gemene man

Vid något tidigare tillfälle här på bloggen har jag berört det här med illegal fildelning. Alltså att man ger andra personer åtkomst åt upphovsrättsskyddat material utan att ha upphovsmannens eller rättighetsinnehavarens tillåtelse därtill.

Jag har då också påpekat att det inte bara drabbar de redan rika som Madonna och Bruce Springsteen. Nu, äntligen uppmärksammas att det också slår hårt mot en grupp som jag själv tillhör - landets släktforskare! Peter Pettersson som skriver Prylbloggen på Aftonbladet har nu gjort ett inlägg om att Sveriges Släktforskarförbund förlorat mer än 14 miljoner på att deras (våra, för jag är ju själv medlem i flera av förbundets medlemsföreningar) cd-skivor piratkopierats.

Det är spridningen som gör det här till en stor sak. Det är en sak om någon släktforskare lånar ut sin cd med t.ex. Sveriges Dödbok 1947-2006 till sin kompis, som gör en kopia på sin hårddisk. Några kan nog tycka att det är illa nog. Men det är ändå en västanfläkt jämför med den spridning materialet får via Pirate Bay och andra fildelningssajter.

Jag skulle kunna räkna upp många andra ideella släktforskarföreningar som valt att sälja databaser på cd, och förlorat stora pengar på grund av fildelning. Jag känner nämligen till flera fall. Men jag avstår, eftersom jag givetvis hellre vill att de som är intresserade av innehållet visar respekt för det stora frivilliga arbete som lagts ner av föreningarnas medlemmar, och betalar de hundralappar föreningarna begär. Det är pengar som dessa ideella föreningar så väl behöver, det vet jag också av egen erfarenhet.

Nu i helgen blir det stort släktkalas. Vi ska fira att farfar Arvid fyller 100 år. Farfar själv kan tyvärr inte vara med, eftersom han gick bort 1977. Men det hindrar inte oss andra. Farfar skulle nog inte heller missunna oss en fest.



Farfar Arvid föddes den 13 februari 1909 på Grevatorpet i Applahult, en bit utanför Lönsboda. Hans föräldrar var Jöns och Bengta Håkansson. I ungdomen hade Arvid anställningar vid olika snickerifabriker i bland annat Skälmershult och Åhus. På juldagen 1942 gifte han sig med farmor Hilma, som blivit änka när Arvids bror Karl avlidit 1937. Han adopterade också Hilmas och Karls två söner.

Tillsammans med Oskar Holmkvist från Ubbeboda startade han 1945 en snickerifabrik i Lönsboda. Två år senare sålde Oskar sin andel till Arvid. Fabriken drev han vidare under namnet Arvid Jönsson Möbelfabrik AB (AJMA), senare tillsammans med sönerna.

Arvid var under många år medlem i Örkeneds hantverksförening. Han var också ledamot i kyrkofullmäktige i Örkened, och sjöng i församlingens kyrkokör. Han avled den 24 juni 1977.

Dagens avklarade semesterprojekt: En tur till Stokkemarke på Lolland. Nu sitter jag i Roskilde, just tillbakakommen efter en utflykt för att söka efter Bengta.

Bengta lär förstås inte vara i livet, men jag har ingen aning om när hon dog. Men jag har skäl att tro att hon dog i Stokkemarke. Hon föddes 1869 och var syster till min farmors far. Bara sexton år gammal reste hon första gången från Göinge till Danmark. Hon återkom till föräldrahemmet efter ett halvår, men flyttade hit för gott 1890. Hon gifte sig då med Anton Hagberg, som var född i Jylland men flyttat till Lolland för att arbeta. Anton var kreatursskötare, Bengta mjölkerska.

Anton och Bengta fick åtminstone sju barn, två av dem dog i späd ålder. Några har haft kontakt med släkten i Sverige långt in på 1960-talet, och ett barnbarn utbyter än idag julkort med min pappas kusin. Med hjälp av Dansk Demografisk Database och Statens Arkivers Arkivalieronline har jag hittat födelsedatum för alla barnen, vigseldatum för några av dem, och - framför allt - att det mesta kretsade kring Stokkemarke. Fram till senaste utlagda folkräkningen, 1921, bor Bengta och Anton kvar i Stokkemarke.

Det var anledningen till min utflykt till Stokkemarke. Jag vandrade kyrkogårdsgångarna fram och tillbaka och sökte efter namnet Hagberg. En kyrkogårdsarbetare som jag först frågade gjorde klart på knagglig tyska att han inte begrep danska. Men sedan träffade jag ett par församlingsanställda som hjälpte mig. De hade aldrig hört talas om någon med namnet Hagberg, men jag fick följa med in på pastorsexpeditionen och de sökte i gravlängderna åt mig. Sognepræsten själv var på ferie, annars hade han kanske vetat. Och alla kyrkböcker från den tiden är förstås lämnade till Rigsarkivet.

Tyvärr blev det ingen träff den här gången. Det hade jag väl inte riktigt förväntat mig heller, men jag ville gärna se kyrkan och byn där min farmors faster bott den största delen av sitt liv. Jag får hoppas på svar på brevet jag skickat till Bengtas barnbarn, eller forska vidare på Rigsarkivet. Men det blev i alla fall en del bilder på Stokkemarke kyrka och omgivningarna.

Jag lyssnade på P1-programmet Släktband i lördags. Det var reprisen från måndagen, men jag brukar aldrig kunna lyssna på måndagar, och brukar oftast glömma det på lördagarna också. Men i lördags råkade jag komma ihåg att lyssna. Det är alltså P1:s magasin om släktforskning.

Programmet handlade om emigrationen, man hade bland annat besökt Emigrantinstitutet i Växjö. Och så gav man några länktips till ställen där man kan söka amerikasläktingar på nätet. En adress jag inte hade provat innan var www.findagrave.com . Efter programmet gick jag in där och sökte, som vanligt när jag planlöst ska börja söka i amerikanska databaser, efter Frank Nero. Min mormors morbror.

Frank Nero hette i Sverige Frans Johan Pettersson, och var född i Hårestorp, Kalvsvik socken i Småland, 1861. Hans morfar hade varit soldat vid Kronobergs regemente och fått soldatnamnet Nero. Detta namn använde också Frans mor, min mormors mormor Katarina, hela sitt liv, även om det stod Katarina Jonasdotter på det gravkors som ända fram till 1990-talet stod på Kalvsviks kyrkogård men som nu tagits bort.

Sedan början av 1990-talet har jag också sökt efter Frans Pettersson. Han emigrerade 1881, och tog sig i Amerika namnet Frank Nero. På en liten handskriven lapp har någon, kanske min mormor eller hennes mor, skrivit ner adressen: Frank Nero, Moscow, Idaho. Jag har letat i olika amerikanska databaser, men inte hittat något tecken på om Frank levde hela sitt liv i Moscow, Idaho, eller om han bara bodde där en kort tid och sedan flyttade vidare. Förekomster av nu levande personer med namnet Nero har givit upphov till teorin att Frank eller hans ättlingar senare hamnat i staten Washington, men jag har ännu inte kommit mig för att kontakta någon Nero för att höra om de känner till Frank.

Jag har alltså inte vetat något mer om Franks vidare öden, än vad som stod på den här lilla papperslappen. Frank Nero, Moscow, Idaho. Det var allt. Nu sökte jag på Find A Grave, och fick direkt träff på en Frank John Nero, Moscow, Idaho, 1861-1945. Där var han ju! Genast fick jag veta mycket mer om hans öden än någon nu levande i vår svenska släkt visste förut. Han dog alltså 1945, och bodde uppenbarligen kvar i Moscow hela livet. Han var gift med Della May, som var född 1880 och dog 1963, begravd på samma ställe. De hade barn, eftersom det står "Father" respektive "Mother" som inskriptioner. Jag har till och med fått se en bild på hur kyrkogården ser ut, där de ligger begravda!

Find A Grave byggs upp av frivilliga inventerare som matar in uppgifter från "sin egen" kyrkogård. Till saken hör att Frank Neros post skrivits in bara tre veckor tidigare. Hade programmet sänts för en månad sedan, och jag gått in direkt och sökt efter Frank, hade jag alltså inte funnit honom. Sedan hade det kanske dröjt ett år innan jag hade kommit på att leta efter honom på Find A Grave igen.

På Find A Grave kan man lägga en "virtuell blomma" på graven och skriva in ett meddelande. Så jag skänkte en blomma och skrev att Frank var min mormors morbror. Nu väntar jag bara på att någon ättling eller någon annan som känner till Frank och Della ska se mitt meddelande och höra av sig. Tack vare frivilliga gravstensinventerare i Amerika kan nu en lång familjegåta vara på väg att lösas!

Systern och barnen på besök. Femåringen (tidigare i bloggen känd som Fyraåringen) frågade, på femåringars vis, vad flugor är bra för. Inte direkt på förekommen anledning, för särskilt många flugor fanns inte att se mitt på gågatan en kylig höstdag i slutet av oktober.

Vad är flugor bra för? Jag svarade att flugor är bra för sig själva. De behöver inte vara bra för oss. Flugorna frågar sig säkert vad vi är bra för. Vi är knappast bra för dem. Men vi är bra för oss själva, och flugorna är bra för sig. De är bra på att göra nya flugor. Det räcker bra för dem. De behöver inte finnas till för vår skull också.

Femåringen tittade klentroget på mig. När han blir vuxen kommer han att skriva i sina memoarer, eller kanske på sin blogg, om sin märkliga morbror som svarade så konstigt när man frågade honom om flugor.

Hur gick det? Undrar ni som minns mina tidigare inlägg om släktträffen. Jodå. Den 9 september blev det av, precis som vi planlagt. Då samlades ett drygt hundratal av Blom-Gustavens och Sissas ättlingar i Folkets Park i Lönsboda - just den folkpark som har ett antal namnkunniga lönsboiter ur släktens tidigare generationer att tacka för sin tillblivelse!

Alla fick varsin namnlapp till att börja med, så att vi skulle känna igen varandra. Efter kaffe och fralla höll vi i kommittén ett kort inledningsanförande om varför vi samlat alla. Sedan vidtog presenterandet. Gustav och Sissa hade tio barn som nådde vuxen ålder, varje barn gav upphov till en släktgren. En representant för varje släktgren presenterade grenens medlemmar och berättade vilka som var närvarande därifrån. Därefter var det dags för fotografering. En professionell fotograf hade ditkallats. Han ställde upp oss allihop på och nedanför utescenen - bara det en beundransvärd bedrift. Men foto blev det.



In igen. Nu var det dags för mitt radioprogram. Jag hade gjort en bearbetning av manuset till mitt sommarprogram från 2005 (det som indirekt var orsaken till hela släktträffen) och satt bilder till. Sedan var det middag, under tiden som fotografen gick runt och tog upp beställningar.

Efter middagen blev det lekar. Klassiska folkparkslekar som att medelst bollar kasta ner konservburkspyramider, jätteplockepinn och liknande. Vi i kommittén hade samlat ihop till ett prisbord så att det räckte till alla som mer eller mindre frivilligt ställde upp i de tävlande lagen. Efter prisutdelningen avrundade Kjell det "officiella" programmet med ett lättsamt anförande utifrån sina egna hågkomster. Baren öppnade, i ett rum stod en dvd-spelare och rullade med gamla familjefilmer, längs en vägg satt släktträdet uppe så att man kunde förkovra sig i alla grenar och eventuellt komplettera vad som saknades. Fotografier, brev och annat släktmaterial var också ditbringat för allmänt beskådande.

Nu ska vi samlas om fem år igen. Så heter det ju alltid... En släktmedlem föreslog att vi skulle bilda en släktförening som höll samman banden mellan släktträffarna. Ett par andra tog på sig att hålla i trådarna nästa gång, när det nu blir. En sak är säker: Om det går ytterligare tjugo år till nästa gång, så lär risken vara stor att det inte finns så mycket släktkänsla kvar att bygga på hos de senaste tillkomna generationerna. Men rätt underblåst kan sammanhållningen säkert hållas vid liv så att vi fortsätter att träffas och känna oss som en enda stor släkt allihopa! Hur många kan vi bli i Blomsläkten? Tusen? I så fall: Låt tusen blommor blomma!

Knappt hinner man smälta intrycken från revyrixdan, förrän det är dags att ställa om hjärnan till släktforskning! I helgen är det släktforskardagar i Nacka, om tio minuter är det dags för avfärd. Och jag som ännu i går bara hade revy i huvudet, efter förra veckans Hudiksvallsvistelse. Men man kommer snabbt in i trallen och pratar antavlor och rakt nedstigande led, inte minst när jag nu ska träffa mina gamla styrelsekamrater i vår släktforskarförening. Och, som någon uttryckte det, träffar en fullständig främling som visar sig vara en brylling!