gemene man

I går kväll fick jag plötslig magknip i tv-soffan. Vi hade samlats, hela släkten, hos mina föräldrar för att fira mammas födelsedag. Min systers familj hade åkt hem till sitt på söndagkvällen, jag skulle stanna en natt till och åka hem idag på morgonen.

Men vid åttatiden fick jag alltså akuta magsmärtor. Det gav inte med sig. Lite efter midnatt, jag hade inte kunnat somna utan låg klarvaken på grund av smärtorna, ringde jag till sjukvårdsupplysningen, därtill uppmanad av min omtänksamma mamma, i vars tillfälliga vård jag ju befann mig. Hur gammal man än blir, är man mammas barn.

Jag beskrev mina smärtor och fick rådet att åka in till akuten. Väl där blev jag provad och testad på alla håll och kanter, invärtes och utvärtes. Jag fick ligga i ett undersökningsrum medan sköterskan satte kanyl i armen, mätte blodtryck på andra armen, tog blodprov och gav mig en termometer (som skulle tas "i rumpan" som hon sa) och en urinprovsmugg.

Efter tre kvart ungefär kom en läkare. Hon klämde på buken, klämde på ryggen, lyssnade på hjärta, lungor, mage, sedan gick hon också. Fast först frågade hon om jag ville ha smärtlindring mot det magonda. Vad svarar man på sånt?

Jag svarade ja, och sköterskan kom och gav mig en spruta. "Du kommer att bli lite snurrig", sa hon. Efter sprutan kändes det ganska skönt. Hade det inte varit för att jag hade en kanyl i armen och låg på en smal brits i ett undersökningsrum under stark lysrörsbelysning, hade jag säkert äntligen kunnat somna. I stället plockade jag ur tidskriftsstället åt mig en gammal ICA-Kuriren med Alex Schulman på omslaget. Den skulle innehålla ett kapitel ur hans bok om sin far Allan Schulman. Fast just de sidorna var utrivna. Jag låg och stirrade i taket.

Efter ytterligare en halvtimme kom läkaren tillbaka. Det var inget fel på mina njurar, min galla, mitt blodtryck eller min kroppstemperatur. Däremot hade hon sett ett förhöjt blodsockervärde och socker i urinen. Det kunde tyda på att jag fått diabetes.

Själva beskedet kom inte alldeles som en överraskning. Pappa har diabetes, farfar hade diabetes och kanske farfars mor också. Men nu? Och det yttrade sig som magknip? Ja, det kunde det tydligen göra, enligt vad läkaren sa. Men jag har inte märkt några andra symptom, som överdriven törst eller trötthet. Hon uppmanade mig ringa min vårdcentral och boka tid för undersökning.

I dag gjorde jag det. Två gånger den här veckan ska jag ta fastevärden, som det visst heter när man testar blodvärdena på fastande mage. Om en vecka ska jag träffa en läkare. Sedan vet jag.

Under den här veckan tänker jag undvika allt sötat. Ingen sötlev, inga kakor, ingen läsk, inget godis. Det mesta blir inga svåra umbäranden för mig, redan nu äter jag nästan bara osötat grovt bröd och är mycket sparsam med kakor och läsk. Frågan är bara vad jag ska ta mig till med den stora kartongen med 1 kg nougatpraliner som jag fick förra veckan...

Äntligen har Sydnytt börjat göra en fullständigt adekvat nyhetsvärdering. I kvällens femminuterssändning var två av inslagen från Lönsboda. Kanske för att inte få slagsida på nyheterna efter alla rån och bilstölder, visade man ett kort reportage från korgmuseet, som förts upp på listan över Skånes kulturhistoriskt minnesvärda byggnader. Se inslaget här, om inte länken nedan fungerar.

Efter att ha klurat ett tag, har jag nu kommit på hur jag kan lägga in mina Twitterfeeds här på bloggsidan. Det är inte det enklaste i det här verktyget som jag använder. Tycker ändå att resultatet blev rätt bra. Kanske ändrar jag färgerna så småningom, men nu får det vara så här ett tag. Det sticker ut åtminstone. Se högerspalten.

Jag har aldrig skrutit med att jag är händig. Det beror till stor del på att jag inte är särskilt händig. Inte alls, faktiskt.

När jag flyttade in i min lägenhet, fanns det varken rullgardin eller persienn i sovrumsfönstret. Men det sätter du lätt upp själv, sa vaktmästaren när han visade mig runt i lägenheten. Tänk bara på att vara lite försiktig här, det är lite slitet som du ser.

Jo, det såg jag. Uppenbarligen har det bott någon lika händig som jag i lägenheten innan. Borrhålet till vänster om fönstret, där det tidigare suttit ett rullgardinsbeslag, var så stort att man kunde köra knytnäven igenom. Alltså skulle jag behöva borra ett nytt hål för att få upp ett nytt beslag.

Gjorde jag det?

Njae. Hjälpligt hakade jag upp fästet för min nyinköpta rullgardin i det gamla borrhålet. Det hänger där på trekvart. Så har det gjort sedan jag flyttade in. Alltså i tolv år.

Varje gång jag ska dra upp eller dra ner rullgardinen, måste jag sträcka mig upp och hålla för det vänstra rullgardinsfästet med andra handen. Annars rasar alltihop ner.

När jag hyrde kontor i ett kontorshotell, kom en tjej från ett grannföretag och stack in huvudet och frågade om jag hade en filifjonk. (Nej, hon sa inte filifjonk, hon sa namnet på något verktyg som jag inte visste vad det var, och inte minns. Så vi får kalla det för filifjonk för berättelsens skull.) Nej, det tror jag inte, sa jag först. Jo men vänta ska jag se, sa jag sedan. Och så tog jag fram det blå verktygssettet som jag hade fått ta över från den förre ägaren. Det var ett sånt där verktygsset från Det Stora Hobbyföretaget från Insjön.

Titta, här är precis en sån som jag frågade efter, sa hon. Ett av de fem verktygen råkade alltså vara just en filifjonk. Vem kunde ana det?

Efter det har jag sluppit bli tillfrågad om allt verktygsrelaterat. Det enda verktyg jag till fullo behärskar är en penna. Och så kniv förstås - särskilt i kombination med gaffel. 

I veckan som gick skämde Vellinge kommun ut sig i riksdebatten.

För lite drygt 20 år sedan var det Sjöbo kommun som skaffade sig ett liknande rykte. Där gick det så långt att man ordnade en kommunal folkomröstning om flyktingmottagningen. Det var 15 flyktingars öde som skulle avgöras genom att kommuninvånarna skulle rösta om deras framtid.

Om man i dag läser kommentarsfälten på nättidningarna kan man få intrycket att många håller med Vellingeborna. Ett vanligt mantra hos de som kommenterar är att "så här får man ju inte säga, för då är man rasist". De gör sig själva till något slags offer som säger det alla tycker men ingen vågar säga.

Jag tror inte att det är så. Jag tror att rasisterna är mycket färre än de själva tror. (Jo, jag kallar dem rasister, de som dömer andra människor innan de träffat dem, enbart utifrån ursprung). Men de är flitiga på att skriva i kommentarsfälten, därför verkar de vara en större andel av befolkningen än de egentligen är.

Samma fenomen uppstår i många nätdebatter i brännande ämnen, flyktingfrågan är bara ett exempel. Men jag använder ändå det exemplet just för att kunna jämföra debatten om Vellinge 2009 med den om Sjöbo 1988.

Läser man bara läsarkommentarerna får till exempel invandrarfrågan en mycket stor del av debatten i samhället i dag. Många kommentatorer håller med till exempel Vellingemoderaterna, eller Sverigedemokraterna. Men det märkliga är - själv känner jag inte en enda som tycker så. I min omgivning - och jag känner ändå rätt många, i olika åldrar, samhällsställning och politisk inriktning, vet jag inte en enda som har sådana rasistiska (eller för den delen främlingsfientliga eller invandringskritiska) åsikter. Därav misstänker jag att de är långt färre än de verkar.

År 1988 kunde man inte kommentera tidningarnas nyhetsartiklar via kommentarsfält på Internet. (För nytillkomna, i betydelsen unga, läsare är det säkrast att förklara orsaken: Internet fanns inte.) I dag är det så självklart att man inte tänker på att det faktiskt är något ganska revolutionerande. Vi som var med på 1980-talet upplevde inte att vår frihet var kringskuren för att vi inte kunde läsa vad hundratals personer tyckte i vartenda ämne, precis i samma stund som en artikel i ämnet var publicerad.

För att 1988 få reda på vad folk tyckte om Sjöbodebatten fick man ta till andra metoder. Vad tyckte man i folkdjupen? Jag vet hur jag gjorde. Jag gick rundan.

När hela släkten samlades i det lilla friköpta torpet där mamma var uppvuxen och som hon och hennes syskon fortfarande hade kvar, var ritualen densamma varje gång. Efter maten och disken var det alltid någon av mina morbröder och mostrar som föreslog att vi skulle "gå rundan". Vi gick i normal gångtakt en väl ingången runda runt åkrarna och granntorpen. Allihop gick med, vi blev ett stort promenadsällskap. Morbröderna pratade om grödorna och släktförhållandena och alla världsproblemen. Och jag lyssnade tills jag blev tillräckligt gammal för att själv lägga mig i ibland. Efter hand som jag blev äldre började jag se det som en slags meditation. Att få komma ifrån vardagen, skolan, så småningom jobbet, men samtidigt tillbaka till mitt ursprung, mina rötter, och ha kontakt med vanligt folk och höra vad de tycker.

Grundat på detta urval (begränsat, det ska ändå erkännas) kände jag 1988 att Sjöbo var en mycket isolerad företeelse. (Ett annat minne som etsat sig fast är när jag en gång i Kristianstad hörde Svend Auken, som gick bort i somras, och som då var nybliven partiordförande för de danska socialdemokraterna. Han berättade att han hade sommarhus i Sjöbo kommun, och skämtade om att han blev den siste utlänningen de släppte in.)

Nu är alla mina morbröder borta. Föräldrahemmet är sålt, min syssling köpte det, hennes frånskilde man bor kvar och förvaltar det nu. Närmaste granntorpet är köpt av en tysk som satt upp taggtråd kring tomten. Jag kan inte längre gå rundan för att höra vad vanligt folk tycker i dagsaktuella ämnen. Jag har förstås vanligt folk runt omkring mig hela tiden nu också. Men vi går aldrig rundan längre. Nu är det snart dags att gå rundan igen.

Just i dag, den 11 november, skulle Donald Michie fyllt 86 år.

Jag kom att tänka på Donald Michie häromdagen. På mitt förra jobb hade jag förmånen att lära känna professor Michie. Han var en legendar inom området självlärande kunskapsbaserade system. Under andra världskriget var han med och knäckte tyskarnas chifferkoder, tillsammans med bland andra Alan Turing.

Det var under samtalen med Alan Turing som Donald Michie började fundera över om det skulle gå att skapa datorprogram som uppvisade intelligent beteende. Det ledde så småningom till att han utvecklade de algoritmer som ligger bakom de induktiva expertsystemen, som vi arbetade med på NovaCast där jag jobbade förut.

Jag minns professor Michie som inte bara en intelligent och klok man, utan också humorist. Hans försök att skapa intelligenta system resulterade tidigt (runt 1960) i systemet MENACE, Machine Educable Noughts And Crosses Engine, som alltså kunde spela luffarschack (tic-tac-toe). Själv var jag med som hjälplärare vid en seminarieserie som han höll på högskolan i Växjö i mitten av 1990-talet. Han gav studenterna i uppgift att lösa en gåta, jag minns nu inte exakt hur den såg ut, men den involverade myror och en talserie som det gick ut på att genomskåda. Ingen av studenterna klarade uppgiften under hela seminarieseriens gång. Lösningen var lika enkel som ogenomskinlig, Donald Michie mös roat när han avslöjade den. Jag har för mig att det byggde på hur springaren flyttar sig på schackbrädet - också en typisk lösning för den schackälskande gamle professorn!

Donald Michie omkom i en bilolycka 2007, tillsammans med sin före detta hustru Anne McLaren (även hon forskare), som han återupptog kontakten med efter att ha blivit änkling några år tidigare. Han blev 83 år.

I dag högtidlighåller vi enligt almanackans namnlängd helgonet S:t Teodor, som lär ha varit en romersk martyr. Men nuförtiden firar vi förstås alla Teddar som finns, oavsett om de kallar sig för Teodor, Theo eller Ted.

Jag ska inte uppehålla mig kring president Theodore Roosevelt (1858-1919), som fick inträda i ämbetet 1909 efter att William McKinley blivit mördad, och som gav namnet till teddybjörnen (nej, Teddys mellannamn var inte Fredriksson). Inte heller Ted Mosby, huvudkaraktären i komediserien How I Met Your Mother, även om det ryktas om att vi i det 100:e avsnittet som kommer att visas i januari, kommer att få reda på vem som egentligen kommer att bli modern till hans barn.

Nej, dagens helgon är Ted Ström. Född Knut Teodor Ström 1944 i Örgryte, men uppväxt på Lidingö, där han gick på Lidingö Södra Läroverk. Under läroverkstiden var han med och bildade bandet Ruperts, som ställde upp i en tävling som "Stockholms Beatles". Ted började på Konstfack och startade så småníngom det som kom att bli folkrockgruppen Contact. Contact hade en kort men framgångsrik karriär åren runt 1970. De sammanfördes med Skäggmanslaget och spelade tillsammans med dem in klassikern Hon kom över mon, Teds experiment att skriva en ny låt i gammal spelmansstil. Experimentet slog väl ut, Contact gick helt över till att skriva folkmusikrock med svenska texter.

I Contact samarbetade Ted med bland andra Claes Palmkvist och Lorne de Wolfe. Dessa båda skulle senare, tillsammans med Dick Hansson, bilda bandet Hansson de Wolfe United.

Ted fortsatte med en solokarriär. Det började 1973 med det självbetitlade albumet Knut Teodor Ström. En stor framgång blev låten Vintersaga, som kom på albumet Ge mig mer 1984. "En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken, ett träningspass på Ullevi i dis..." Men den mest kända inspelningen är inte Teds egen. Utan den som kom samma år med Monica Törnell. Eller möjligen Jerry Williams inspelning som låg på Svensktoppen i tolv veckor 1990.

Ett annat nedslag i Ted Ströms karriär är albumet Intercity, från 1989 ("Finns även som Compact Disc"). Där hittar man det instrumentala ledmotivet till Lars Molins Tre kärlekar, och likaså ledmotivet till samme Molins långfilm Höjdhopparen. När Intercity kom köpte jag den alltså som vinyl-LP, men redan två år tidigare hade jag köpt albumet När natten vänder i CD-format. Där återfinns en av de vackraste sångerna Ted Ström har skrivit, Julinatt, Där finns också Ett längtans folk och en nyinspelning av Hon kom över mon. Den lyssnar jag på i dag, på S:t Teodors dag. Grattis på namnsdagen, Ted!

På min födelsedag häromdagen ringde det i min mobil. "Hej. Jag är en försäljare", sade en märklig röst. Man skulle nästan kunna tänka sig att stämman tillhörde ett barn som försökte förställa sin röst.

Det var det. Det var Sjuåringen, vilket jag givetvis snabbt genomskådade. Men jag spelade med. Jaså, är det en försäljare, sa jag. Vad säljer du då? -Jag säljer "Ja må han leva, ja må han leva", fortsatte rösten, som nu gick över i gossopran, och sång.

Tack så mycket, det tror jag att jag köper av dig, sa jag, som annars aldrig brukar köpa något av telefonförsäljare.

Några dagar tidigare hade Sjuåringen tillverkat en egen mobiltelefon. Den var gjord av papper. Han pratade i den, och som vanligt hörde omgivningen bara hans svar, inte vad som sades i andra änden av tråden. (Det där "i andra änden av tråden" är förresten ett gammalt uttryck som användes på den tiden när alla telefoner satt fast med en tråd i väggen i hallen, men jag använder det i brist på bättre.)

Sjuåringen försökte, i sin papptelefon, freda sig från en telefonförsäljare. "Nej tack, jag ska inget ha", sa han. Tänk att en sjuåring, med all den fantasi en sådan kan uppbringa, ändå inte kan lösgöra sig från det faktum att det vanligaste man kan använda en telefon till, är att bli uppringd av försäljare.

Alla talar om influensavaccinet. I morse hörde jag för första gången vad namnet är på det vaccin som vi köpt in 18 miljoner doser av. Kan ju vara skönt att ha blivit presenterad för det, innan man gör dess närmare bekantskap.

Pandemrix, heter vaccinet. För mig låter det som om det hade kunnat vara en invånare i en liten gallisk by, så där runt år 51 före Kristus. Just det, då när hela Gallien var ockuperat. Hela Gallien? Nej, en liten by, befolkad av envetna galler, gjorde tappert motstånd med hjälp av sitt influensavaccin Pandemrix. Alla vaccinerade sig mot den nya influensan, utom Obelix. Han behövde inget vaccin, för han hade ramlat ner i grytan när han var liten.

Just nu, på torsdag närmare bestämt, är det 50 år sedan som seriestripparna om Asterix började publiceras i den franska veckotidningen Pilote. Nästan alla gallerna i serien har ordvitsiga namn, byggda efter samma form som den äkta historiska personen och gallerhövdingen Vercingetorix. Alla manliga galler har alltså fått namn som slutar på -ix, och genom att kasta om det till -isk går det ofta lätt att genomskåda vad namnet syftar på. Asterix kommer förstås från asterisk, och Obelix från obelisk.

Namngivningen har satt översättarna på hårda prov. Druiden heter Panoramix på franska, Miraculix på svenska. Barden, som vi på svenska känner som Troubadix, heter på franska Assurancetourix, som kan utläsas som assurance-toutes-risques, alltså allriskförsäkring(!). Det svenska namnet på fiskhandlaren, Crabbofix, är smått genialt.

I det här sällskapet skulle man inte bli förvånad om man stötte på Pandemrix. Är det en händelse? Är det en tanke? Är det en händelse som ser ut som en tanke?

God oktobersöndag på er. Ni har väl inte glömt att ställa tillbaka grillen och utemöblerna nu? Det är ju i dag som det ska göras.

Själv brukar jag alltid ha svårt att komma ihåg om grillen och utemöblerna ska ställas fram på hösten, eller om de ska bäras tillbaka. Men då har jag faktiskt ett litet minnesknep. Jag brukar tänka på sommartiden. På våren ställer vi ju fram klockan en timme, och på hösten ställer vi tillbaka den igen. När jag tänker så, kommer jag alltid ihåg att det är samma sak med grillen och utemöblerna.

Däremot har jag aldrig riktigt förstått varför man ska behöva stiga upp klockan 3 på natten för att bära tillbaka grillen. Så jag brukar göra det på kvällen innan i stället. Sån är jag.

Varje lördagsmorgon vaknar jag lagom till programmet Stil. Jag tycker om att lyssna på Stil, som leds av Susanne Ljung och produceras av Filt för Sveriges Radio.

Fast själv vet jag inte om jag har någon stil. Som jag skrivit förut, det här är ingen modeblogg, utan snarare en omodeblogg. Men dagens program riktade sig på något sätt till mig. Programmet handlade om män som egentligen inte bryr sig så mycket om mode, utan gärna klär sig i lediga manchesterbyxor och stickade tröjor oavsett tidens svängningar. Som Woody Allen.

Och vips har jag fått den stilförebild som jag alltid haft, utan att egentligen ha tänkt på det. För jag har aldrig medvetet tagit efter Woody Allens klädstil, eller någon annans heller, för den delen. Men när redaktionen för Stil nu säger det, så stämmer det nog. Jag har helst vanliga byxor med rymliga fickor, svart t-shirt och mörk enfärgad tröja. Slips bär jag bara på begravningar, vilket är praktiskt, för då finns det oftast någon som kan hjälpa mig att göra en slipsknut också. För det har jag aldrig kunnat. Jag känner mig obekväm i långärmade skjortor. För att inte tala om jeans, som jag heller aldrig bär. De är trånga, osmidiga och med alldeles för små fickor.

Jag köper sällan kläder till mig själv. Oftast byter jag bara ut plagg för plagg när de jag har börjar bli slitna. Vid det laget har modet blivit ett annat, eller så har det gått ett varv och blivit samma igen. Så helt oberoende av modets växlingar går det inte att vara. Jag köper det som finns, helt enkelt.

En man på gatan som blev intervjuad i programmet, förklarade att han klädde sig propert för att fjärma sig från sin föräldrar, som han såg som träningsoverallgenerationen. Själv antog han hellre samma stil som sin farfar. Jag vet inte om det stämmer på mig. Jag minns visserligen farfar som klädd som jag ungefär, i kortärmade skjortor, cardigans, koftor. Men så är ju pappa också klädd.

Så jag vet egentligen inte vad jag ska svara, om jag ombeds beskriva min klädstil. Har jag någon, eller har jag inte någon? Även i det fallet säger jag som Woody Allen. Förr tyckte jag att jag hade svårt för att bestämma mig, men nu vet jag inte.

I dag är det Hela Ronneby svänger. Det brukar vara en gång på våren och en gång på hösten. Den här gången rådde det ingen tvekan om att det var höstupplagan som gällde. Och då tänker jag inte bara på de pumpor som satts att utsmycka varje butiksfönster. Utan fastmer på de pumpar som borde satts att arbeta för att forsla bort allt vatten.

Men några bekanta skulle uppträda med sin nya kör, så jag tänkte trotsa vädrets makter och bege mig in till torget. Så efter middagen satte jag på mig allvädersstövlarna, fällde upp paraplyet och vadade iväg. Jag kom in till torget lagom till kören skulle börja. Kören kallar sig One Love, och är specialiserade på reggae. De har sjungit tillsammans sedan den första september, och har repeterat in sex låtar ur Bob Marleys repertoar.

Det finns låtar ur Bob Marleys repertoar som de inte övat in, och följaktligen heller inte sjöng i dag, även om det kanske kunde ha behövts. Om man nu tror på sångens förmåga att blidka makterna, vill säga. Baktakter mot vädrets makter. De kunde till exempel ha valt att sjunga Sun is Shining. Eller så kunde de ha sjungit No Water. Men det gjorde de inte. Däremot sjöng de Three Little Birds, och Is This Love. Och förstås One Love. Och tre sånger till, för det var de som de övat in.

Tyvärr kan jag inte ge er något bildbevis, för jag hade inte tänkt på att ta med kameran. Jobbmobilen hade jag också lämnat hemma, och privatmobilen hade låg batterinivå så den räckte inte för foto. Så ni får hålla till godo med reportaget ur gårdagens Blekingenytt i stället.

Det hade ändå inte blivit några bra bilder. Ni hade bara sett ett hav av paraplyer, för det gjorde jag. Det gick knappt att se vilka som dolde sig under paraplyerna i publiken. Jag hörde bara centrumutvecklaren Magnus Abrahamssons röst bakom en kapuschong. Så särskilt mycket mingel blev det inte. Utom för de på scenen. Dem hade man å andra sidan önskat lite koreografi, så att de hade kunnat hålla värmen i kylan. Körledaren och gitarristen Mattias Johansson kämpade med stelfrusna fingrar på sin gitarr. De två trumpetarna i kören höll på att frysa fast vid sina instrument, ni vet så där som det blir när man slickar på en stolpe när det är kallt.

Jag har aldrig varit på Jamaica, så jag kan inte ge förstahandsinformation om hur vädret brukar vara där. Men något säger mig att det sällan kan förväxlas med vädret i Sverige i slutet av oktober. Reggae är ju varm musik, och det ska vara fullt ös. Men inte uppifrån.

Efteråt gick jag och postade ett brev, och så skulle jag köpa te. Jag har för vana att alltid medbringa en ihopvikt tygpåse att handla i, men när det regnar är det ingen bra idé. Lösteet låg förpackat i en papperspåse som nästan luckrats upp så att min shoppingpåse höll på att bli till ett stort tefilter som gav ett spår av te efter mig på vägen hem. I kväll får det bli en romdrink att värma sig med i stället. Ska det vara Jamaicatema så ska det. (Ska - lägg märke till ordvitsen!) Och så är det ju Körslaget. Körsång på tv, det är åtminstone mindre kylslaget.

Tillagt: Nu har klipp från konserten kommit upp på Youtube. Three Little Birds, Is This Love, Could You Be Loved, Heathen och One Love.

Jag ser i almanackan att den här dagen heter Tax-ägelsedagen. Men jag äger ingen tax.

Någon som tydligen heter Arga Snickaren har berättat för världen att "händiga män får mer sex".

Helt fel. Det är precis tvärtom. Det är roliga män som får mer sex. Har jag läst. Och det roligaste som finns är ohändiga män. Varför skulle annars alla ståuppkomiker alltid berätta hur vansinnigt otekniska de är?

Själv kan jag inte slå i en spik. Jag vet inte hur man använder en elektrisk skruvdragare (heter det så?). Men ibland snickrar jag ihop roliga revysketcher. Folk skrattar åt mina skämt. Jag är dokumenterat rolig.

(Japp, försöka duger!)

Sitter på snabbtåget, har därför bara tid till att tänka korta tankar.

Var det Bailey's?
Trots ryktena, visar det sig nu att Daniel Bailey inte testats positivt för doping. Var det kanske bara kaffelikör?

Vad skrattade de åt?
Enligt senaste Forskning & Framsteg, sträcker sig det mänskliga skrattets evolutionära rötter 16 miljoner år bakåt i tiden. Återstår bara att hitta bevis för att Göteborgsvitsen är lika gammal?