halvtaskigt manus till förväntansfulla skådespelare, inte vara med på några rep eller bygghelger. Jag ska hålla mig borta från spexhuset. Inga produktionsmöten, inga spexfester, inga... vänta nu...

Var inte Luther egentligen en ganska levnadsglad typ? Det har jag läst någonstans. Inte förnekade han folk att ha kul? Och varför ska man följa Luther förresten? Jag följer hellre Marx. Chico, Harpo, Groucho och Zeppo.

Än är inte sista ordet sagt.

Vårens Florence!

Publicerad 2006-04-29 07:51:58 i Från scen och cabaret

I går var det premiär! Spexet Florence intog Gamla Teatern med buller och bång, sprutor och ampuller, kompresser och förband. Ja, det handlar ju förstås om Florence Nightingale.

Jag har inte varit så involverad i repetitionsarbetet i år, så premiären kändes nästan som att gå och se spexet för första gången, som vanlig publik. Visserligen var jag och såg genrepet, och visserligen var jag med och skrev manuset i somras, men så mycket tillförs ju manus under repetitionerna. Premiären gick hur som helst bra, och några i publiken tyckte (som vanligt!) att det här var Blekinge Kårspex bästa spex hittills.

Vill ni läsa om spexet ur en skådespelares synvinkel rekommenderar jag Ann-Sofis blogg. Hon har rapporterat från repetitioner och annat förberedelsearbete.

Spexpremiär innebär också många glada återseenden. En massa gamla spexare från alla håll kommer farande för att se spexet, och hjälpa till där det behövs. Dessutom kommer spexvänner från andra högskolor, dem träffar man inte heller så ofta.

Nu finns det bara två ytterligare tillfällen att se Florence under våren: I kväll 29/4 kl 19 på Gamla Teatern i Ronneby, och nästa lördag 6/5 kl 19 på Konserthusteatern i Karlskrona.

Dagens teatertips (26/4)

Publicerad 2006-04-26 23:47:32 i Från scen och cabaret

Dagens teatertips: Gå och se Teaterlinjen år 2 Blekinge läns folkhögskolas slutproduktion "Göra slut" om du har chansen! Jag var och såg dem i kväll i folkhögskolans hörsal i Bräkne-Hoby. Pjäsen är skriven av Kristian Hallberg och lätt anpassad för de åtta unga skådespelarna i ensemblen som kallar sig för Teaterrepubliken. De spelar i Blekinge och turnerar till några orter i södra Sverige. Håll utkik! Kanske dyker de upp där du minst anar dem!

En revy på gång!

Publicerad 2006-03-27 00:03:06 i Från scen och cabaret

Nu är det riktigt roligt att göra revy!

Det är det förstås alltid, men när sedan vi startade den nya revyföreningen för snart ett år sedan, har vi steg för steg börjat arbeta på ett delvis nytt sätt. Tidigare kan jag tänka mig att många tyckte att allt redan verkade vara spikat och klart i september, när vi drog ihop gänget. Ramarna för revyn var givna, scenografin var klar, avtal hade skrivits med regissören som redan börjat jobba, manusgruppen hade gjort sitt, riktlinjerna var dragna. Nu var man "inkallad" som skådespelare, musiker eller tekniker för att göra sitt jobb och inte mer.

Dessutom kändes det nästan som om man drog ihop ett nytt gäng varje år. Det var bara styrelsen som bestod, fast den fungerade mellan revyperioderna mest som ett produktionsbolag vars uppgift var just att skaffa folk till nästa revy. Av ett sånt arbetssätt blir det ingen föreningskänsla! Nu hade vi alltså chansen att börja om från början, i och med att vi bildade en helt ny förening. Vi vilar på "gammal" revytradition sedan snart 20 år av nyårsrevyer, och den nya föreningen hoppas förstås samla alla tidigare revyaktiva som fortfarande har intresset, men vi skulle inte försitta chansen att göra allt rätt från början.

Därför hade vi redan för två veckor sedan, nämligen den 11 mars 2006, upptaktsmöte inför 2007 års revy! Tidigare än någonsin, och bara två veckor efter avslutningsfesten för det här årets revy. Avslutning förresten, tanken är att revyandet ska vara ständigt pågående. På upptaktsmötet kom vi överens om att ordna revyträffar varje vecka under hela året. Man ska alltid kunna träffa gänget och kasta fram idéer och uppslag som man kommit på den senaste veckan, inspirera varandra och låta ramarna för nästa revy utkristallisera sig. På så vis stärks gruppkänslan, alla blir delaktiga i skapandet och vi har en beredskap för att också ta på oss andra uppdrag under året, eller göra spontana egna mindre framträdanden.

Varje söndagkväll är alltså revykväll! Inget tvång på närvaro, man går dit när man har lust. Men det finns alltid några andra revykompisar där, som också känner sig kreativa just den dagen. I kväll har vi haft den andra revyträffen, och redan har idéer till nästa revy börjat utkristallisera sig. Kanske kommer vi att förkasta dem längre fram, kanske behåller vi dem. Huvudsaken är att var och en håller sin kreativa ådra igång, oavsett om det gäller texter, scenografi, danser, musik eller marknadsföring. Jag tror på det här arbetssättet. Nästa revy kommer att bli vår bästa någonsin!

Revy-Richardgala!

Publicerad 2006-01-31 11:00:45 i Från scen och cabaret

Vi fick pris i går!

Det var stor revygala på Stadsteatern i Karlshamn, en unik företeelse som bara finns i Blekinge. Lokalradion samlade alla länets revyer för utdelning av priser i åtta klasser. En branschtillställning fullt i klass med Guldbaggegalan, fast på vår nivå. Priserna är uppkallade efter framlidne revynestorn Richard Frigren, bördig från Karlshamn.

För andra året i rad har Ronnebyrevyn i sin ensemble Årets Kvinnliga Skådespelare, även om priset i år tilldelades en annan av våra stjärnor. Grattis Susse! Och vilket suveränt scenframträdande du gjorde när du tog emot priset!

Men en ännu större överraskning var det särskilda hederspriset vi fick för - ja, jag vet knappt ännu vad vi gjort för att förtjäna det. Ett tapperhetspris kanske, för att vi startade en ny förening när den gamla tvingades lägga ner, och för att vi drog så mycket folk till en ny revylokal. Och då ska man veta att detta är bara början!

Det är roligt att träffa alla andra revymänniskor i Blekinge så här en gång om året. Tyvärr spelar ju de flesta samtidigt, så vi hinner sällan se så många av de andra revyerna. Enda smolket i glädjebägaren var att jag tappade en filmrulle. Jag bytte film i min kamera, och la den gamla i en sån där liten svart burk med grått lock. Sedan måste den ha flugit ur byxfickan när jag plötsligt och oväntat skulle fram på scenen och ta emot pris. Men många av de som satt runt omkring mig läser ju den här bloggen, så om någon av er hittade en filmrulle - kontakta mig!

Bara början

Publicerad 2006-01-24 13:26:00 i Från scen och cabaret

Så där. Då var det slut för den här gången. Efter revyföreställningen i söndags började vi direkt med att riva scenen, plocka ihop stolarna, sortera kläder och rekvisita i högar efter vart de skulle, plocka ner ljud- och ljusutrustning och instrument, städa loger, samlingsrum, foajé och salong och köra iväg allt. Nu dröjer det nästan ett år till nästa gång.

De första gångerna brukade det kännas vemodigt. "Nu får man aldrig gå omkring i de där kulisserna igen." Så kändes det nog den här gången också, för de som var nya i ensemblen. Men efter alla år är man ganska luttrad. Man vet att det kommer nya revyer.

För detta var ju bara början! Vi ska inte glömma att vi faktiskt är en nystartad revyförening, som nu gjort sin allra första revy. Även om många av oss har erfarenhet sedan tidigare. Sjuttonde revyn i Ronneby (i den "moderna" revytraditionen), första för föreningen Ronnebyrevyn. Nu hoppas jag också att vi ska kunna arbeta på ett delvis nytt sätt, med mer kontinuitet i revyarbetet. I tidigare föreningar har det känts som om en liten produktionsgrupp dragit ihop ett nytt gäng varje höst. Min målsättning är att vi som gjorde revyn den här gången, ska fortsätta att träffas och tänka på nästa revy så fort som möjligt efter avslutningen. Det är först då som vi kan börja tala om en revyförening, och inte en produktionsmaskin.

Publikkontrakt

Publicerad 2006-01-19 22:49:09 i Från scen och cabaret

All teater bygger på vissa överenskommelser mellan skådespelarna och publiken. Det börjar redan när publiken kommer till teatersalongen: De har valt pjäs, klätt sig fina, träffats innan och ser fram emot en trevlig kväll på teatern. Det kan till och med kännas litet lyxigt att gå ut. De har höga förväntningar, men de har betalat dyrt för biljetterna så det ska mycket till om de ska tycka att pjäsen är usel. Det skulle innebära att de begått ett ekonomiskt misstag, gjort en dålig investering helt enkelt. Därför är de till en början vänligt inställda mot ensemblen. Det ingår i överenskommelsen.

Det fortsätter med scenografi och dramaturgi. Vad är det för värld som utspelar sig i ett rum med tre väggar, och låter oss titta in genom den fjärde? Allt på scenen är egentligen bluff, men publiken köper det. De har som sagt betalat dyrt för biljetterna... Likadant som man vill bli lurad när man ser en magiker, går man på teater för att leva sig in i pjäsen. Dramaturgiskt är det likadant. Plötsligt får man förstå att det har gått en vecka mellan två scener, men det går man med på. En del upplysningar levereras i dialoger mellan skådespelarna när de står på scenen, en del annat får man räkna ut av vad som påstås ha hänt "utanför scenen". Hela tiden förutsätter spelet dessa överenskommelser mellan skådespelare och publik. Det är som ett publikkontrakt.

Är det då skillnad på teater och teater? För oss som arbetar med amatörteater uppstår ideligen frågan: Vad är det för skillnad på amatörteater och professionell teater? Ja, professionella skådespelare får lön och repeterar på dagarna, amatörer arbetar ofta ideellt och får repetera på kvällarna när de är trötta efter jobbet. Eller? Det blir allt vanligare att även amatörer, det vill säga outbildade skådespelare ("självlärda", uppfostrade inom amatörteatern) får arvoden när de är med i produktioner som även i övrigt består av många proffs: Regissör, producent, scenograf, kostymör kan vara yrkesfolk. Så den gränsen är inte alldeles knivskarp.

Men är överenskommelsen med publiken beroende av om skådespelarna har repeterat på dagtid eller kvällstid? Ibland tror jag det. Publiken har en överslätande attityd till amatörskådespelare. De är ju ändå bara amatörer... För att vara amatörer är de riktigt bra... Man får tänka på att det är Asta i charken på Konsum som står där på scenen... Ofta har publiken en alldeles speciell vi-känsla med amatörensemblen. En alldeles egen typ av överenskommelse med just det "egna" teatergänget. Jag tänkte på det ikväll när jag såg en halvtimme ur förra Falkenbergsrevyn på SVT. Är detta egentligen underhållning som håller för tv?

Missförstå mig inte - Falkenbergsrevyn är en av de bästa revyerna i Sverige. Inte minst publikmässigt, de drar busslaster från hela Götaland till Falkenberg från nyår och långt in i april varje år. De har en stor omsättning, och ensemblen arvoderas. Ändå ser man, när revyn televiseras, att det inte är riktigt samma typ av tv-komik som "de professionella". Det är en orättvis jämförelse förstås, men pekar kanske på att det är något som saknas. Jag tror att det är just publikkontakten. Lokalrevy bygger på den där alldeles speciella överenskommelsen mellan publiken och skådespelarna, att det är "vårt gäng" som står där uppe på scenen. Varje lokalrevy har sin egen trogna stampublik. Den känslan försvinner i tv.

Ändå är jag glad att SVT är modiga nog att visa lokalrevy på bästa sändningstid. Det kan bidra till att ge status åt underhållningsformen, även om risken är att några förståsigpåare som redan från början anser att revy är lika med buskis (jo, jag får höra det ibland) tycker att de får vatten på sin kvarn. Men kanske måste revyprogrammen inramas lite bättre för att bli begripliga. Att bara visa numren rakt upp och ner gör att man som tv-tittare förväntar sig mer tv-mässiga sketcher - och det håller inte alla lokalrevynummer för. En trevlig inramning som i de där revyprogrammen med Bert-Åke Warg som programledare, som gick för några år sedan, gör kanske mer nytta för att sprida intresset för lokalrevyer via tv-mediet.

Har jag rätt? Har jag fel? Rätta mig om jag har fel! :-)

Var får jag allt ifrån?

Publicerad 2006-01-09 00:24:36 i Från scen och cabaret

Jag minglade runt i foajén efter gårdagens revyföreställning, för att snappa upp vad publiken tyckte. Då kom (som vanligt, höll jag på att säga) en dam fram och frågade var jag får allt ifrån. Vad svarar man på sånt? Jag vet att Hasse Alfredson brukar svara att han köper det från en liten postorderfirma i Tyskland. Men jag anar att det inte är hela sanningen, dessutom finns nog inte den där firman kvar längre.

Men en av tankarna med denna min blogg är ju att svara på just sådana frågor! Så då och då kommer jag att berätta små fragment ur revy- och komedihistorien, företeelser som inspirerat mig och/eller andra. Som nyckelord kommer jag att använda "revyhistoria", även om det ofta har minst lika mycket bäring på andra underhållningsformer. I dag: Flanagan och Allen!

Ett av humorvärldens mest framgångsrika koncept är komikerparet. Varför är Hasse och Tage två? Magnus och Brasse? Anders och Måns? Laurel and Hardy? Abbott and Costello? Flanders and Swann? Och varför består dessa par utåt sett ofta av en som levererar skämten ("the comedian" och en annan som spelar fram för dem ("the straight guy")?

Många av de stora komikerna allt sedan 1900-talet har Flanagan and Allen att tacka för sin framgång. Bud Flanagan från Londons East End och Chesney Allen från Brighton började uppträda tillsammans på 1920-talet, som Music hall-komiker. De gjorde sketcher (senare även tillsammans med Crazy Gang) och humoristiska visor med stor framgång. Flanagan stod för den milda galenskapen, samtidigt som han var en skicklig låtmakare och inte oäven som sångare, medan Allen spelade rollen som den distingerade gentlemannen som la upp för vitsarna. Allen hade en särpräglad sångstil som gav ett unikt "sound" till deras sånger - han sökte sig liksom fram till rätt ton långt nerifrån basen.

År 1932 kom de in i komikergruppen "Crazy Gang", som i sig inspirerade så många andra, som till exempel det svenska Casinogänget. I det här samarbetet uppkom de klassiska "Oi-dialogerna", staplade ordvitsar där poängen märks ut av att övriga ropar "Oi!". Den så kallade crazy-humorn var stor vid den här tiden, inte minst genom filmer som den amerikanska Hellzapoppin' (1941). På 1940-talet kom alltså crazy-humorn också över till Sverige, med hjälp av Casinorevyn (Gösta Bernhard, Carl-Gustaf Lindstedt med flera) och Povel Ramel (som startade "Föreningen för flugighetens främjande, inspirerad av just Hellzapoppin').

Flanagan and Allens melodier har använts av många. Deras signaturmelodi "Underneath the Arches" blir i Jan Malmsjös egen översättning "Under alla broar". Hasse och Tage knyckte flera melodier, inte minst till den mosebaskiska husorkestern Helmer Bryd Eminent Five Quartet: "Run Rabbit Run" blev "Spring morsan, spring". "I'm Sending Out an SOS for the Girl I Love" blev närmast direktöversatt i "S.O.S". "Round the Back of the Arches" blev i 88-öresrevyn "Ett glas öl". "F.D.R. Jones" användes i Under dubbelgöken som "En glad amatör".

Själv har jag också vid ett par tillfällen snappat upp melodier som Flanagan and Allen gjort kända. "The Washing on the Siegfried Line" använde jag i spexet Nils Dacke 1995, med titeln "Vi vrider nacken av Dacken". Och titelsången från revyn Sittfläsk 2000 var på melodin "Home Town". Båda dessa sånger är förresten skrivna av Michael Carr och Jimmy Kennedy, men det är liksom en annan historia...

Radions recension

Publicerad 2006-01-04 17:56:34 i Från scen och cabaret

Men det var då ett evigt tjatande om det här med ljudet!

Ja, som ni förstår har jag nu hört lokalradions revyrecensents utlåtande om vår revy. Han fick frågan vilket nummer som var bäst, och svarade "inget". Han kunde väl i så fall lika gärna sagt "alla"? Han förtydligade nämligen hur han menade: Det var inget som stack ut, allt var på en hög och jämn nivå. Ungefär samma sak som han sa till mig direkt efter premiären också. (Vi är förresten glada att radions recensent för andra året i rad bevistar just vår premiär på nyårsafton. En ära!)

Sedan rörde han ihop det en del när han skulle berätta vilka verkliga händelser som låg bakom ett par skämt i revyn. (Kanonerna på Snäckebacken har inget med Selma Lagerlöf att göra!) Men framför allt hade han också hakat upp sig på att det var dåligt ljud, något han återkom till flera gånger fast han vet att det är justerat till kommande föreställningar! Nåja, har man inget annat att kritisera, så...

Jag är glad att han framhöll Susse som en ung lovande revyartist, som både agerar, sjunger, dansar och har gjort koreografin i årets revy. Och att han valde att spela upp en snutt ur Evas monolog. Den är bra! Ingen ska i alla fall behöva bli avskräckt från att komma och se revyn efter att ha hört radiorecensionen.

(Förresten - som ni ser har jag bytt utseende på bloggen. Det var något tekniskt strul med den förra. Hoppas ni gillar den här. Annars får ni vänja er!)

Om

Min profilbild

Gemene man

Arkivarie vid statlig myndighet. Vitsighetsidkare på lediga stunder.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela