gemene man

Tänk att ha en vän som ställer upp för dig i alla väder. En vän du kan väcka mitt i natten. En vän som tar uppdrag som journalist på Sveriges Radio att bevaka dig när du ska gifta dig med en prinsessa, så att du kan vara säker på att inget ofördelaktigt om dig läcker ut. En sådan vän, som i det sista exemplet åtminstone, har Daniel Westling från Ockelbo.

När man ska ta fram en ny statschef i en demokrati med republik som statsskick, har man allmänna val. För att ta fram en ny statschef när statsskicket är monarki, krävs lite omständligare procedurer. Det krävs nämligen att en regent eller tronföljare först ingår äktenskap, därefter avlar barn. Det förstfödda barnet inom äktenskapet blir predestinerat att så småningom bli statschef. Därför är ett tronföljarbröllop, vad man än tycker om det, en statsangelägenhet. Något för samhällsredaktionen alltså. Åtminstone om man ställer upp på förutsättningarna, monarkins spelregler.

Sveriges Radio markerar, genom att låta Daniel Westlings nära vän Niklas Ek bevaka bröllopet som något slags kändisreporter, att man inte så mycket betraktar prinsessbröllopet som en statsangelägenhet utan mer som en kändishändelse. Sveriges Television gör uppenbarligen samma bedömning när man låter bröllopet sortera under Nöje, med Ebba von Sydow som ankare. Bedömningen borde i och för sig glädja varje republikan, det visar att den kungliga familjen har mer gemensamt med en dokusåpa än med rikets ledning.

Personligen låter jag hellre bröllopsyran Ebba Ut än Ebba von Sydow. Men jag kan ändå inte låta bli att bjuda SR på en lämplig musikillustration till bevakningen: Dionne Warwick, That's What Friends Are For.

Vad är Mats Rudins medlemsköp tecken på? Bristande moral? Ja, säkert. Dåliga värvningsrutiner? Kanske det. Men mest är det tecken på att de politiska partierna - alla partier - har alldeles på tok för lite medlemmar!

Det räcker uppenbarligen att få 150 personer i kommunvalkrets 6 Yttre Västerort att rösta på dig i provvalet för att du ska hamna på valbar plats på Stockholms stads riksdagslista för Moderaterna. För en person med bristande moral kan det vara lönt att betala medlemsavgiften för 150 vänner och bekanta och deras bekanta mot att de ger en sin röst i provvalet.

Den parlamentariska demokratin bygger på att partierna presenterar sina riksdagskandidater på listor. Hos alla etablerade partier utses kandidaterna genom provval bland medlemmarna. Det är trots allt fortfarande det mest demokratiska, och samtidigt praktiskt fungerande, sättet. Problemet är att urvalet namn att föra upp på listorna blir mindre när antalet partimedlemmar blir färre - och att det behövs färre röster för att bli vald.

Moderaterna fick i senaste riksdagsvalet röster från c:a 1 450 000 personer. Dessa överlät åt (i dag) 53 000 medlemmar att utforma riksdagslistorna.

För tjugo år sedan hade Sveriges största politiska parti, Socialdemokraterna, över en miljon medlemmar. Visserligen kollektivanslutna, men poängen är att en miljon medborgare hade möjlighet att påverka vilka som skulle föras upp på listorna till riksdags-, landstings- och kommunval. Direkt efter kollektivanslutningens avskaffande 1992 hade man ändå mer än dubbelt så många medlemmar som i dag (c:a 100 000).

Partierna blir allt mindre, i medlemsantal räknat. Folk sitter i stugorna och klagar på "politikerna", som om de vore av en annan sort. Vad som skulle behövas är många fler politiker. Tiofalt fler. I alla partier. Varje medborgare skulle känna inte bara en politiker, utan flera, kanske till och med från olika partier, beroende på ens bekantskapskrets. Som partimedlemmar skulle många fler vara involverade i provvalen, det skulle göra det svårare att kuppa in sig med köpta röster och betalda medlemsavgifter. Många fler skulle vara valbara till listorna, urvalet av dugliga kandidater skulle bli större. (I teorin är alla valbara så fort de har rösträtt, men i praktiken är det förstås partimedlemmarna som kommer i fråga på respektive partis lista.)

Det duger inte att sitta hemma och klaga på "politikerna". Politiken skapar vi tillsammans, det är det som är demokrati. Den är inte perfekt, men den är alltid vida mycket bättre än alternativet.

Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna älskar att odla myten om sig själva som förföljda, alternativt ihjältigna, av medierna. Att medierna skulle tiga ihjäl dem borde det vara omöjligt att finna argument för nu, efter att Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons avslöjande debattartikel i oktober förra året. Jag skrev om den här. I artikeln avslöjade Åkesson kärnan i sina och partiets idéer. Det är därför jag inte för ett ögonblick tvekar att börja det här blogginlägget med att kalla partiet för främlingsfientligt.

Problemet med debattartikeln var möjligen att den fick mer uppmärksamhet än den fick spridning. Det vill säga, det var många fler ur den breda allmänheten som hörde talas om den, än som verkligen läste den. Uppmärksamheten i sig kunde ge intrycket av att SD nu hade blivit ett "rumsrent" parti, en etikett som det uppenbarligen inte förtjänar om man läser debattartikeln.

I går höll Publicistklubben debatt på Nefertiti i Göteborg. Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, var där och direkttwittrade, och kommenterade efteråt debatten i sin blogg. En av debattörerna var Lena Sundström, vars bok om den politiska situationen i Danmark jag läste när den kom ut i höstas. Hon sa att det är meningslöst att granska Sverigedemokraterna, men vi bör göra det ändå.

Så rätt! Vi kan göra oss lustiga över Sd:s brist på intresse och engagemang i alla andra frågor än invandringen. (Jodå, vi i Hyresgästföreningen har försökt prata bostadspolitik med en sverigedemokrat i det lokala kommunfullmäktige. Han var ganska snabbt helt bortkollrad.) Poängen är att det är poänglöst. Deras väljare är inte heller intresserade av andra frågor. Varje försök att prata med SD om andra politikområden, tolkas som att "medierna förföljer SD" - av såväl SD som deras sympatisörer.

Så vad ska vi göra? Som Ulf Bjereld skriver, vilken är den journalistiska formeln för att ge Sverigedemokraterna den uppmärksamhet och den bevakning som partiet förtjänar?

Jag önskar att jag hade svaren. Jag skriver svaren i flertal, för jag tror inte det räcker med en universallösning. Men eftersom SD:s sympatisörer bara förenas av en sak, och det är främlingsrädsla alternativt främlingsfientlighet, är det den man måste bemöta.

Ge till exempel uppmärksamhet åt motsägelserna i SD:s praktiska politik och uttalanden. Å ena sidan säger de att "invandrarna kommer hit och vill inte anpassa sig". Å andra sidan motverkar SD, på de orter de finns representerade och i riksdebatten, livfullt alla åtgärder som syftar till att ge invandrarna möjlighet att bättre anpassa sig. Det finns gott om sådana motsägelser i deras praktiska politik, och då räcker det ändå om vi, liksom deras sympatisörer, begränsar oss till "invandringsfrågan".

Till slut instämmer jag med Ulf Bjereld: Gör Lena Sundström till integrationsminister!

I morgon är det sista dagen på 00-talet. Nu står 10-talet på lut.

Blev 00-talet som vi tänkt oss? Det beror förstås på vad man tänkt sig.

Av en slump trillade en bok ur bokhyllan häromdagen och landade lyckligt på mig. Det var När Var Hur 1973. Temat för året var År 2000. Inom sina olika specialgebit fick årsbokens medarbetare spå om hur världen skulle se ut år 2000.

Nu har vi ju facit, inte bara av själva året 2000 utan av hela det decennium som det inledde. Och med facit i hand kan man se att en del slog in och en del gjorde det inte. Arkitekt Björn Klarqvist skrev till exempel kapitlet om bostäder. Artikeln skrevs mitt under miljonprogrammets byggande, vilket kanske märks i texten när Klarqvist antar att efterkrigstidens utveckling mot större boytor och fler rum per bostad skulle fortsätta till 2000-talet. Han skriver också att "Bostaden är naturligtvis en spegelbild av det samhälle den växer fram i. Den speglar samhällets ekonomiska situation, synen på familjelivet och samvaron mellan människor, avvägningen mellan estetiska, sociala och tekniska krav i produktionen. Att sia om framtidens bostad är därför att spå om framtidens samhälle." 

Vilken tidsmarkör! Så hopplöst daterat! Nu för tiden vet ju alla att bostaden bara är en kapitalvara som vilken som helst, som kan köpas och säljas. Eller? (Åtminstone är det vad några av nutidens debattörer ständigt hävdar.)

År 1973 trodde man att "tv-telefonen" skulle ha slagit igenom år 2000. Visst finns det bildtelefoni i dag, men den sitter i våra bärbara datorer med inbyggda kameror och används bara vid särskilda tillfällen. Och skönt är väl det.

Årsbokens teknikredaktör, civ.ing. Bengt-Arne Vedin, förutsåg tågen X2000 ("lutande snabbtåg"), samt platt-tv:n och på sätt och vis faktiskt också Internet, när han skriver att "Datamaskinernas stora tjänstvillighet finns vidare att tillgå i hemmen. Som en flat tavla på väggen, eller kanske undanställd i garderoben, finns hemmets TV-skärm, som också är dess dataterminal och kommunikationscentral. Genom optiska fibrer, som leder laserljus, är varje hem anslutet till det allmänna telekommunikations- och datakraftnätet."

Men något nät av vertikalstartande flygplan och helikoptrar, som skulle ersätta privatbilismen, har ännu inte synts till.

Kanske var framtiden bättre förr ändå?

God morgon. Har ni firat klart julen än?

Jag frågar, därför att julen kommer tidigare och tidigare för varje år. I själva verket - och här kommer en ny spaning, häromdagen gjorde jag ju en förutsägelse om dansbandsmusikens utveckling - i själva verket tror jag att julen kommer att förskjutas. Eller, fortsätta att förskjutas rättare sagt.

För oss i Norden infaller ju julen i dag, den 24 december, julafton. Efter den här toppunkten på julfirandet återstår bara några meningslösa vilodagar. Likadant är det i Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Men i resten av den julfirande världen firar man julen den 25.

Min teori är den här: En gång i tiden visste förstås vi också att julen firas på juldagen. Men vi är av någon anledning ett otåligt folk. Någon tyckte, kan vi inte smaka lite av julmaten redan i kväll? Så blev julaftons kväll till en festhögtid. Så småningom blev hela julaftonsdagen starten på julen. Barnen skulle inte behöva vänta till juldagens morgon på sina julklappar, de fick dem redan på julafton i stället. Jultomten gladdes en smula åt detta, han får ett dygn till på sig att dela ut klappar över världen.

Vad har hänt nu? Jo, barnen får sin första julklapp redan den 23, så blir väntan mindre lång. Vi har inarbetad tid så att vi kan gå hem från jobbet vid lunch. Vi provsmakar skinkan på uppesittarkvällen, det kan väl inte göra något? Allt mer förskjuts julen till det som vi kallar "lille-julafton".

Min spaning är alltså: Snart kommer vi alla att se den 23 december som den huvudsakliga julfirardagen! Sedan kommer en julafton av ingenting, en juldag av ingenting och en annandag jul av ingenting. Bara ännu en dag för våra splittrade familjer att resa runt och upprepa firandet i olika konstellationer. Och det kommer inte att stanna därvid. Julen kommer att fortsätta vandra i almanackan. Åtminstone i vårt otåliga bälte, den anglosaxiska världen håller fast vid juldagen.

I eftermiddag kommer Kalle Anka och hans vänner och önskar god jul. Se upp, så länge ni kan se tomtarnas verkstad och Musse och Långben och Snövit och Robin Hood klockan 15 på julafton har ännu inget allvarligt hänt. Men när ni hör Bengt Feldreich sjunga med i "Ser du stjärnan i det blå" redan den 23, då har förskjutningen redan skett.

God Jul, när helst ni firar den!

Var det tyst i er radio i morse?

Inte i min. Men det beror väl på att jag aldrig lyssnar på annat än P1 på morgnarna. Klockradion startar automatiskt 6.28 så att jag ska vara vaken i tid till nyhetssammanfattningen 6.30.

Men i morse låg jag kvar i sängen och lyssnade, och somnade om så där lite småskönt, antagligen precis efter Ann Heberleins tanke för dagen. Så början på sjunyheterna hörde jag bara som i ett töcken. Jag drömde att telefonen ringde, och jag svarade. Men det var tyst i luren.

Just då berättade de i nyheterna att de kommersiella radiostationerna precis inlett sin entimmes strejk. I min drömvärld, där jag registrerade vad som hördes men tolkade det som när man drömmer, blev jag upprörd. Visst kan pladderhattarna i de kommersiella stationerna få hålla tyst i en timme. Gärna för mig. Men måste de då ringa upp just mig, och hålla tyst i min telefonlur?!

Sedan vaknade jag på riktigt. P1 Morgon pratade vidare om andra händelser. Jag steg upp. Telefonen hade inte ringt. Men P1 kommer alltid att höra till min morgonritual, oavsett hur mycket de håller tyst i de kommersiella kanalerna.

I dag var jag i Karlskrona. En bortkastad resa, skulle det visa sig.

Jag var där av en enda anledning. Min nya jobbcoach hade tipsat om en jobbmässa som coachföretaget anordnade. Jag är företagets enda klient i Ronneby, så jag hyser en uppriktig förståelse för att de inte arrangerar en mässa i min hemkommun bara för min skull. Det skulle sett ut det.

När jag först kom till Militärhemmet, där mässan skulle vara, såg jag en tydlig bild av hur det är ställt med arbetsmarknaden i Blekinge. Så många arbetssökande! Det var kö långt ut på Stortorget. Då ska man veta att Karlskrona har Sveriges största Stortorg, och det kunde behövas för att rymma alla köande.

Det visade sig bara, att det inte var jobbsökande som stod i kö. Det var vaccinsökande. Vårdcentralen hade hyrt in sig på Militärhemmet för att vaccinera för svininfluensan. Jag stod länge och snurrade i den nedre foajén innan jag tog mod till mig och trängde mig förbi alla i kön och gick upp för trappan. Jag kände de hatiska blickarna i nacken. Ovanför trappan finns det en övre foajé, likadant där. Lång kö fram till vaccinationsrummet, vars ingång låg precis bredvid ingången till stora salen, där jobbmässan skulle vara. Än en gång hårda blickar i nacken.

Äntligen hade jag hittat mässan, utan att bli vaccinerad på kuppen. Jag blev inskriven i en närvarolista och fick en fikabiljett som jag kunde lösa in i cafeterian när som helst under eftermiddagen. Men var var utställarna?

Det visade sig att de flesta lämnat återbud. Vi var cirka tjugo jobbsökande. Och tre utställare. Och näringskommunalrådet Mats Lindbom, som höll ett inledningstal med många vackra ord. Sedan var det dags för oss att mingla runt bland utställningsborden. Två av utställarna var utbildningsanordnare som informerade om hur man kan läsa in gymnasiekompetens. Jag stod och snurrade igen, kände mig ganska felkommen. Jag gick och pratade med den tredje utställaren, den enda närvarande arbetsgivaren.

Är du intresserad av att jobba inom vårdyrket, frågade hon. Det var kommunens äldreomsorg. Nej, jag är systemvetare, sa jag, men du är ju en enda som är här. Ja, sa hon och skrattade, då har vi kanske inte så mycket för dig. Men ta en broschyr, den kan du läsa i kväll. Jag plockade åt mig hennes broschyr som visade sig handla om äldrevården ur ett brukarperspektiv.

En tjej från coachföretaget beklagade att de inte fått ihop fler utställare. Arbetsgivarna är rädda för att visa att de söker personal, för då blir de nedsprungna av sökande. Jag gick ner i cafeterian och tog en fika. Så fick jag åtminstone ut något av dagen. Bunten med cv som jag hade kopierat upp, var lika tjock när jag åkte hem. Två timmar tidigare än jag hade planerat. Det kändes som om jag hade kunnat göra något bättre den här dagen. Vaccinera mig, till exempel.

En del av er har kanske läst Aftonbladets artikelserie om jobbcoacher, och undrar därför nu med viss rätt om Gemene man (er undertecknade) möjligen blivit hypnotiserad. Jag har ju tidigare berättat att jag har en ny coach.

Men ni kan vara lugna. Jag har inte blivit utsatt för den minsta lilla hypnos. Inte heller healing. Jag har inte ens märkt att min hjärna skulle ha blivit omprogrammerad, men det märker man kanske inte själv.

Frågan är emellertid om någon alls har blivit hypnotiserad på Arbetsförmedlingens bekostnad. Aftonbladet kallade coachupphandlingen för ett miljardfiasko när man granskade coacherna. Men nu granskar SR Aftonbladet. SR-programmet Medierna avslöjar att det inte finns något enda fall som visar att det gått till så som Aftonbladet påstår.

En bra coach fungerar som ett bollplank i jobbsökandet, och sätter den sökande på spåret att hitta de dolda jobben, de som inte utannonseras och som i vissa fall inte skulle bli tillsatta om inte den sökande själv letat upp dem. Låt oss invänta Arbetsförmedlingens egna utvärdering i januari innan vi bestämmer oss för att sätta miljardfiaskostämpeln på coachupphandlingen.

Ronneby gjorde ett stort misstag när man släppte ifrån sig förra kommundirektören Kristiina Kosunen Eriksson, det är tydligt det.

Kristiina, som inom parentes sagt länge gick under namnet Kusinen i en av våra lokaltidningar, har nämligen börjat komma på just den sorten av kreativa idéer som hade behövts i Ronneby. Men nu är det i stället hennes nya arbetsgivare Laholms kommun som får nytta av det innovativa tänkandet.

Med hjälp av färgglada hattar ska kommunens chefer stimuleras att tänka bättre och hitta nya infallsvinklar på problem, säger Kristiina till Hallandsposten. Och visst fungerar det med tänkarmössor, titta bara på Oppfinnar-Jocke.

Det är uppenbart att Kristiina, Laholms egen Oppfinnar-Jocke, var i hatten när hon kläckte idén. Frågan är bara vilken av hattarna. De olika färgerna har nämligen olika egenskaper. Mest troligt är väl att hon var under inflytande av den gula hatten. Den ger nämligen upphov till positiva egenskaper som motiveras logiskt.

Som Kristiina själv säger, alla skulle må bra av att byta hatt ibland.

Alla, oavsett om de är moderater, socialdemokrater eller vänsterpartister, talar sig varma för blandade upplåtelseformer. Vi har huvudsakligen tre upplåtelseformer i den svenska bostadsfloran, villor, bostadsrätter och hyresrätter. Ibland tänker man sig att blandningen ska ske genom att man bygger nya villor i nära anslutning till områden där det i dag bara finns hyreshus.

Men ibland är önskan om "blandade upplåtelseformer" en ursäkt för att få ombilda hyresrätter till bostadsrätter. Att de som bor i hyresrätt kan tänkas göra det för att de har valt det själva, hör liksom inte hit. Nu ska de ombildas. Sällan ser man att det verkar på andra hållet, att här har vi ett område där det bara finns villor. Bäst att vi bygger ett hyreshus mitt i villaområdet, så att det blir blandat.

Eller ännu mer radikalt, som aktionsgruppen Svart verkstad föreslår: Att tvångsinlösa villor och ombilda dem till hyresrätter. De har dokumenterat sin kupp i ett klipp på Youtube.

Det är förstås inte rätt att göra så som Svart verkstad har gjort, man ska inte utge sig för att skriva brev från Stockholms läns landsting eller Stockholmshem om man inte gör det. Dessutom sägs aktionen ha skrämt upp oskyldiga villaägare.

Men tänk så många hyresgäster som skräms upp varje år av liknande brev i brevlådan, med den enda skillnaden är att det är på andra hållet. De förutsätts acceptera att deras hyresrätter ska ombildas, utan att de bett om det. Kanske kan Svart verkstads tilltag gör att några får upp ögonen för att det alltid är fel att tvinga boende till en annan upplåtelseform mot sin vilja. Blandade upplåtelseformer åstadkommer man bäst genom att bygga nytt, inte att ombilda.

Jag befinner mig idag i Borås. Snart bär det iväg till Borås Arena för att se serieavslutningen i allsvenskan, Elfsborg mot Helsingborg. Matchen gäller, för Elfsborgs del, om de ska sluta på tredje eller fjärde plats i serien. För Helsingborg gäller den ännu mindre. Men säsongsavslutning är ändå alltid något speciellt, bedyrar de i min omgivning som går på fotboll något oftare än jag (och som dessutom gav mig biljetten i födelsedagspresent).

Annat var det förr. Jag gick ofta på matcherna när Lönsboda GoIF låg i trean. En match på Snapphanevallen i Lönsboda minns jag särskilt. Lönsboda låg i samma division treserie som Högaborg, året var 1993. Vi hade redan innan matchen började hört talas om att Högaborg hade en spelare som var något speciellt. Han hade rastafrisyr och var en riktig måltjuv. Henrik Larsson stod det i programbladet.

Sedan gick Henke vidare till Helsingborgs IF och därefter till utlandet. Nu har han varit tillbaka i Helsingborg för att avsluta sin karriär. Men redan för en vecka sedan stod det klart - vi skulle bli snuvade på Henke i dagens match på Borås Arena. Han valde att ta adjö av hemmafansen på Olympia i onsdags, och därmed sätta punkt på sin långa fotbollskarriär. Att boråsmatchen spelas på konstgräs är nog bara en förevändning - det är klart att han ville ta chansen att avsluta på hemmaplan. Så idag på Borås Arena kommer vi inte att få se någon bära HIF:s tröja nummer 17.

Nu var det ett tag sedan jag skrev något om min situation som arbetssökande. Dags för en uppdatering. Jag är alltså fortfarande arbetssökande, även om jag nu fått möjlighet att hålla min enskilda firma igång på hobbybasis.

Jag har fått en ny jobbcoach. Handläggaren tyckte att jag skulle teckna mig för en av de externa aktörerna som Arbetsförmedlingen slutit avtal med. Det var lättare sagt än gjort. Ett viktigt kriterium för en coach är att man inte känner sin klient privat. Jag har ju varit verksam i branschen, så risken att stöta på en coach som jag redan känner är stor om jag väljer en coach i Ronneby. Samtidigt vill jag inte behöva lägga en hundralapp i veckan på att åka till Karlskrona (eller ännu mer för att åka ännu längre) för att träffa en coach.

Till slut hittade jag i alla fall ett företag med kontor i Ronneby, men som jag inte varit i kontakt med tidigare. Jag tecknade mig hos dem, och blev uppringd av en coach.

Det visade sig direkt att min taktik misslyckats en smula. Företaget har visserligen ett kontor i Ronneby, men ett obemannat. De hyr in sig i två rum på ett annat kontor. De kan ta emot klienter där, men jag är för närvarande deras ende klient i Ronneby. (Klient? Är det jag? Det låter så... kliniskt. Men man vänjer sig vid det mesta.) I coachningen ingår gruppcoachmöten - i Karlskrona.

För en vecka sedan träffade jag min coach första gången. Hon kom några minuter för sent, men det kan man ju ha överseende med. Och så hade hon glömt mappen som jag skulle få. Men ingen fara, hon skulle skicka den med en kollega och jag skulle kunna hämta den på kontoret den här veckan. Innan jag fick min mapp skulle vi ta ett telefonmöte, på onsdagen. På utsatt klockslag.

Från mitt jobb är jag van att passa mötestider. Till telefonmöten såväl som fysiska möten. En halvtimme före utsatt tid såg jag till att vara beredd vid skrivbordet och med telefonen ledig. Avspisade nervöst pappa som ringde och ville prata, för jag ville inte att linjen skulle vara blockerad när telefonmötet skulle börja. Väntade. När det gått en halvtimme efter avtalad mötestid, ringde jag upp coachen. Det hade visst kommit något emellan... Men jag försäkrade att det inte gjorde någonting, sånt kan hända den bästa.

I dag skulle jag hämta mappen, och gick till kontoret direkt på morgonen. Ingen mapp. Ingen kollega. Han skulle komma senare på dagen, jag kunde återkomma klockan 15. Jag gick dit klockan 15. Låst. Tomt. En lapp på dörren, de hade stängt klockan 14 på grund av utbildning.

När man plötsligt blir arbetssökande är det lätt, av många skäl, att självförtroendet körs i botten. En del tappar fotfästet helt. De saknar fasta tider, vänder på dygnet, ingen väntar på dem, ingen förväntar sig något av dem, klockan spelar inte längre någon roll. Där vill jag absolut inte hamna. Man riskerar att till slut förlora respekten för sig själv. Då är det desto viktigare att det finns personer i ens omgivning som bemöter en med respekt. Som visar att man fortfarande räknas. Som ställer krav. Som man kan känna att man fortfarande också har rätt att ställa krav på. Så att man kan känna sig som vem som helst som inte bara står till arbetsmarknadens förfogande, utan som också förfogar över de redskap som gör att man hör hemma på arbetsmarknaden, som att man aldrig varit därifrån.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin är min hjälte just nu. Med risk för att själv bli åtalad för hets mot folkgrupp, drar han fram Sverigedemokraternas grumliga åsikter i ljuset så att alla enkelt ska kunna se att de inte är som vilket annat parti som helst. I själva verket kan Jimmie Åkesson, när man ber honom skriva en debattartikel som ska förklara SD:s värden, inte göra detta utan att det blir frågan om hets mot folkgrupp. Vilket skulle bevisas, ungefär.

Aftonbladet skiljer ut sig från övriga rikstäckande annonsfinansierade medier. De övriga tänker göra sig till megafoner för SD:s propaganda och ta emot annonspengar för det. Aftonbladet gör inte det. Däremot visar de tydligt vad SD står för, med SD:s egna ord, och med gott om utrymme för bemötande av alla stolligheter SD far med. SD kan nu aldrig mer köra med martyrknepet och påstå att de förtigs i debatten, att de inte släpps fram i riksmedier, att de inte får debattera på lika villkor.

Något var nämligen tvunget att göras. Vi som läser danska tidningar ibland, eller som har läst Lena Sundströms (Augustnominerade) bok Världens lyckligaste folk, vet vad som kan hända om man väljer en annan strategi. Det fungerar inte att tiga ihjäl de främlingsfientliga. Det är också fullkomligt förödande att, som många i den danska samhällsdebatten, gå dem till mötes och börja låta likadant. Mycket av det som står i Åkessons debattartikel, skulle kunna sägas i den danska debatten - av partier som har fler år på nacken än Dansk Folkeparti.

Som sagt, något måste göras. Det här är inte lätt, men jag tror att Aftonbladet handlar rätt. Särskilt som man i dagens tidning effektivt punkterar Åkessons lögner och överdrifter. Ingen som läser Åkessons debattartikel borde kunna undgå att märka att SD är ett rasistiskt parti med en avskyvärd politik - om nu någon tvivlade på det innan. Att ändå, som Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin, ta in artikeln och riskera ett tryckfrihetsmål, att kanske offra sig själv för att belysa mörkrets krafter - det är mod.